Se NJA 1975 s. 577 (Hakvin och Elvira), NJA 2009 s. 64 (s. 70) (Klädpartiet som försvann), NJA 2016 s. 1132 samt NJA 1922 s. 589. Principen har även uttalats i äldre underrättspraxis, se RH 2003:52. Lindskog har dock anfört att synsättet är alltför generellt och att en sådan princip innebär en grav förenkling (Lindskog, Betalning, 2018, s. 865 f. samt not 3178).
Hänvisas från p. 12 (s. 363)
12.En borgenärsförpliktelse likt den käranden gör gällande förutsätter att en rad förutsättningar är för handen. Vilka omständigheter som är nödvändiga för att döma ut rättsföljden (bifallsvillkoren) avgörs genom en studie av den civilrättsliga regel som är tillämplig. De faktiska omständigheter, som om de anses föreligga uppfyller bifallsvillkoren och därmed är omedelbart relevanta för rättsföljden, benämns rättsfakta. I praxis har det sedan länge uttalats att en rätt till återbetalning av ett påstått försträckt belopp förutsätter att käranden styrker sitt påstående och därmed sin fordran hos svaranden (RF). Försträckningsavtalet, och i förlängningen borgenärens fordran hos gäldenären, utgör med detta synsätt ett bifallsvillkor för borgenärens rätt till återbetalning. Vad som ska avgöras genom en bevisbörderegel är i sådana fall om en försträckning ägt rum — inte bärigheten i svarandens alternativa förklaring till överföringen. Vad angår svarandens talan blir frågan således vad svarandens inställning till den påstådda försträckningen är. Givet att svaranden inte är villig att betala tillbaka de 100 000 kronorna förnekar svaranden att någon försträckning ägt rum. Svarandens påstående ”gåva” blir med detta synsätt inte ett motfaktum utan en till förnekandet anknuten alternativ faktaversion (bevisfaktum). Utsagan ska följaktligen bevisvärderas i förhållande till påståendet "försträckning".s. 363