Jfr i detta avseende hur HD uttryckte sig i NJA 1992 s. 337, där domstolen, angående förutsättningarna att inte tillämpa föreskrift i lag, bl.a. uttalade: ”endast om felet är uppenbart, dvs klart och otvetydigt”. Här kan också nämnas att Robert Malmgren redan 1937, avseende den då oreglerade möjligheten till lagprövning, uttryckte sig på ett vis som är mycket likt min slutsats — ”iögonfallande och mycket väsentligt” som han skrev — se Malmgren, R, Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, P.A. Norstedt & söners förlag 1937, s. 59 (Uppmärksammades på detta genom Sunnqvist, M, Konstitutionellt kritiskt dömande. Förändringen av nordiska domares attityder under två sekel — vol. I, 2:a uppl., Institutet för rättshistorisk forskning 2014, s. 537).
Hänvisas från p. 6 (s. 379)
6.Mer exakt hur uppenbarhetsrekvisitet skulle tolkas kan dock inte sägas ha blivit helt klarlagt och i praxis från tiden med 1980 års ordning finner man inte mycket vägledning. Hursomhelst så blev det ganska snabbt tydligt att avgörandet av uppenbarhet inte ansågs innefatta en prövning av huruvida det efter en grundlig analys var svårt att avgöra en föreskrifts grundlagsenlighet utan att det istället krävdes att grundlagsstridigheten skulle vara särskilt iögonfallande — den skulle vara sådan att det inte fanns utrymme för någon egentlig diskussion.s. 379