Närliggande

6.Tillbaka till Pastorsfallet (NJA 2005 s. 805). Med anledning av vad en pastor uttalat om gruppen homosexuella under sin predikan kom han att åtalas för hets mot folkgrupp. Han dömdes till ansvar i tingsrätt, varefter Göta hovrätt ogillade åtalet och riksåklagaren därefter tog målet till HD. Efter att ha gått igenom hur den aktuella straffbestämmelsen skulle förstås utifrån lydelse, förarbeten och praxis, inklusive den lagändring som innebar att hets mot gruppen homosexuella kriminaliserades från 1 januari 2003, så kom HD fram till att den aktuella gärningen omfattades av straffbestämmelsen som sådan. Pastorn ansågs genom sin predikan ha gett uttryck för missaktning av gruppen homosexuella. Därefter uttalades: Frågan är emellertid om hänsyn till religions- och yttrandefrihetsintressena skall medföra att ordet missaktning bör ges en mera restriktiv tolkning är vad som omedelbart framgår av lagtexten och dess förarbeten. Avsikten har varit att 2003 års lagändring skall uppfylla de förutsättningar för begränsningar av yttrandefriheten som följer av vårt konstitutionella skydd för denna liksom av Europakonventionen […]. HD måste emellertid nu pröva om en tillämpning av 16 kap. 8 § BrB i [den tilltalades] fall bör underlåtas därför att en sådan tillämpning skulle strida mot grundlag (jfr NJA 2000 s. 132 och 2005 s. 33) eller mot Europakonventionen (jfr prop. 1993/94:117 s. 37 f. och bet. 1993/94:KU24 s. 17 ff.). Efter att sedan ha framhållit hur begränsat skyddsområdet är för den religionsfrihet som försäkras genom 2 kap. 1 § RF så bedömde HD det vara uppenbart att den bestämmelsen inte hindrade en fällande dom. Detta med tillägget att ”religionsfriheten i mera vidsträckt betydelse har tillmätts stor vikt i grundlagsskyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna”. HD gick sedan över till en prövning mot skyddet för yttrandefriheten och uttalade: När det gäller yttrandefriheten enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 RF så får den i viss utsträckning begränsas genom lag (2 kap. 12 och 13 §§ RF). Mera allmänna ramar för en sådan begränsning är att den får göras endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar samt inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (12 § andra stycket). Vidare anges i 13 § första stycket ett antal särskilda intressen med hänsyn till vilka yttrandefriheten får begränsas, en uppräkning som kompletteras med att denna frihet i övrigt får begränsas om särskilt viktiga skäl föranleder det. I paragrafens andra stycke anges att det vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av första stycket särskilt skall beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. Det är inte uppenbart att grundlagsskyddet för yttrandefriheten lägger hinder i vägen för att döma [den tilltalade] enligt åtalet (jfr 11 kap. 14 § RF). Inte heller i övrigt hindrar grundlagen att han döms enligt ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp. Den bedömning som då skall göras är i vad mån Europakonventionen påverkar frågan om ansvar för [den tilltalade]. Religionsfriheten regleras där i artikel 9 och yttrandefriheten i artikel 10. Det kan redan här påpekas att den förstnämnda friheten är mera vidsträckt än enligt RF men i viss utsträckning begränsningsbar genom vanlig lag, medan yttrandefriheten är densamma i båda regleringarna, dock med snävare begränsningsramar i konventionen. Bedömningen enligt EKMR utmynnade i att det ansågs ”sannolikt att Europadomstolen, vid en prövning av den inskränkning i [den tilltalades] rättighet att förkunna sin i bibeln grundade uppfattning som en fällande dom skulle utgöra, skulle finna att inskränkningen inte är proportionerlig”. Enligt HD medförde detta i sin tur att ansvarsbestämmelsen i detta fall skulle ”tolkas mera restriktivt än vad dess förarbeten ger vid handen för att en konventionsenlig tillämpning skall uppnås” och att det då inte fanns utrymme för en fällande dom.s. 482