Stycket

45.Av nämnda förarbeten framgår att lagstiftaren noggrant ska redovisa sina syften med en begränsande reglering, där ”syften” i grova drag kan likställas med det som i denna framställning genomgående benämnts regleringens ändamål. Vad gäller denna redovisning så ställs ett sådant krav, som 1973 års fri- och rättighetsutredning uttryckte det, ”mer eller mindre på all lagstiftning, eftersom lagstiftarens syfte är en viktig utgångspunkt för de tillämpande myndigheterna”. Proportionalitetskravet skärper emellertid detta ytterligare eftersom prövning gentemot regleringens ändamål här är en självständig del och inte ”bara” en faktor i regleringens tolkning och tilllämpning. Att syftena med en begränsande reglering tydligt redovisas under lagstiftningsprocessen blir helt enkelt en förutsättning för den kontroll som rättstillämparen åläggs att utföra, och eftersom ändamålet är centralt i proportionalitetsprövningens alla delar kan tydlighetskravet sägas löpa genom den som en ledstång utan att för den skull vara ett självständigt krav. En prövande instans granskar inte ändamålsredovisningen för att avgöra om den är tillfredsställande vid äventyr av att lagregleringen anses oproportionerlig, utan den ”risk” som lagstiftaren löper med en undermålig sådan är att endast det som tydligt framgår av aktuell lag och dess förarbeten kommer beaktas vid en eventuell efterföljande rättslig prövning. Detta har inte ställts på sin spets i högsta instans, men Mangafallet (NJA 2012 s. 400) är enligt min mening en tydlig indikation på att det är just så det ligger till. Där ger särskilt p. 22–24 i domskälen intrycket av att HD håller hårt på att det är de bakomliggande ändamål som lagstiftaren tydligt redovisat som spelar roll.s. 595