Rättsfall
HFD 2012 ref. 12
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
HFD 2012 ref. 12
BibTeX
@misc{hfd-2012-ref-12,
author = {{Högsta förvaltningsdomstolen}},
title = {{HFD 2012 ref. 12}},
year = {2012},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
3 hänvisningar i 2 artiklar · 3 stycken/fotnoter
- Jfr HFD 2012 ref. 12.
- A.a. s. 27. För svenskt vidkommande är derogationssatserna som åsyftas (i kortform): lex superior, lex specialis respektive lex posterior. 166A.a. s. 26. 167 A.a. s. 26 f. 168 Jareborg, N, Vad är en princip? I: Festskrift till Åke Frändberg, Iustus förlag 2003, s. 142. 169 A.a. s. 141. 170 A.a. s. 144. 171 A.a. s. 142. 172 A.a. s. 144. 173 A.a. s. 143. 174 Att rättsprinciper alltid är böra-regler betyder dock inte, som Jareborg framhåller, att alla böra-regler kan kallas principer — se a.a. s. 142 f. 175 Jareborg använder egentligen uttrycket ”skall-regler” (a.a. s. 143) men jag modifierar det som synes till den numera även i skriftspråk vedertagna ska-formen. Vad som skiljer det som här benämns böra-regler respektive ska-regler kommer framgå allteftersom i det följande. 176 Maktutövning kan alltså endast underlåtas i en viss tillämpningssituation om behörig normgivare lämnat fritt skön som ger utrymme för det, oavsett om situationen är sådan att maktutövningen vid en självständig bedömning utifrån t.ex. proportionalitetsprincipen skulle anses oproportionerlig. Se dock nedan hur reduktionsslut kan ses som ett begränsat undantag från detta. 177 Se Ekelöf, P.O m.fl. Rättegång. Första häftet. Wolters Kluwer nionde uppl. 2016, s. 85–115 för en relevant genomgång av författningstolkning och då särskilt s. 91 och 95 samt Samuelsson, J & Melander, J, Tolkning och tillämpning, 2:a uppl., Iustus 2003, s. 59–62. 178 Jfr gällande detta Dworkin 1978, s. 23–28. 179 Läs Dworkin 1978, s. 23–28 och 77 f. tillsammans med Simmonds, N, Central Issues in Jurisprudence, 3:e uppl., Sweet & Maxwell 2008, s. 200–202 och Alexy, R, A Theory of Constitutional Rights, Oxford University Press 2002 (i omtryck från 2010), s. 57 f. 180 Jfr Alexy 2002, s. 57 f. 181 Se Helmius 2012, s. 138–144. 182 Se SOU 2010:29 s. 172–176 för en genomgång med en rad exempel. 183 Se Jareborg 2003, s. 143. 184 Se RF 2:20 respektive RF 8:2 första stycket 2 och RF 8:3. 185 För relevanta resonemang kring detta se SOU 1984:54, avsnitt 2.6 (s. 46 f.). 186 Se MÖD 2013:37 för ett tydligt exempel, se då även relevanta delar i underinstansens domskäl. Jfr även t.ex. RB 24:1 första stycket med RB 24:1 andra stycket & RB 24:2–3 samt se Ekelöf, P.O, m.fl. Rättegång, tredje häftet, Norstedts Juridik sjunde uppl. 2006, s. 53 f. Det som sades om reduktionsslut ovan gäller dock självklart även här och i övrigt bör också påminnas om det som uttalades i not 142 om att jag bortser från eventuell europarättslig inverkan. 187 Se not 155 ovan. Viktigt att notera i detta sammanhang är också att flera, om inte de flesta, av de lagar där särskilda proportionalitetsbestämmelser införts lämnar ett stort utrymme för fritt skön vid maktutövning (t.ex. vad gäller om ändamålet alls ska tillgodoses). Här är RB och Skatteförfarandelagen (2011:1244) bra exempel eftersom föreskrifter om maktutövning där i stor utsträckning blir beroende av rekvisitet ”får” — se 24–28 kap. RB respektive 41 kap. i Skatteförfarandelagen. Konsekvensen torde, en aning förenklat, bli att maktutövning i praktiken alltid kan (och ska) underlåtas om sådan i någon situation skulle strida mot en självständig/objektiv proportionalitetsbedömning. Enligt min mening måste rättsfall som NJA 2015 s. 631 (se särskilt p. 5–11) och HFD 2012 ref. 12 samt en lång rad förarbetsuttalanden läsas med det just anförda i åtanke. 188 Barak 2012, s. 149. Se mer specifikt för svenskt vidkommande RF 8:18, 11:14 och 12:10 samt prop. 2009/10:80 s. 141 f. 189 Se SOU 1975:75 s. 105 och 202, vad som uttalats i avsnitt 3.3 respektive 4.2 ovan gällande tydlighetskravet och jfr Barak 2012, s. 139–141 och 150 f. 190 Jfr Barak 2012, s. 137, 149–152 och 472 f. 191 SOU 1975:75 s. 105. Se även prop. 1975/76:209 s. 152. 192 Man kan dock tänka sig att det skulle kunna vara relevant för frågan om kravets tillämpningsområde. Alltså om det verkligen är begränsat till vissa begränsningsbara fri- och rättigheter (jfr RF 2:20). Här skulle man t.ex. kunna fundera över RF 2:15 och hur proportionalitetsprövningarna vid begränsningar av egendomsskyddet har gjorts och bör göras. Alltså huruvida de gjorts, och huruvida de bör göras, med hänsyn till behörig normgivares auktoritetsanspråk (subkonstitutionellt) eller konstitutionellt. 193 Jfr Barak 2012, s. 39–42, 131 och 150 f. 194 Att proportionalitetskravet i RF 2:21 är en ska-regel betyder inte i sig att det aldrig skulle kunna tillämpas utanför det område som anges i RF 2:20. Men i sådana fall skulle det handla om en analog tillämpning som beror på att regelns underliggande värden gör sig gällande med tillräcklig styrka eller, för den som antar synsättet om proportionalitetskravet som en självklar grundsats, som underförstått ingående i någon annan del av fri- och rättighetsskyddet. I fallet med analog tillämpning torde de underliggande värden som avses vara att lagstiftaren kan rättfärdiga fri- och rättighetsbegränsningar, eller ur ett annat perspektiv — att enskilda inte ska behöva utstå godtyckliga begränsningar av den typen (SOU 1975:75 s. 105 och 202 samt prop. 1975/76:209 s. 152 f.). 195 Se Barak 2012, s. 134–139, 150 och 211. 196 T.ex. HFD 2015 ref. 80 där HFD uttalade: ”Frågan om särskild avgift ska också bedömas mot bakgrund av den proportionalitetsprincip som kommer till uttryck i 2 kap. 21 § regeringsformen.” Jfr dock med hur HD uttryckte sig i NJA 2012 s. 400 p. 14, där domstolen efter att den aktuella delen av RF 2:21 citerats skrev ”(den s.k. proportionalitetsprincipen)” [min kursivering]. 197 Tuori 2013, s. 37. 198 Med reservation för de undantagsfall där reduktionsslut vid tolkningen av dessa direktiv är motiverat utifrån proportionalitetshänsyn respektive den teoretiskt möjliga, men vad jag vet i praktiken inte förekommande, situationen att tilllämplig promulgerad sub-konstitutionell proportionalitetsregel är av högre konstitutionell valör än de maktgrundande föreskrifterna.