1.3.1 Förarbeten och kommentarer Till sjöförsäkringsvillkor kan det finnas förarbeten (s.k. motiv) eller kommentarer. Sådant material kan ge vägledning och skapa förutsebarhet vid tolkningen genom att lämna upplysningar om avtalets tillkomsthistoria och vilken typ av problem man hade för handen när ett visst villkor utformades. De kan också ge mer konkreta besked i tolkningsfrågor genom preciseringar av olika uttryck eller hur villkoren ska tillämpas i olika situationer. Vilken betydelse som förarbeten ska tillmätas vid tolkningen beror på olika faktorer, särskilt vem eller vilka som upprättat dem och i vilket syfte, om de publicerats eller på annat sätt är tillgängliga för parterna samt med vilken grad av omsorg och anspråk på fullständighet de har upprättats. Utanför sjörättens område har man i rättspraxis bland annat fäst avseende vid motiven till AB 72 vid tolkningen av entreprenadavtal, även när tolkningen avsett en senare version av standardavtalet.s. 185
2.I sjöförsäkringsrätten står plankommentaren till NMIP 2013 i en särställning. Plankommentaren bygger på de utförliga och noga övervägda förarbetena till de tidigare norska planerna. Den innehåller preciseringar och förklaringar till hur villkoren är avsedda att tilllämpas. Själva villkoren säger visserligen inget om plankommentarens betydelse för tolkningen, men av kommentaren framgår att den varit föremål för en genomgripande diskussion i och godkänts av villkorens revisionskommitté. Enligt vad som kommer till uttryck i plankommentaren är den avsedd att tillmätas större vikt vid tolkningen än vad som normalt tillmäts lagförarbeten, den ska i själva verket ses som en integrerad del av försäkringsavtalet. I rättspraxis kring de tidigare norska sjöförsäkringsplanerna har motsvarande motiv tillmätts stor betydelse vid tolkningen.s. 186
3.Även om stor vikt ska läggas vid plankommentaren kan fråga ändå uppkomma om dess roll i olika tolkningssituationer. Avgöranden från de tidigare norska sjöförsäkringsplanerna kan ge viss vägledning i detta avseende.s. 186
4.Eftersom plankommentaren inte utgör avtalsvillkor i egentlig mening, måste villkorstexten ges företräde när ett uttalande i plankommentaren inte går att förena med villkorstexten. Plankommentaren är inte utarbetad efter samma noga överväganden och språkliga precision som själva villkoren. Beroende på vilken typ av frågeställning som ett visst uttalande tar sikte på, och hur det förhåller sig till villkorets ordalydelse, finns det därför skäl att förhålla sig något friare till plankommentaren än villkorstexten.s. 186
5.I Stolt Condor ND 1978 s. 139 (NV) som rörde förutsättningen för täckning av räddningskostnader i NPL 1964 uttalande skiljemannen (Sjur Brækhus) att förarbetsuttalanden väl kan vara bindande vad avser konkreta lösningar som det förelåg enighet om vid utarbetandet av villkoren, men som det var svårt att ge uttryckligt eller tydligt stöd för i villkorstexten. Däremot ansåg han att förarbetsuttalanden inte kunde tolkas lika bokstavligt när det gäller ”mer generelle utredninger og fortolkningar”. Sådana mer generella uttalanden kunde bara tillerkännas vikt så långt som argumentationen framstod som övertygande. Om exempelvis förarbetena av redaktionella skäl hänvisade till villkorstexten genom att skriva om texten i stället för att återge den ordagrant, kunde en sådan omskrivning inte tolkas på samma sätt som villkorstexten.s. 186
6.Plankommentarens nära funktionella samband med villkoren talar för att en ändring i plankommentaren om hur försäkringsvillkoren ska förstås kan medföra att ett villkor ska ges en annan tolkning än hur dess innebörd tidigare uppfattats, även om det inte gjorts någon ändring i själva villkorstexten.s. 187
7.I Sitakathrine ND 2000 s. 442 (NV) var det fråga om ett villkor, som hade getts en viss innebörd genom förarbetena till NPL 1964 men därefter getts en något förändrad innebörd genom uttalanden i förarbetena till NPL 1996, trots att själva villkorslydelsen kvarstod oförändrad. Skiljenämnden fann att det visserligen kunde inge betänkligheter att ändra regelverket genom uttalanden i förarbetena, men att sådana överväganden inte kunde vara avgörande. Skiljenämnden ansåg att man genom att använda NPL 1996 som grundval för försäkringsavtalet måste anses ha godtagit planen med dess lösningar, oavsett om dessa kommit till uttryck i plantexten eller i förarbetena. En part som inrättat sig efter en viss tolkning som framgår av rättspraxis riskerar alltid att det kommer nya avgöranden som bryter med tidigare praxis; en ändring av förarbetsuttalanden i samband med en planrevidering ansågs inte framstå som mer överraskande.s. 187
8.Eftersom plankommentaren inte ska ges samma status vid tolkningen som villkorstexten kan ändamåls- eller rimlighetsresonemang tala för ett annat tolkningsalternativ än det som anvisas i plankommentaren. Men när motiven till tidigare planer tydligt anvisat en viss lösning har det ansetts krävas starka skäl för att sådana överväganden ska ge utslag.s. 187
9.I Ocean Blessing ND 1998 s. 216 NH uttalande Norges Høyesterett i anslutning till tolkningen av NPL 1996 att rimlighetsbetraktningar måste få en underordnad betydelse med mindre förarbetenas lösning framstår som oacceptabel (se vidare diskussionen under avsnitt 4 nedan).s. 187
10.Det förekommer att försäkringsbrevet uttryckligen hänvisar till plankommentaren i ett förmodat syfte att stärka dess ställning som tolkningsfaktor. I litteraturen har man avrått från en sådan ordning, eftersom plankommentaren inte är utformad för att vara bindande på samma sätt som villkorstexten och det finns en risk för att avtalstolkaren därmed hindras från att nå ett rimligt resultat i den konkreta tvisten. Om inte annat tydligt framgår bör emellertid en sådan hänvisning snarare uppfattas som en erinran om plankommentarens betydelse för tolkningen, vilken inte kommer till uttryck i själva villkoren, än som en upphöjning av plankommentaren till försäkringsvillkor.s. 187
11.Mer problematiskt är att fastställa vilken betydelse som ska tilläggas opublicerat material om vad som förekommit vid utformningen av framförhandlade standardavtal. Sådant material kan ha skiftande karaktär och ha tillkommit i olika skeden av förhandlingarna. Den principiella utgångspunkten om att avtalstolkningen syftar till att fastställa partsavsikten, liksom förutsebarhetshänsyn, talar för att man ska tillmäta opublicerat material begränsad betydelse och endast fästa avseende vid sådant som rimligen varit tillgängligt för parterna vid avtalets ingående. Man kan också anföra processekonomiska skäl mot att uppmuntra parterna till att gräva i avtalets undervegetation och översvämma processen med material av tveksam relevans för tolkningsfrågan. Frågan om vad som är rimligt att lägga till grund för att utreda partsavsikten och var gränsen ska dras i detta avseende har diskuterats i anslutning till några norska rättsfall.s. 188
12.I Grethe Solheim ND 1969 s. 49 NH hördes sakkunniga i den revisionskommitté som utarbetade NPL 1964 kring om de hade tagit ställning till hur ett tidigare villkor skulle förstås. Majoriteten i Høyesterett lade vikt vid deras förklaring, medan minoriteten förordade en mer objektiv tolkningsmetod. I Hardhaus ND 1991 s. 204 NH, som gällde tolkningen av ett standardkontrakt för skeppsbyggnad, tillade norska Høyesterett vikt vid förarbeten även när dessa varit praktisk tagit otillgängliga för parterna.s. 188
13.Man kan förstås fråga sig vilken ledning man kan få om partsavsikten genom att beakta utsagor från standardavtalets upphovspersoner om vilken uppfattning de haft om ett villkors innebörd, särskilt som sådana uppfattningar kan skilja sig åt mellan olika kommittéledamöter. För Jan Hellner framstod det som ”närmast löjeväckande” att föra bevisning om vad som förekommit vid tillkomsten av villkoren genom partsförhör med personer som deltagit vid villkorens utformning. Men även om sådan utredning framstår som långsökt och sällan kan antas tillföra något av betydelse finns det knappast skäl att generellt avfärda relevansen av all slags utredning om vad som förekommit vid villkorens tillkomst. Det finns i sig inga formella begränsningar för vad som kan beaktas vid tolkningen, vad som är relevant kan bara avgöras i den konkreta tolkningssituationen. Om det exempelvis framgår av opublicerat material från slutskedet av förhandlingarna att ett villkor varit avsett att angripa en viss frågeställning eller uppfattas på ett visst sätt kan man inte gärna kräva av avtalstolkaren att av principiella skäl bortse från materialet vid prövningen av hur villkoret rimligen ska förstås eller vad om är en förnuftig lösning. Man kan här jämföra med doktrinuttalanden och expertutlåtanden kring hur ett visst villkor ska uppfattas, som får bedömas efter den sakliga tyngden i argumentationen.s. 188
14.Försäkringsgivaren kan vidare ha utarbetat egna förklarande kommentarer till villkoren, som tillkommit utan inblandning av försäkringstagarsidan. Sådana kommentarer ges bland annat ut av ansvarsförsäkringsgivare (s.k. P&I-klubbar) för att ge anvisningar om tilllämpningen av villkor som utarbetats utan inblandning av försäkringstagaren. Försäkringsgivarens egna kommentarer kan naturligen inte tillmätas samma betydelse som gemensamt utarbetade kommentarer för ”agreed documents”, men har ändå fått betydelse i rättspraxis även när de åberopats mot försäkringstagaren.s. 189
15.I Ametist ND 2008 s. 30 (HVS), som gällde tolkning av P&I-försäkringsvillkor, uttalade dispaschören att den kommentar till villkoren som upprättats hos försäkringsgivaren speglar den tillämpning som vuxit fram kring villkoren och anmärkte att liknande kommentarer har upprättats även av andra P&I-klubbar. Enligt dispaschören är dessa kommentarer inte att betrakta som en del av avtalet, men ger ändå vägledning när det gäller tolkningen av villkoren. Tingsrätten och hovrätten fastställde dispaschörens avgörande, men berörde inte frågan om kommentarens betydelse för tolkningen.s. 189
16.I avsaknad av förarbeten kan utländska förlagor eller tidigare versioner av ett standardavtal (s.k. avtalsgenetiska faktorer) ge ledning om bakgrunden till och syftet med en viss avtalsreglering eller revidering.s. 189
17.Sammanfattningsvis kan olika slags material kring villkorens tillkomst i relevanshänseende sägas befinna sig på en glidande skala mellan på ena sidan konkreta anvisningar i gemensamt utarbetade och publicerade förarbeten av ”agreed documents” och på andra sidan lösryckta uttalanden i opublicerat material från villkorens förhistoria. Men gränslinjen för vad som rimligen ska tillmätas betydelse vid villkorstolkningen kan inte avgöras genom en abstrakt bedömning. 3.2 Annan försäkringstäckning och anknytande avtal Ett särdrag för sjöförsäkringen är att olika typer av risker täcks av olika slags försäkringar, som dessutom kan tillhandahållas av skilda försäkringsgivare. Beroende på situationen kan exempelvis ett ersättningsansvar i samband med en fartygskollision täckas av antingen P&I-, kasko- eller krigsförsäkringen. Om det typiskt sett förhåller sig så att skadan ersätts av en annan kompletterande försäkring, kan detta utgöra ett argument för att försäkringsgivaren inte ska svara för skadan. Detta gäller även om försäkringstagaren inte har tecknat någon sådan annan försäkring eller när det uppstått luckor i försäkringstäckningen genom en bristfällig samordning av försäkringarna, exempelvis genom att man kombinerat svenska och utländska villkor för de olika försäkringarna.s. 189
18.Andra anknytande avtal kan också få betydelse vid bedömningen av försäkringsskyddets omfattning. Exempelvis utgör vid internationell handel varuförsäkringen, köpavtalet, transportavtalet och finansieringsavtalet delar i en kedja av s.k. funktionellt sammanflätade avtal. Regleringen i de andra avtalen kan påverka tolkningen av försäkringsavtalet, även om försäkringsskyddet inte nödvändigtvis behöver svara mot försäkringsbehovet i förhållande till de andra avtalen, vilket kan medföra luckor i försäkringsskyddet.s. 190
19.I T-shirts på Qingdao ND 1986 s. 28 (Sv Disp) uttalade dispaschören att köpeavtalet, transportavtalet och försäkringsavtalet på olika sätt griper in i varandra och bildar en ”rättslig enhet, där varje enskild länk i kedjan är av betydelse för tolkningen och tillämpningen av innehållet i de övriga länkarna. Detta förhållande gör sig särskilt märkbart när det som här gäller att fastställa ansvarsramarna kring försäkringsgivarens ansvar enligt transportförsäkringsavtalet. I villkoren för detta senare avtal lämnas också uttryckliga hänvisningar till det enskilda köpeavtalet och till de transporträttsliga regler som gäller för olika transportmedel.” 3.3 Bransch- och försäkringspraxis Utredning om hur ett visst villkor allmänt förstås eller hur en viss fråga normalt regleras i branschen kan få betydelse vid tolkningen (jfr ”traditioner i fråga om formulering” och ”gängse praxis” i NJA 2001 s. 750). Beträffande sådan utredning finns anledning att skilja mellan branschpraxis och intern bolagspraxis (s.k. assuradörspraxis).s. 190
20.Upplysningar om branschpraxis kan framgå av försäkringsvillkor eller klausuler som utarbetats av en branschorganisation eller av villkorspraxis från en vidare grupp av försäkringsgivare. Med hänsyn till sjöförsäkringens internationella karaktär kan det emellanåt finnas anledning att även beakta villkorspraxis hos utländska försäkringsgivare. Branschpraxis kan vidare framgå av cirkulär från en branschorganisation kring hur ett visst villkor ska tillämpas eller tolkas. I rättspraxis kring andra försäkringsformer förekommer att upplysningar om branschpraxis inhämtas från en branschorganisation, vilket framstår som mindre vanligt vid svensk sjöförsäkring.s. 190
21.Ett omdiskuterat fall utanför sjöförsäkringens område är Barsebäck NJA 1998 s. 448, som gällde en försäkring för driftsavbrott i ett kärnkraftverk. Fråga var om ersättning skulle utgå för åtgärder som vidtagits för att uppnå en viss fastställd säkerhetsnivå eller om ersättning bara skulle utgå för tid som gått åt för att återställa anläggningen i det fysiska skick den hade före händelsen. Högsta domstolen anmärkte att båda parter hade företrätts av personer med erfarenhet och sakkunskap på försäkringsområdet under förhandlingarna om försäkringsavtalet och fann det ligga närmast till hands att i tvistefrågan tilllämpa allmänna principer för avbrottsförsäkring, så som de hade kommit till uttryck i ett flertal allmänt tillämpade försäkringsvillkor från svenska försäkringsbolag som åberopats i målet. Med ledning av dessa principer fann Högsta domstolen att ersättning endast skulle utgå för tid som har gått åt för att återställa anläggningen i det fysiska skick den hade före händelsen. I Scana NJA 2007 s. 17 beaktade Högsta domstolen bl.a. ett utlåtande om branschpraxis från försäkringsförbundet och försäkringsbranschens kommentar till maskinvillkoren för företagsförsäkring vid tolkningen av uttrycket ”plötslig och oförutsedd fysisk skada” i en maskinförsäkring. I Firefly NJA 2012 s. 3 lade Högsta domstolen andra överväganden till grund för tolkningen med hänsyn till bland annat att ”någon fast branschpraxis har inte funnits”.s. 191
22.Branschpraxis har ansetts ha stor betydelse på sjöförsäkringens område, där försäkringstagaren förutsätts ha särskild insikt och sakkunskap. Om det finns en fast branschpraxis som talar för att ett försäkringsvillkor ska förstås på ett visst sätt bör denna tolkning som regel gälla om annat inte tydligt framgår av villkoren, även om en sådan tolkning kan innebära en inskränkning av försäkringsskyddet. När det finns utförliga kommentaren som ger vägledning vid tolkningen får branschpraxis däremot en underordnad betydelse.s. 191
23.Bali ND 1945 s. 265 (SH) (NJA 1945 s. 504) gällde frågan om ersättning för ränteförlust till följd av resans fördröjning på grund av åtgärder från krigsförande makt under en krigsförsäkring av varor. Enligt Högsta domstolens majoritet medgav visserligen ordalydelsen att försäkringen omfattande skadan. Ränteförlusten ansågs ändå inte vara försäkrad eftersom såväl svensk som utländsk civil sjöförsäkring inte omfattade risken och denna princip upprätthållits i svensk krigsförsäkring; för att denna risk skulle varit försäkrad hade krävts uttryckligt stöd i villkoren. I ett annat äldre fall, ND 1948 s. 116 (NH), fann Norges Høyesterett stöd i branschpraxis för att uttrycket ”kasten og skyllen overbord” endast omfattade hela kollin som sköljdes överbord och inte delar av ett kolli. I Smelteovnen ND 1966 s. 56 (NV) fann skiljemannen att fast försäkringspraxis fick tillmätas avsevärd betydelse för regressfrihet i en situation där en speditör som försäkringstagare tecknat varuförsäkring till förmån för lastägaren. Även i svensk dispaschörspraxis har branschpraxis fått betydelse vid tolkningen. I M/S Deifovos ND 1982 s. 108 (Sv Disp) var frågan om en försäkring för tidsbefraktarintresse gällde med öppet eller med taxerat värde. Dispaschören fann att försäkringen gällde med taxerat värde, eftersom en sådan ordning följde av branschpraxis och det därför ålåg försäkringsgivaren att tydligt ange om något annat skulle gälla.s. 192
24.Det finns skäl att vara mer försiktig med att tillmäta försäkringsbolagets egen praxis betydelse vid tolkningen med hänsyn till att denna typiskt sett inte är synlig för försäkringstagaren. Om försäkringsbolaget har redovisat sin tillämpning av villkoret i cirkulärskrivelser eller kommentarer till villkoren kan saken dock hamna i ett annat läge. När försäkringsvillkoret tydligt pekar mot en annan tolkning lär i vart fall bolagets egen försäkringspraxis inte kunna åberopas för en begränsning av försäkringsskyddet.s. 192
25.I Bristol ND 1983 s. 45 (Sv Disp) var frågan om ersättning skulle utgå för fiskeredskap som förstörts vid brand i fartyget. Det aktuella villkoret motsvarade § 73 i Allmän Svensk Sjöförsäkringsplan, men saknade nämnda bestämmelses undantag beträffande fiskeredskap. Dispaschören fann att ersättning skulle utgå; att fiskeredskap inte ersattes enligt försäkringsbolagets egen praxis och enligt praxis från andra bolag med identiska villkor kunde inte leda till en annan tolkning.s. 192
26.I situationer där villkoret lämnar öppet för olika tolkningar finns däremot exempel i rättspraxis på att bolagspraxis tillmätts betydelse.s. 193
27.I Eidsvold ND 1952 s. 1 (NH) lade Norges Høyesterett vid tolkningen av P&I-villkor vikt på att Assuranceforeningen Skuld genom mångårig praxis hade tillämpat reglerna på ett visst sätt som begränsade försäkringsskyddet för räddningsomkostnader. I Scana NJA 2007 s. 17, som gällde en maskinförsäkring, föreföll Högsta domstolen vara beredd att tillmäta försäkringsgivarens tidigare skaderegleringspraxis betydelse vid tolkningen till förmån för försäkringstagaren, men fann det inte klarlagt att det fanns någon sådan praxis som motiverade rätt till ersättning för skadan och medgav inte ersättning.s. 193
28.En anknytande fråga är vilken betydelse det ska ha för tolkningen att försäkringsbolaget i sin tidigare skaderegleringspraxis valt att tilllämpa ett i och för sig tydligt försäkringsvillkor på ett mera generöst sätt än vad villkoret medger (s.k. kulans). Som utgångspunkt är en sådan generös tillämpning inte bindande för försäkringsbolaget, med mindre tillämpningen är systematisk och känd för försäkringstagarkretsen varvid den kan få verkan som eftergift. Någon sjöförsäkringspraxis där försäkringsgivaren blivit bunden av sin egna generösa villkorspraxis har inte påträffats. Det förekommer att sjöförsäkringsgivare uttryckligen anger i villkoren att en generös tillämpning av villkoren inte ska vara bindande för bolaget i andra fall. En avvikelse från egen försäkringspraxis som inverkar på likabehandlingsprincipen vid tillämpning av försäkringsvillkoren skulle möjligen kunna medföra grund för jämkning enligt 36 § avtalslagen. 3.4 Tolkningspraxis Det är naturligt att rättspraxis som avser betydelsen av det omtvistade villkoret eller andra liknande villkor kan ge vägledning vid tolkningen. Med hänsyn till att så få sjöförsäkringstvister når de högsta instanserna beaktas underrättsavgöranden i större utsträckning än inom andra områden med en rikare domstolspraxis. Förutsebarhetshänsyn talar för att lägga vikt även vid sådan rättspraxis; om den tolkningspraxis som vuxit fram kring ett visst villkor framstår som mindre ändamålsenlig kan det många gånger vara lämpligare att försöka få till stånd en villkorsändring än att frångå etablerad praxis.s. 193
29.Publicerad skiljepraxis har fått en stor betydelse för rättsbildningen på sjöförsäkringens område och för den juridiska doktrinen. Detta kan delvis förklaras av att skiljemännen vanligen hämtas från en begränsad krets av välkända experter på området. De förutsebarhetshänsyn som talar för att beakta publicerad rättspraxis gör sig däremot inte gällande på samma sätt när det gäller opublicerad skiljepraxis. Det finns därför knappast skäl att tillerkänna sådan skiljepraxis större vikt än de sakliga skäl som anförs i skiljedomen för eller emot en viss lösning. 3.5 Dispositiv rätt När ett försäkringsavtal är oklart eller ofullständigt kan det finnas anledning att falla tillbaka på dispositiva lagregler vid tolkning eller utfyllning. Sådana dispositiva regler kan komma till uttryck i försäkringsrättslig lagstiftning (jfr ”anslutning till lagens uttryckssätt” i NJA 2001 s. 750) eller i anknytande sjörättsliga regler (jfr ”anslutning till uttryckssätt i relevant lagstiftning” i NJA 2006 s. 53). Sjöförsäkringarna utformas mot bakgrund av sjörättens särskilda risk- och ansvarsfördelningsregler, som exempelvis gemensamt haveri och olika former av ansvarsbegränsningsregler. Dessa kan ge ledning för att fastställa ett villkors syfte, funktion och avgränsning.s. 194
30.Dispositiva lagregler har emellertid en mer begränsad betydelse på sjöförsäkringsrättens område än för många andra slags försäkringsavtal. FAL innehåller inga särskilda bestämmelser för sjö- och annan transportförsäkring och är inte heller tvingande för sådana försäkringar förutom i förhållande till tredje man eller för konsumentförsäkring. I 1927 års försäkringsavtalslag (ÄFAL) fanns dispositiva bestämmelser för sjö- och transportförsäkring, som grundade sig på bestämmelser som tidigare fanns intagna i sjölagen. Genom att branschen tidigt utarbetade utförliga standardavtal i form av sjöförsäkringsplaner med en mer omfattande och delvis avvikande reglering kom de dispositiva lagreglerna dock att få en underordnad roll. Självregleringen genom sjöförsäkringsplaner kan därför till stor del sägas ha fungerat som bakgrundsrätt för sjöförsäkringsavtalen.s. 194
31.I vilken mån dispositiva regler alls får betydelse för tolkningen beror förstås på om det finns några dispositiva regler för den problemställning som är i fråga, men också med vilken grad av fullständighet som de aktuella villkoren reglerar förhållandena. Dispositiva regler får begränsad betydelse vid en tillämpning av NMIP 2013, eftersom de syftar till en i princip heltäckande reglering av de försäkringar som planen omfattar och också är avsedda att fungera med flera nordiska länder som bakgrundsrätt.s. 195
32.I den mån tolkningen avser sjöförsäkringsvillkor som har tillkommit under påverkan av dispositiva rättsregler, exempelvis sådana som fanns i ÄFAL, kan förarbeten och rättspraxis kring dessa ge viss ledning om tillämpningen. Praxis som utbildat sig kring bestämmelser i försäkringsavtalslagen som till sin utformning eller funktionellt motsvarar villkor i sjörättsliga standardavtal bör också kunna få betydelse för tolkningen.s. 195
33.I Wailett af Glommen ND 1993 s. 37 (Sv Disp), som avsåg tolkningen av en bestämmelse i 1957 SPL, beaktade dispaschören vid tolkningen en bestämmelse med motsvarande innehåll i ÄFAL.s. 195
34.Den dispositiva rätten kan också ge uttryck för allmänna försäkringsrättsliga principer, som kan vara till ledningen för tolkningen också av sjöförsäkringsavtal. Med hänsyn till sjöförsäkringsavtalets särdrag och avvikande reglering i vissa frågor får man emellertid pröva i vilket utsträckning dessa gör sig gällande för sjöförsäkringens område, ofta framstår det som naturligare att söka stöd i branschpraxis eller allmänna principer kring sjöförsäkring som utbildats i praxis. Dispositiva försäkringsrättsliga regler kan vidare ha betydelse för oskälighetsbedömningen enligt 36 § avtalslagen. 3.6 Utländsk rätt Vid tolkningen kan det finnas anledning att beakta hur motsvarande frågeställning regleras i utländsk rätt och villkorspraxis. Den utomnordiska rätten har emellertid inte samma betydelse för sjöförsäkringsrätten som för många andra sjörättsliga avtalstyper. Sjöförsäkringsrätten har inte varit föremål för någon internationell harmonisering genom konventioner. En viss anpassning mellan olika villkor äger visserligen rum genom att man vid revideringen av sjöförsäkringsvillkor sneglar på utländska villkor för att se hur dessa har utvecklats och svarat upp mot nya försäkringsbehov. Men även om villkorens innehåll och lösningar påverkas av den internationella utvecklingen utformas de normalt mot bakgrund av en viss tillämplig lag eller en viss rättstradition.s. 195
35.Beaktande av utländsk rätt kan grunda sig på olika överväganden. Nordisk rätt kan ge ledning där lagstiftningen eller de aktuella villkoren motsvarar de svenska. Utomnordisk rätt och villkor beaktas i mer begränsad utsträckning, dess betydelse vid tolkningen varierar beroende på vilken typ av sjöförsäkringsavtal det är fråga om.s. 196
36.I svenska avgöranden kring kaskoförsäkring har de norska sjöförsäkringsplanerna och dess förarbeten fått särskild betydelse i rättspraxis. Detta kan förklaras av den påverkan som de norska villkoren haft på de svenska villkoren och att de norska villkoren också vilar på en rättslig tradition som ligger nära svensk rätt genom sin gemensamma grund i ÄFAL. De norska kaskovillkoren har också haft utförligare kommentarer än deras svenska motsvarigheter. Motsvarande benägenhet att söka stöd i svenska villkor ser man inte i norsk rättspraxis, vilket säkerligen hänger samman med att svensk villkorspraxis inte har haft något större inflytande på utvecklingen av de norska villkoren. Vid tolkningen av NMIP 2013, som till övervägande del bygger på den norska planen, kan man nog räkna med att tidigare svensk sjöförsäkringsrättspraxis kommer att få en underordnad betydelse. För att uppnå en enhetlig tillämpning kring dessa villkor finns starka skäl att noga beakta den nordiska rättspraxis som växer fram kring villkoren.s. 196
37.Utomnordiska villkor kan ha haft ett inflytande på utformningen på de svenska villkoren, särskilt för varuförsäkring och P&I-försäkring. Utomnordisk rätt kan också ge uttryck för branschpraxis eller utgöra en argumentationskälla vid tolkningsproblem —om en fråga har lösts på ett visst sätt i en annan rättsordning bör detta få betydelse för prövningen av vad som är en förnuftig och rimlig lösning på motsvarande frågeställning i svensk rätt.s. 196
38.Beträffande varuförsäkring har blickarna framför allt riktats mot engelsk rätt, särskilt i svenska dispaschavgöranden. Denna utblick har delvis motiverats med avtalsgenetiska argument; de engelska villkoren har i stor utsträckning tjänat som förebild vid utarbetandet av de svenska villkoren. Ett annat skäl för en sådan utblick är också den etablerade praxis på varuförsäkringens område, som innebär att importaffärer i regel underkastas svenska villkor medan exportaffärer underkastas engelska villkor. Det kan därför finnas skäl att i viss utsträckning harmonisera tolkningen av internationellt förekommande villkor.s. 196
39.I Solparasoller på Ming Glory ND 2000 s. 10 (Sv.Disp) anför dispaschören att det mot bakgrund av den engelska regleringens starka ställning på marknaden för varuförsäkring ”finns anledning att få till stånd en harmonisering mellan svensk och engelsk rätt på detta område”. I Hanjin Venezia ND 2009 s. 55 (Sv Disp) hänvisade dispaschören till engelsk rätt som stöd för branschpraxis (s. 60). I Omnia ND 2013 s. 48 åberopade dispaschören ett engelskt rättsfall som stöd för resonemanget vid tolkningen av de svenska varuvillkoren, medan tingsrätten i sin dom endast beaktade svensk och nordisk rätt.s. 197
40.Engelsk rätt uppvisar emellertid betydande skillnader vad gäller försäkringsrättens struktur, utformningen av försäkringsvillkor och rättsliga ställningstaganden (se avsnitt 6.2 nedan). Betydelsen av utländsk rättspraxis måste därför bedömas mot bakgrund av den rättsliga kontext där den tillkommit, vilket många gånger kan vara komplicerat. Vid användningen av engelska och andra utländska rättskällor måste också beaktas att villkor på olika marknader kan skilja sig i täckningsområde och i övrigt vara mer eller mindre förmånliga för försäkringstagaren i olika avseenden, vilket ytterst kan avspeglas i försäkringspremien. När det inte är fråga om internationella försäkringsvillkor bör därför en harmonisering främst ske genom en revidering av villkoren och inte genom tolkning.s. 197