Stycket

3.Stödbevisning om målsägandens agerande kan vara avgörande för målets utgång. I NJA 1991 s. 83 stod RT åtalad för våldtäkt av sin sambo HH. RT nekade till gärningen och det fanns ingen rättsmedicinsk bevisning. Åklagarens bevisning bestod av HHs berättelse, samt bevisning om HHs agerande, i form av vittnesmål från HHs mor och syster om vad HH berättat för dem. Högsta domstolen fann att bevisningen var tillräcklig och dömde RT för våldtäkt. Några år senare kom ett annat fall med liknande omständigheter upp till bedömning. I NJA 2005 s. 712 stod LG åtalad för våldtäkt av sin sambo CG. LG nekade till gärningen och det fanns ingen rättsmedicinsk bevisning. Till skillnad från 1991 års fall förelåg inte någon stödbevisning om målsägandens agerande. Åklagarens bevisning bestod enbart av CGs berättelse. Högsta domstolen fann att denna bevisning inte var tillräcklig och friade LG. I domskälen gör Högsta domstolen en jämförelse med 1991 års fall och pekar särskilt på avsaknaden av stödbevisning i 2005 års fall. Betydelsen av stödbevisning om målsägandens agerande bekräftades av Högsta domstolen i ett färskt fall, NJA 2017 s. 316 II, där NN stod åtalad för våldtäkt och åklagarens bevisning bestod av målsägandens berättelse i kombination med stödbevisning om målsägandens agerande. Stödbevisningen utgjordes av en inspelning av målsägandens samtal till en larmcentral och ett vittnesmål från en arbetskamrat till målsäganden som målsäganden anförtrott sig till och berättat om våldtäkten. Högsta domstolen fann att målsägandens berättelse tillsammans med stödbevisningen uppfyllde beviskravet.s. 328