1.Bedömningsmönstren i juridiken tycks ofta förutsätta cyniska och misstrogna enstöringar, som inte litar på någon. Rättsreglerna rymmer mycket små möjligheter att ens ta hänsyn till att vi litat på någon som står oss nära. På det sättet är hustru, make, partner, sambo, bror, syster, mor, far eller barn inte mer att lita på än någon helt utomstående. Den sociala verkligheten, att vi litar på dem som står oss nära, har ingen given betydelse när väl den individuella förpliktelsens innehåll ska bestämmas och omsättas i betalningsansvar i kronor och ören. Vi förväntas läsa kontraktet och misstro vår nästa och vän lika mycket som vår motpart.s. 424
2.Verkningarna av att inte ha satt sig in i vad som verkligen står i kontraktet kan förvärras ytterligare av att många förpliktelser följer av dispositiva rättsregler som blir del av avtalet, utan att parterna uttryckligen avtalat om att de ska vara gällande. En sådan regel som kan komma som en överraskning är bestämmelsen i 2 § skuldebrevslagen (1936:81). Enligt första stycket svarar personer som utfärdat ett skuldebrev solidariskt för gälden. Fastän regeln står i skuldebrevslagen, anses den vara analogiskt tillämplig för förpliktelser som grundas på avtal. En motsvarande regel om solidariskt ansvar för utomkontraktuella förpliktelser finns i 6 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207). Om två eller flera är ersättningsskyldiga för samma skada, är de solidariskt ansvariga i förhållande till den skadelidande. Man kunde med viss rätt tala om en allmän obligationsrättslig huvudregel, med vissa undantag. När det är fråga om inomkontraktuella förpliktelser, har dock möjligheten att välja någon form av delat ansvar lämnats öppen, medan sådan valmöjlighet inte står öppen vid utomkontraktuella förpliktelser. Av förarbetena till skuldebrevslagen framgår att det inte är nödvändigt med ett uttryckligt förbehåll om att ansvaret ska vara delat, utan att detta även kan följa av omständigheterna då åtagandet görs. Finns inget sådant förbehåll, blir dock gäldenärerna normalt solidariskt ansvariga för åtagandet om de undertecknat samma förbindelse.s. 424
3.Regeln att ansvaret blir solidariskt har dock gränser och även i fall då ansvaret visserligen är formellt solidariskt, kan exempelvis ogiltighetsreglerna göra att det blir delat i stället. Så bedömdes situationen i NJA 1980 s. 1 där ett företag och en privatperson skulle bebygga två fastigheter i ett område. Exploateringen var praktiskt uppdelad så att de två exploatörerna skulle bebygga varsin fastighet. Ett delat ansvar hade därmed legat nära till hands. Kommunen krävde dock att båda exploatörerna skulle skriva under kontraktet så att ansvaret skulle bli solidariskt. Om inte exploatörerna accepterade detta villkor, skulle byggnadslov inte medges. Om arbetet inte genomfördes på kontraktsenligt sätt, hade kommunen enligt exploateringsavtalet rätt att utföra arbetet på exploatörernas bekostnad. Vid försening hade exploatörerna enligt kontraktet dessutom skyldighet att erlägga vite. Det visade sig senare att privatpersonen inte förmådde fullgöra sin del av exploateringen medan företaget uppfyllde sin del av avtalet. Med grund i det solidariska ansvaret krävde emellertid kommunen företaget på ersättning för den del som inte utförts. Högsta domstolen gjorde bedömningen att påskriften tvingats fram på ett sådant sätt att det förelåg rättsstridigt tvång enligt 29 § avtalslagen (1915:218). På grund av ogiltigheten löstes den exploatören som utfört sin del från ansvaret för den andras ansvar. Ogiltighetsreglerna utgör alltså en form av yttersta skydd mot att personer tvingas in i ett solidariskt ansvar.s. 425
4.Socialt tryck i den privata sfären kommer endast sällan att kunna åberopas som stöd för ogiltighet i förhållande till borgenären eftersom tröskeln för att anse något vara svikligt förledande enligt 30 § avtalslagen eller rättsstridigt tvång enligt 29 § är så hög. Skulle det sociala trycket att skriva på förstås som ett tvång utövat av den ena blivande gäldenären mot den andra kommer ogiltighetsreglerna i avtalslagen bara att kunna läggas till grund för ogiltighet om borgenären insett eller borde ha insett att underskriften tillkommit efter tvång. Samma krav på insikt hos borgenären om de förhållanden som kan grunda ogiltigheten föreligger även enligt 30 § om svikligt förledande eller 33 § om handlande som strider mot tro och heder. Ogiltighetsreglerna ger en begränsad möjlighet att komma ur ett solidariskt ansvar, men utgör i de flesta fall ingen egentlig lösning på problemet att en av gäldenärerna skrivit under i första hand på grund av tillit till den andra gäldenären i relationen.s. 425
5.Ett exempel från rättspraxis som tydligt visar på konsekvenserna av att ansvaret blev solidariskt är NJA 1999 s. 408. Rättsfallet innehåller en hel del andra intressanta frågor, däribland allmänt om jämkning av borgensåtaganden, men i detta sammanhang ligger fokus på jämställdhetsaspekterna i fallet. Redan av första stycket av rättsfallsreferatet NJA 1999 s. 408 framgår att de två solidariskt ansvariga borgensmännen Leif och Ann-Christin var gifta när de gick i borgen och att de var frånskilda när de krävdes på betalning.s. 426
6.I fallet hade borgensmännen skrivit på en proprieborgen utan beloppsbegränsning för ett företag. Leif och Ann-Christin var ägare till detta företag och borgensåtagandet skulle säkerställa ett lån som företaget tagit i en bank. I rättsfallsreferatet beskrivs Leif genomgående i aktiva ordalag: Det är han som är drivande i bolaget, det är han som har kontakterna med banken för att uppta lånet, det är han som efter samråd med banken lägger om lånet från ett byggnadskreditiv till ett utlandslån och det är han som bygger husen för de lånade pengarna. Medan Leif beskrivs som den drivande, sägs AnnChristin ha haft en underordnad och mer passiv roll i förloppet. Ann-Christin hade aldrig direktkontakt med banken, utan hon fick informationen om vad borgensåtagandet gick ut på av Leif. I domen återges också direkt hur Ann-Christin uppfattat situationen: Hennes uppgifter i Ettan, liksom i Leif S:s ”mäklarbolag”, bestod i att skaffa hyresgäster till lägenheterna och att sköta en enkel bokföring samt andra kontorsgöromål. Visserligen visste hon vad som fanns på bolagens tillgångskonton, men hon kände inte till något om de ekonomiska förutsättningarna för rörelsen och tog inte del av några ekonomiska kalkyler. Hon skrev på borgensförbindelsen på kontoret. Dessförinnan hade hon reagerat på texten i förbindelsen och frågat Leif om detta. Han förklarade då, att förbindelsen bara skulle gälla under byggnadstiden och sedan tas bort. Hon lät sig nöja med detta besked, särskilt också som listan på hyresgäster till lägenheterna var fulltecknad. Då kände hon inte till vad ”generell borgen” var. Hade hon vetat vad borgensförbindelsen egentligen avsåg, hade hon inte skrivit på den. Det Ann-Christin beskriver stämmer i allt väsentligt överens med vad Leif berättar om händelseförloppet. Egentligen finns inget som talar för att Ann-Christin talar osanning. Hon hade inte själv satt sig in i vad borgensåtagandet innebar, vad det omfattade och vilket ansvar hon kunde åläggas på grund av att hon skrivit under. Hon kan tyckas ha suttit med hela faktaunderlaget framför sig, men hon valde att förlita sig på Leifs uppgifter och kontrollerade inte om de stämde. Egentligen känner vi alla till detta sätt att agera, för i nära relationer som i ett äktenskap eller i en familj är förhållandet inåt viktigare än det utåt. Relationen är informell och känslomässig. Inget av detta är fel eller negativt, förrän agerandet möter måttstocken utanför.s. 426
7.Både tingsrätten och hovrätten fann att borgensåtagandena var bindande, men att de borde jämkas. Båda instanserna jämkade mer för Ann-Christin än för Leif. Tingsrätten motiverar denna skillnad mellan de två borgensmännen på följande sätt: Den bristfälliga kreditprövningen skall emellertid, som följer av det tidigare sagda, leda till jämkning. Därvid anser TR:n att Ann-Christin S:s betalningsskyldighet bör — med hänsyn till hennes underordnade ställning i och ringa faktiska inflytande över skötseln av de inblandade bolagen — jämkas i högre grad än Leif S:s. Hovrätten jämkade åtagandet ytterligare nedåt för både Leif och Ann-Christin och angav samma skäl till skillnaden mellan de två som tingsrätten gjort. Även i Högsta domstolen jämkades borgensåtagandet, men till skillnad från i underinstanserna sattes betalningsskyldigheten lika till en miljon kronor solidariskt för Leif och AnnChristin. Majoriteten i Högsta domstolen angav skälen för att ansvaret sattes lika för de två borgensmännen på följande sätt: Leif S och Ann-Christin S har haft samma möjligheter till insyn i och bestämmande över fastighetsbolagets verksamhet. Någon påtaglig skillnad i deras respektive betalningsförmåga vid tiden för borgensåtagandena och, såvitt nu kan bedömas, på sikt föreligger inte. Det finns därför inte anledning att göra någon åtskillnad mellan dem såvitt gäller deras betalningsansvar. Högsta domstolens ledamöter var inte eniga om domslutet, men i frågan om Leif och Ann-Christin skulle behandlas olika var de överens. Enligt de skiljaktigas mening förelåg ingen oskälighet som kunde utgöra grund för jämkning. I denna del motiverade de skiljaktiga sin ståndpunkt på följande sätt: Leif S hade full insyn i och information om det byggnadsprojekt som lånet avsåg, eftersom det var han som skötte det låntagande bolaget. Det kan antas att Ann-Christin S inte hade lika god kännedom om byggnadsprojektet och det låntagande bolaget. Detta kan emellertid inte tillåtas påverka bedömningen, eftersom hon som hälftendelägare hade möjlighet att få all information som hon ansåg sig behöva. De skiljaktiga noterade alltså att Ann-Christin förmodligen haft sämre kännedom om byggprojektet och finansieringslösningen, men betonade liksom majoriteten att hon i egenskap av hälftenägare haft möjlighet att skaffa sig nödvändig information. Inget spår finns av att hennes tillit till maken skulle ha kunnat vara av betydelse för bedömningen av hennes ansvar för åtagandet och frågan behandlades som om den enda relationen som fanns mellan de två borgensmännen var rent affärsmässig.s. 427
8.Det finns ännu en aspekt av förhållandet mellan den privata sfären och den rättsliga som bör framhållas i anslutning till avgörandet. Fallet har kritiserats för att borgensmännen skyddades i för stor utsträckning, men samtidigt har banken genom att kräva att ägarna skriver under ett så långtgående borgensåtagande nästan helt satt principen att bolagets ägare inte ska svara för bolagets skulder ur spel. Borgensåtagandena som Leif och Ann-Christin skrev under innebar nämligen att bolagets skulder i bildlig bemärkelse hamnade i deras vardagsrum. Ser man fallet ur denna synvinkel, blir det svårare att betona det formella borgensansvaret på samma sätt.s. 428
9.Medan det privata skymtar fram i NJA 1999 s. 408, så hålls den privata sfären helt utanför i referatet av målet i NJA 2016 s. 1176. Ingenstans i domsreferatet så som det publicerats i Nytt Juridiskt Arkiv går att utläsa vilken relation de två gäldenärerna EH och RH hade innan tvisten mellan RH och långivaren Seven Days hamnade i domstol. Av den anhållan om prövningstillstånd som RH:s ombud ingav framgår dock att EH och RH varit gifta vid tidpunkten då lånet upptogs och att de numera är frånskilda. Av ansökan om prövningstillstånd framgår att EH bestred betalningsföreläggandet på den grunden att hon ansett sig ha blivit lurad av sin make RH att skriva under skuldebrevet, även om hon inte förnekade att hon i och för sig skrivit under lånehandlingarna.s. 428
10.Av referatet som det står framgår att EH och RH upptog ett lån på 300 000 kronor i oktober 2009. Lånet skulle återbetalas på 60 månader. Av villkoren framgick att EH och RH svarade solidariskt för lånet, vilket de ändå skulle ha gjort i den beskrivna situationen på grund av regeln i 2 § skuldebrevslagen. Då lånet missköttes, sades det upp av långivaren i mars 2013. På grund av avtalsvillkoren hade låntagarna skyldighet att omedelbart betala tillbaka lånet och gällande ränta för utestående belopp med 12 procents tillägg. Låntagarna betalade inte lånet och kravet gick till inkasso. Inkassokravet tillställdes låntagarna i maj 2013. Talan väcktes mot EH och RH i augusti 2013.s. 429
11.EH bestred betalningsskyldighet, då hon kommit överens med långivaren om att hon bara skulle betala drygt 100 000 kronor ”i ett för allt” till bolaget. Som tvisten slutligen kom att bestämmas, innebar denna överenskommelse att EH:s och Seven Days samtliga mellanhavanden var slutligt reglerade. RH hade inte fått någon information på förhand om förlikningen och hade heller inte medgivit att EH skulle lösas från delar av betalningsansvaret. Frågan i tvisten blev nu vilken verkan Seven Days eftergift till EH hade för RH:s betalningsskyldighet för det lån som EH och RH varit solidariskt ansvariga för. Seven Days var av uppfattningen att det solidariska ansvaret kvarstod och att RH därför utöver ”sin” halva av lånet dessutom skulle täcka den del som EH lösts från genom eftergiften. Högsta domstolen fann emellertid att eftergiften till EH innebar att ansvaret hade gått över från solidariskt till att vara delat. RH hade därför inte skyldighet att betala mer än hälften av den ursprungligen lånade summan med tillägg för en proportionell andel av den vid förlikningen med EH upplupna räntan, liksom avtalad ränta och hans del av avgifter och inkassokostnad.s. 429
12.Det kanske inte är av omedelbar betydelse varför de två lånade pengar tillsammans och måhända förändras möjligheten att rätt bedöma om ansvaret ska gå över från att vara solidariskt till att bli delat av vetskapen att de två gäldenärerna varit gifta och numera skilda. Den vetskapen gör dock händelseförloppet mer förståeligt och gäldenärernas beteenden mer begripliga. Sättet att referera blir på detta sätt närmast en manifestation av tanken att det som händer i den privata sfären inte är och heller inte ska vara av betydelse för den förmögenhetsrättsliga bedömningen av fordringsförhållandet. Det enda vi får se av relationen mellan EH och RH är att de skrivit under samma skuldebrev och de reduceras till funktionen att vara solidariskt ansvariga gäldenärer. Det solidariska ansvaret är om man ska tro rättsfallsreferatet det enda band som håller dem samman. De är personer utan historia eller annan framtid än den som gäller betalningen av skulden. Utgången i just detta mål kanske inte påverkats av att denna information om gäldenärernas tidigare äktenskap utelämnats. Ändå stannar en vag obehagskänsla kvar av att något saknas, även när man konstaterat att utgången att ansvaret efter eftergiften blev delat och att RH inte kunde åläggas att betala de 50 000 kronor som kreditgivaren eftergivit i förhållande till EH är riktigt ur ett fordringsrättsligt perspektiv.s. 429