1.4.1 Föräldrarnas v. barnets rätt Den andra meningen i artikel 1 i det första tilläggsprotokollet föreskriver en skyldighet för staterna att respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Denna skyldighet följer enligt Europadomstolen av att föräldrarna har det främsta ansvaret för sina barn men överlämnar sitt föräldraansvar (natural duty towards their children) till staten genom skolgången.s. 527
2.Som nämnts ska den andra meningen läsas tillsammans med den första meningen om allas rätt till utbildning liksom i ljuset av artiklarna 8, 9 och 10. Till följd av att den andra meningen ska läsas tillsammans med den första — om allas rätt till utbildning — sträcker sig skyldigheten att respektera föräldrarnas rätt endast så långt att inte barnets rätt till utbildning begränsas. Barnets rätt till utbildning går alltså före föräldrarnas rätt att få sin religiösa och filosofiska övertygelse respekterad. I fråga om innehållet i undervisningen och kravet på att föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en utbildning som står i överensstämmelse med föräldrarnas övertygelser överlappar artikel 2 i det första tilläggsprotokollet artikel 9 om tanke, samvets- och religionsfrihet. Europadomstolen har slagit fast att i detta avseende utgör artikel 2 i det första tilläggsprotokollet lex specialis i förhållande till artikel 9, men ska alltså läsas i ljuset av den artikeln. 4.2 Undervisning och utbildning Skyldigheten att respektera föräldrarnas övertygelse gäller enligt ordalydelsen i artikel 2 både utbildning och undervisning. Skyldigheten avser således inte enbart innehållet i undervisningen och sättet att utföra denna, utan avser det som i Sverige ingår i ”utbildning” och innefattar alltså bland annat arbetsmiljön. Vidare kan konstateras att skyldigheten att respektera föräldrarnas övertygelse gäller all undervisning och inte enbart religionsundervisningen. Som nämnts ovan hindrar dock inte detta att det är staten som avgör utformningen och innehållet i undervisningen. Tvärtom är artikeln utformad på ett sådant sätt att det faller sig helt naturligt att staten måste reglera utformningen av utbildningen och innehållet i läroplaner (etc.) och att detta kan variera över tid och plats.s. 528
3.Kravet i andra meningen i artikel 2 i det första tilläggsprotokollet innebär inte ett krav på att utbildningen och undervisningen är helt fri från religiösa eller filosofiska inslag, vilka skulle kunna stå i strid med föräldrarnas övertygelser. Tvärtom har Europadomstolen slagit fast att undervisningen inte skulle kunna genomföras helt utan religiösa eller filosofiska inslag. En återkommande kommentar i Europadomstolens praxis är att det snarare är en naturlig del av undervisningen att den innehåller moment som både direkt och indirekt är av religiöst eller filosofiskt slag. Utbildningen riskerar att bli omöjlig att genomföra om den inte får innehålla några sådana inslag alls. Föräldrarna kan alltså inte kräva att staten ska tillhandahålla en viss undervisning och inte heller ger artikeln föräldrar rätt att motsätta sig att undervisningen har religiösa eller filosofiska inslag. De kan alltså inte neka barnet rätt till utbildning mot bakgrund av sin övertygelse.s. 528
4.Avgörande för att sådana religiösa eller filosofiska inslag ska anses förenliga med konventionen är att undervisningen är utformad på ett icke-indoktrinerande och pluralistiskt sätt (se vidare nedan). 4.3 Krav på ett objektivt, kritiskt och pluralistiskt förhållningssätt Syftet med den andra meningen i artikel 2 i det första tilläggsprotokollet är att tillförsäkra pluralism i undervisningen, vilket anses nödvändigt för att säkerställa ett demokratiskt samhälle i enlighet med konventionen. Undervisningen får inte vara indoktrinerande, utan måste ske på ett objektivt, kritiskt och pluralistiskt sätt, för att ge eleverna möjlighet att utveckla ett kritiskt förhållningssätt till religion. I kravet på pluralism ligger att staten har en skyldighet att inte ta ställning till legitimiteten i olika religiösa trosuppfattningar och hur dessa uttrycks, utan ska förhålla sig neutral inför olika religioner.s. 529
5.I målet Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen mot Danmark (1976) motsatte sig föräldrar att deras barn skulle delta i obligatorisk sexualundervisning, vilket föräldrarna ansåg stå i strid med deras övertygelse. Den danska staten hävdade att sexualundervisningen syftade till att ge barnen information baserad på vetenskap. Europadomstolen konstaterade att en sådan information naturligen inbegriper överväganden som berör en religiös eller filosofisk sfär och att syftet med undervisningen delvis var moraliskt. Det var dock inte fråga om någon indoktrinering med mål att förespråka ett visst sexuellt beteende utan syftet var av generell karaktär och domstolen ansåg att det inte överskred gränsen för vad som kan anses utgöra ett allmänt intresse i en demokratisk stat.s. 529
6.I målet Folgerø m.fl. mot Norge (2007) ansågs däremot den nationella lagstiftningen inte leva upp till kraven på objektivitet och pluralism när kristendomsundervisningen vägde över både i kvantitativt och kvalitativt hänseende. Slutsatsen var att den norska staten bröt mot artikel 2 genom att inte medge befrielse från kristendoms- och religionsundervisningen.s. 530
7.I Lautsi mot Italien (2011) var frågan om förekomsten av krucifix i skolsalar var förenlig med artikel 2 i det första tilläggsprotokollet och artikel 9 i konventionen. Europadomstolen uttalade att ett krucifix i och för sig är en religiös symbol, men att denna i sig inte är tillräcklig för att utgöra indoktrinering. Inte heller det faktum att det blir viss övervikt till förmån för en viss religion innebär nödvändigtvis att staten överskridit sin tolkningsmarginal. En betoning i undervisningen på en viss religion kan förklaras av landets historia och traditioner.s. 530
8.Målet Osmanoğlu och Kocabaş mot Schweiz (2017) handlade om ett krav på obligatoriskt deltagande i könsblandad simundervisning inom ramen för skolplikten. Frågan var om kravet stod i strid med religionsfriheten i artikel 9. Vid bedömningen av om begräsningen av utövandet av religionsfriheten var tillåten betonade Europadomstolen den schweiziska statens argument om risken för utanförskap om elever inte deltar i all undervisning och vikten av social integration i skolan. Domstolen menade att den sociala faktorn är särskilt viktig för utländska elever. Barnets rätt till utbildning (i enlighet med den schweiziska statens syn på syftet med utbildningen) hade därmed företräde framför föräldrarnas intresse av att få sin trosuppfattning respekterad. Vidare konstaterades att myndigheterna gått de klagande till mötes genom att tillåta burkini. Slutsatsen blev att staten får ställa krav på att eleverna följer läroplanen och sätta en integrationsambition framför föräldrarnas intresse att på religiös grund få sina döttrar beviljade befrielse från simundervisningen. Liksom vid bedömningar utifrån andra meningen i artikel 2 i det första tilläggsprotokollet, satte domstolen därmed barnets rätt till utbildning framför föräldrarnas rätt att få sin övertygelse respekterad. Schweiz ansågs inte ha överskridit sin tolkningsmarginal.s. 530
9.Europadomstolen har i flera avgöranden påpekat att föräldrarna inte är berövade möjligheten att själva upplysa och rådge sina barn, såsom barnets naturliga lärare (educator) och att därvidlag ledsaga dem i en riktning som överensstämmer med deras egna övertygelser.s. 530
10.Av ovanstående framgår att det främsta syftet med den andra meningen i artikel 2 är att bidra till ett demokratiskt samhälle genom att betona pluralism i utbildningen. I detta syfte ligger att slå vakt om barnets rätt till utbildning och att barnet inte ska utsättas för indoktrinering i strid med föräldrarnas filosofiska eller religiösa uppfattning. I en avvägningssituation får föräldrarnas intresse av att tillförsäkra sina barn en utbildning som står i överensstämmelse med föräldrarnas övertygelser dock stå tillbaka för barnets rätt till utbildning.s. 531
11.Enligt skollagen måste undervisningen vara icke-konfessionell, oavsett om den bedrivs i offentlig eller fristående skola (1 kap. 6–7 §§ skollagen). Som nämnts ovan hindrar inte artikel 2 i det första tillläggsprotokollet att staten bestämmer utformningen och innehållet i undervisningen, så länge denna är pluralistisk och icke indoktrinerande. De svenska läroplanerna är avsedda att motsvara dessa krav. I HFD 2013 ref. 49, där Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det inte förelåg synnerliga skäl för hemundervisning för barnen i en judisk ortodox familj, hänvisade domstolen till förarbetsuttalanden till skollagen om att regleringen kräver att undervisningen är allsidig och saklig och därigenom utformad så att alla elever ska kunna delta, oavsett religiös eller filosofisk uppfattning. Sammantaget tyder mycket på att den svenska skolregleringen är i överensstämmelse med den andra meningen i artikel 2 i det första tilläggsprotokollet.s. 531
12.Så här långt kan slutsatsen dras att fokus i artikel 2 i det första tilläggsprotokollet inte ligger på vem som har rätt att ge utbildning eller rätt till ett visst innehåll i utbildningen, utan tvärtom på att slå vakt om demokratiska värden om religionsfrihet genom skydd mot alltför ensidig religiös utbildning och att ett demokratiskt samhälle byggs genom en pluralistisk utbildning. Det framgår också att rätten till utbildning gäller i både statliga och privata skolor, att utbildningen ska genomföras på ett objektivt, kritiskt, pluralistiskt och ickeindoktrinerande sätt och att barnets rätt till utbildning trumfar föräldrarnas intresse av att få sin filosofiska eller religiösa övertygelse respekterad vid barnens utbildning.s. 531