Stycket

10.Avtalstypens särdrag påverkar i stor utsträckning vilka tolkningsfaktorer som får betydelse och vilka slags övriga hänsyn som gör sig gällande vid tolkningen. Vad särskilt gäller försäkringsavtal har Högsta domstolen i ett uttalande i NJA 2001 s. 750, och som upprepats med vissa justeringar i efterföljande rättspraxis, gett ledning om vilka särskilda hänsyn som gör sig gällande vid tolkningen av avtalstypen i fråga: Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor har man … att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt, gängse praxis osv. Man får också pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln. (Jfr Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965 s. 72 f.) Man kan säga att Högsta domstolen härigenom anvisar en allsidig prövning av villkoret mot bakgrund av de tolkningsfaktorer som har särskilt betydelse för försäkringsavtalet som avtalstyp. Uttalandet ger däremot inget besked om hur de olika tolkningsfaktorerna ska rangordnas eller vägas mot varandra. Det säger sig självt att villkorets ordalydelse får stor betydelse, det är ju trots allt den som är föremål för tolkning. Andra tolkningsfaktorer kan ses som hjälpmedel för att fastställa hur man ska förstå ordalydelsen, vilka typsituationer som villkoret avser att reglera och vad som ska gälla när villkoren inte lämnar något besked. De olika tolkningsfaktorerna som berörs i uttalandet ovan har också något olika karaktär. Gängse praxis och dispositiv rätt kan sägas komplettera tolkningsunderlaget, medan överväganden kring avtalets eller avtalsvillkorets syfte samt allmänna rimlighetsöverväganden snarare utgör bedömningar eller slutsatser av tolkningsunderlaget.s. 181