Stycket

15.Även hovrätten kom sedan fram till att omständigheterna var sådana att en fällande dom var motiverad ur ett rent straffrättsligt perspektiv. I detta läge uttalades emellertid: Nästa fråga är då om hänsynen till yttrandefrihetsintresset ska medföra att ordet missaktning bör ges en mera restriktiv tolkning än vad som omedelbart framgår av lagtexten och dess förarbeten. Även om avsikten med utformningen av bestämmelsen om hets mot folkgrupp har varit att den ska utgöra sådana begränsningar av yttrandefriheten som är tillåtna dels enligt grundlagarna, dels enligt Europakonventionen […], måste det i varje enskilt fall göras en prövning av om en tillämpning av 16 kap. 8 § brottsbalken strider mot grundlag eller mot Europakonventionen (jfr NJA 2006 s. 467). I 2 kap. 1 § första stycket 1 regeringsformen (RF) tillförsäkras var och en yttrandefrihet gentemot det allmänna. Yttrandefriheten får emellertid i viss utsträckning begränsas genom lag (2 kap. 20 § första stycket 1 RF). Sådana begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, och en begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen (2 kap. 21 § RF). I 2 kap. 23 § RF anges vidare att yttrandefriheten får begränsas med hänsyn till ett antal särskilt angivna intressen. Uppräkningen kompletteras med att denna frihet i övrigt får begränsas om särskilt viktiga skäl föranleder det. Det råder inte någon tvekan om att en tillämpning av bestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken i det här aktuella fallet skulle utgöra en grundlagsenlig inskränkning i yttrandefriheten. Därefter måste en bedömning göras om artikel 10 i Europakonventionen påverkar ansvarsfrågan. […] Under hänvisning till Pastorsfallet, Flygbladsfallet och NJA 2007 s. 805 följde sedan en metodisk prövning gentemot artikel 10 EKMR. Bl.a. uttalades då att utrymmet för begränsningar av yttrandefriheten ”är särskilt begränsat när det gäller politiska yttranden eller debatt i frågor av allmänt intresse”, att de skäl som grundar begränsningen i det enskilda fallet måste vara ”relevanta och tillräckliga samt att inskränkningen [måste vara] proportionell i förhållande till de legitima ändamål som motiverat den” och att ”Europadomstolens bedömning sker utifrån de konkreta omständigheterna i det särskilda fallet […]” där det avgörande ”inte endast [är] innehållet i det yttrande som är föremål för prövning utan också omständigheterna kring yttrandet”. Efter att på detta vis ha tagit hänsyn till omständigheterna i fallet kom hovrätten sedan till följande slutsats: Vid en helhetsbedömning anser hovrätten att det varit fråga om ett kränkande yttrande men att omständigheterna kring yttrandet är sådana att det inte är nödvändigt och proportionellt att inskränka [den tilltalades] yttrandefrihet i detta fall. Mot bakgrund av Europadomstolens praxis faller i stället hans kommentar till den ledare som publicerats på Aftonbladets hemsida inom ramen för vad som bör få bemötas i en fri och öppen debatt. Sammantaget gör hovrätten alltså den bedömningen att en konventionsenlig tillämpning av 16 kap. 8 § brottsbalken inte tillåter att ansvar döms ut. Åtalet för hets mot folkgrupp ska därför ogillas. 5.4.7 HFD 2015 ref 80 — Tredje radioreklamfallet Med detta avslutas praxisgenomgången som den inleddes i avsnitt 5.3.1 — med ett fall gällande reklam i närradio. Sedan Första radioreklamfallet avgjordes har Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) emellertid tillkommit, vilket innebär att radiosändningar i princip inte får leda till andra ingrepp från det allmänna än de som anges där. Av YGL 1:12 framgår dock att detta inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i radioprogram eller villkor för sådan reklam. Sådan reglering står också att finna i Radiooch tv-lagen (2010:696) (RTL), där det bl.a. framgår att ljudradioprogram som inte är reklam inte otillbörligt får gynna kommersiella intressen (RTL 14:2) och att den som inte efterföljer det förbudet får åläggas att betala en särskild avgift (RTL 17:5). Vid prövningen av frågan om avgift ska påföras stadgas vidare att rätten särskilt ska beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning (RTL 17:5).s. 494