Här avses t.ex. det hinder som fram till nyligen har ansetts föreligga mot att grunda en skadeståndstalan direkt på regeringsformen, se i detta avseende framför allt NJA 2014 s. 323.
Hänvisas från p. 9 (s. 381)
9.Det är alltså tydligt att uppenbarhetsrekvisitet med tillhörande förarbetsuttalanden har varit en viktig del i att regeringsformens skydd i stor utsträckning förblev politiskt under tiden med 1980 års ordning och att, med några få undantag, skarp rättslig tolkning av detta skydd inte förekom. Man ska dock ha klart för sig att detta rekvisit bara var en del av ett större system där synsättet att fri- och rättighetsregleringen i första hand var riktad till lagstiftaren, en i vissa avseenden restriktiv (läs: lagstiftarvänlig) syn på vad som ska anses vara en rättighetsbegränsning, en i dessa sammanhang svag ställning för domstolarnaoch brist på vägar att alls få eventuella kränkningar prövade rättsligt var andra viktiga komponenter. Det var helt enkelt en ordning som gav uttryck för den innebörd som under författningsreformen hade lagts i det bärande begreppet folksuveränitet. En ordning som resulterade i, eller snarare förankrade, en variant av ”parliamentary supremacy” där sådant som KU:s uttalande om att det skulle vara naturligt att riksdagen är bäst ägnad att pröva om en lag är grundlagsenlig eftersom den stiftar lag och grundlag framstod som just — naturligt. Uppenbarhetsrekvisitet måste alltså i det större perspektivet ses dels som ett uttryck för grundlagstiftarens ställningstaganden, dels som ett lagtekniskt instrument bland flera, om än ett centralt sådant, för att ge dessa ställningstaganden genomslag. 2.3 Särskilt om förutsättningarna för lagprövning gentemot proportionalitetskravet under 1980 års ordning Vid ett antal tillfällen under 1970-talets författningsreform så uttrycktes mer eller mindre tydligt att den form som normprövningsinstitutet fått innebar att utrymmet för prövning gentemot grundlagsbestämmelser som var mindre klara och precisa skulle vara särskilt litet. I grundlagspropositionen hade föredragande statsråd gällande detta bl.a. uttalat: ”Vanlig lag får med andra ord vika för grundlag. Härför krävs emellertid att den ifrågasatta lagen står i uppenbar strid med en klar bestämmelse i grundlag.” 1973 års fri- och rättighetsutredning hade sedan följt upp detta i samband med sitt förslag om att normprövningsrätten skulle bli uttryckligt reglerad och då uttalat att underlåten tillämpning inte skulle kräva att bestämmelsen i den överordnade författningen var ”klar och entydig till sin utformning”, men samtidigt fastslagit att kravet på uppenbar motstridighet innebar ”att möjligheterna till en reell lagprövning minskar ju mindre precist man utformar rekvisiten i den överordnade bestämmelsen”. Bl.a. justitiekanslern (JK) tog sedan upp frågan i remissvar på utredningens slutbetänkande och nämnde då särskilt utredningens förslag till RF 2:13 första stycket, vilket innehöll utredningens motsvarighet till proportionalitetskravet. JK anförde bl.a.: Kravet på klara regler gäller inte minst med tanke på att domstolar och andra myndigheter föreslås skola erhålla uttrycklig lagprövningsrätt. Vissa av de begränsningsregler som utredningen föreslår är av den beskaffenhet att det starkt måste betvivlas om de lämpligen kan utgöra grund för den rättsliga prövning som lagprövningen innebär. Jag åsyftar här reglerna i 2 kap. 13 § och 14 § sista stycket. I den efterföljande propositionen instämde föredragande statsråd i att dessa föreslagna regler var ”ganska obestämda” men fastslog samtidigt att de grundsatser som där avspeglades var ”av så fundamental betydelse i en demokratisk rättsordning att det redan av denna anledning ligger ett betydande värde i att de kommer till uttryck i grundlagen”.s. 381