Närliggande

35.Uppsatsens tredje huvudavsnitt ägnas sedan åt HFD:s praxis och bl.a. fortsätter Helmius här att på ett övertygande sätt visa hur utrymmet för en sub-konstitutionell proportionalitetsprövning bestäms av det fria skön som behörig normgivare lämnat rättstillämparen. Som hon uttrycker det i en kommentar till en dom från HFD: Regeringsrätten resonerar i förvaltningsrättsliga termer när den först undersöker vad lagstiftningen ger för handlingsutrymme, för att sen utifrån en proportionalitetsbedömning avgöra vilket beslut som inom denna rättsliga ram är det lämpligaste. Utifrån det som presenteras i Helmius uppsats menar jag att den subkonstitutionella proportionalitetsprövningen bäst beskrivs på följande vis. Det är en prövning som rättstillämparen förlitar sig på för att optimera utfallet av en ofullständigt reglerad konflikt mellan allmänna och enskilda intressen där offentlig maktutövning gentemot enskilda aktualiseras. Att behörig normgivare inte på ett definitivt vis föreskrivit hur en sådan intressekonflikt ska lösas kan bero på förbiseende, att det inte ansetts lämpligt, att det inte varit möjligt eller att avsikten varit att en viss typ av situationer ska få sin definitiva lösning genom en proportionalitetsprövning i det enskilda fallet. Proportionalitetsprövningen är då rättesnöret för att rättstillämparen ska nå en rationell lösning som är förenlig med vår rättsordning. Med tanke på att behovet av denna prövning uppkommer eftersom fullständiga direktiv från behörig normgivare saknas, eller kanske mer korrekt — att den utmejslats i praxis som ett resultat av rättstillämparens upprepade behov av att lösa sådana situationer — är det naturligt att den inte används för att överpröva de direktiv som faktiskt finns. Att rättstillämparen ska ta till denna prövning under de angivna förutsättningarna kan vidare sägas vara en allmän rättsgrundsats i den meningen att det är något som gäller brett inom den offentliga rätten och även i fall då det inte framgår av direkt tillämplig författning.s. 403