Stycket

5.Från 90-talet ska slutligen medtas ett fall där det inte är lika tydligt att proportionalitetskravet spelat en roll som i övrigt krävts för att redovisas här, RH 1997:47 — Uniformsförbudsfallet. Oavsett hur man bedömer kravets roll i fallet så går det dock att dra intressanta paralleller till det. Det hela gällde ett åtal för brott mot den numera upphävda lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer (uniformsförbudslagen). En lag som förbjöd bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning. Detta omfattade även uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken. Den gärning som åtalet avsåg bestod i att en person som befunnit sig på en gata i Göteborg hade burit en armbindel försedd med ett hakkors. Tingsrätten ogillade åtalet efter att lagen bedömts utgöra en uppenbart grundlagsstridig begränsning av regeringsformens skydd för yttrandefriheten. I hovrättens prövning fastslogs inledningsvis att gärningen i och för sig föll under uniformsförbudslagens tillämpningsområde, men att även den typ av klädesplagg som anger politisk tillhörighet, och som hade kommit att bli vanliga under t.ex. valrörelser, i och för sig föll in under dess tillämpningsområde. Efter att sedan ha konstaterat att den gällande regeringsformen medfört ett förstärkt fri- och rättighetsskydd och att den stiftats efter uniformsförbudslagens tillkomst så ansågs frågan vara om lagen var förenlig med detta skydd. Prövningen tog därefter sin utgångspunkt i yttrandefrihetsskyddet. Hovrätten konstaterade att en begränsning av denna frihet endast kunde göras för att tillgodose något av de ändamål som angavs i RF 2:13 och bedömde att det endast var hänsyn till allmän ordning och säkerhet som kunde bli aktuellt. Därefter uttalades: I sammanhanget måste emellertid också beaktas de begränsningar i rätten att inskränka yttrandefriheten som framgår av 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen. Där stadgas bland annat att begränsning av yttrandefriheten inte får göras enbart på grund av politisk, religiös eller annan sådan åskådning. En inskränkning av yttrandefriheten kan alltså inte göras enbart på grund av den odemokratiska karaktären av de ifrågavarande åsikterna. En annan sak är att innehållet i en meningsriktning tillsammans med de förhållanden under vilka den framförs och andra omständigheter kan ha betydelse för bedömningen av frågan om det föreligger hot mot allmän ordning och säkerhet. […] Av lagens förarbeten framgår tydligt att uniformsförbudslagen kommit till stånd för att motverka hot mot allmän ordning och säkerhet. […] Domstol skall underlåta att tillämpa en av riksdagen stiftad lag endast om dess grundlagsstridighet är uppenbar. [...] Den nu gällande uniformsförbudslagen har, som nyss sagts, tillkommit med syftet att motverka hot mot allmän ordning och säkerhet, ett ändamål för vilket det är tillåtet att lagstifta om inskränkningar i yttrandefriheten. Som lagen är utformad innehåller den emellertid ett oinskränkt och ovillkorligt förbud mot bärande av uniform m.m. som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning. Att i direkt strid med lagens ordalydelse tillämpa den endast i sådana situationer där bärandet av kännetecknet kan skapa ett hot mot allmän ordning och säkerhet låter sig inte göra. Hovrätten kommer därför, i likhet med tingsrätten, till slutsatsen att lagen […] innehåller en sådan inskränkning av yttrandefriheten att den uppenbart strider mot regeringsformens regler till skydd för denna frihet. 5.3.2 Periodens två återstående fall — under 1980 års ordning men nära inpå 2010 års reform Efter Uniformsförbudsfallet, avgjort i april 1996, så är det ett påtagligt tidsmässigt glapp till nästa fall som fastnat i mitt ”nät” — NJA 2005 s. 805, här kallat Pastorsfallet. Betydelsen av detta glapp är större än bara själva frånvaron av fall, det var därutöver en tidsperiod då ”jordmånen” för domstolsavgöranden gällande fri- och rättighetsskyddet genomgick en större förändring. Då Uniformsförbudsfallet avgjordes hade Sverige nyligen såväl blivit medlem i EU som inkorporerat EKMR, medan Pastorsfallet nådde HD vid en tidpunkt då europarättens inverkan på svenskt rättsliv, efter en inledande mognadsfas, blivit påtaglig och den grundlagsutredning som kom att lägga grunden till 2010 års reform hade tillsatts. Så trots att den relevanta grundlagsregleringen i allt väsentligt stod oförändrad under de ca nio år som förflöt mellan fallen och att inkorporeringen av EKMR formellt trädde ikraft drygt ett år innan Uniformsförbudsfallet avgjordes så ska det hållas i minnet att det aktuella ”glappet” i väsentliga avseenden var en omvälvande period.s. 480