1.Sjöförsäkring är en samlingsbeteckning för olika slags försäkringar för risker som det försäkrade intresset utsätts för till sjöss. Försäkringarnas utformning och avgränsning mot varandra präglas av den historiska och internationella utvecklingen på området och har ett nära samband med sjörättens ansvars- och riskfördelningsregler. Till sjöförsäkringen räknas vanligen också försäkring av mobila anläggningar för oljeutvinning till havs (s.k. mobile offshore units). Annan transportförsäkring anknyter nära till regleringen av sjöförsäkringsavtal och ger upphov till liknande tolkningsfrågor.s. 178
2.På grund av försäkringstypernas särdrag behandlas sjö- och transportförsäkringen i regel som ett specialområde vid sidan av den allmänna försäkringsrätten. Dispositiva rättsregler på försäkringsrättens område har också haft en begränsad betydelse för försäkringstypen. Sjö- och annan transportförsäkring har undantagits från den tvingande regleringen i försäkringsavtalslagen (FAL), utom såvitt avser förhållandet till tredje man. Det har i stället huvudsakligen överlämnats åt försäkringsbranschen att genom självreglering utforma försäkringarna efter sjöfartsnäringens särskilda behov och förutsättningar.s. 178
3.Tolkningen av försäkringsavtal har behandlats i rättspraxis och rättsvetenskapliga undersökningar under senare tid. Det saknas däremot en fördjupad undersökning av principerna för tolkning av sjöförsäkringsavtal i svensk rätt. I en äldre uppsats i ämnet kom dispaschören Per Hasselrot fram till att ”i stort sett samma regler” gäller för tolkning av sjöförsäkringsavtal som för avtal i allmänhet, men att ”sjöförsäkringens speciella beskaffenhet ger anledning till vissa nyanser i dessa regler samt särskilda synpunkter i fråga om deras tillämpning.” Han framförde också att tolkningen underlättas av ”kännedom även om de olika praktiska sidorna hos sjöförsäkringen och sjöfarten i allmänhet”. Även andra som behandlat tolkning av försäkringsvillkor har pekat på de särskilda synpunkter som gör sig gällande vid tolkningen av sjöförsäkringsavtal.s. 178
4.Man kan mot denna bakgrund fråga sig i vilken utsträckning tolkningen av sjöförsäkringsavtal skiljer sig från tolkningen av andra typer av försäkringsavtal och vad i dess särskilda beskaffenhet som i så fall skulle kunna ge anledning till nyanseringar. En annan sak är att avtalstolkning har inslag av normativa bedömningar och att rättsliga värderingar kring vilka synsätt som ska tillämpas kan förändras över tid. Hållbarheten av tolkningsresonemang i sjöförsäkringsrättsliga avgöranden kan behöva omprövas mot bakgrund av de tolkningsprinciper som utvecklats i rättspraxis för andra typer av försäkringsavtal och kommersiella standardavtal. Att det inte är självklart att ett snävt branschperspektiv ska anläggas på tolkningen kan illustreras av utvecklingen rörande tolkning av standardavtal på entreprenadrättens område, där man i senare rättspraxis kommit att anvisa en tolkning som harmonierar med och infogar avtalstypen i det allmänna köprättsliga regelverket.s. 179
5.Frågorna är aktuella med hänsyn till att det nyligen har arbetats fram gemensamma nordiska sjöförsäkringsvillkor, Nordic Marine Insurance Plan 2013 (NMIP 2013), som huvudsakligen grundar sig på den norska sjöförsäkringsplanen. Villkoren har fått stort genomslag och en betydande del av världshandelsflottan försäkras nu på dessa villkor, framför allt genom nordiska försäkringsgivare. Det förekommer också att utomnordiska försäkringsgivare tillhandahåller försäkring på nordiska villkor, vilket emellanåt kan ge upphov till särskilda tolkningsfrågor. 1.1 Metod och material Sjöförsäkringen innefattar flera olika typer av försäkringar med sinsemellan olika särdrag och funktion, så som kaskoförsäkring, P&Iförsäkring (Protection & Indemnity), varuförsäkring, avbrottsförsäkring och sjökrigsförsäkring. De olika sjöförsäkringsvillkoren som förekommer på den nordiska sjöförsäkringsmarknaden och som berörs i rättspraxis uppvisar dessutom betydande olikheter vad gäller systematik, begreppsbildning, grad av fullständighet och förekomsten av vägledande förarbeten.s. 179
6.Trots olikheterna mellan olika slags sjöförsäkringsavtal går det att urskilja vissa gemensamma frågeställningar som aktualiseras vid tolkningen. Denna artikel syftar till att problematisera några olika metodfrågor som kan uppkomma vid tolkningen av sjöförsäkringsavtal, illustrera hur dessa har bedömts i rättspraxis och diskutera vilka olika slags rättsliga värderingar som kan påverka tolkningen.s. 180
7.Undersökningen grundar sig främst på en genomgång av svensk och annan nordisk rättspraxis som refererats i Nordiske domme i Sjøfartsanliggende (ND) och som bedömts vara av mer principiellt intresse för tolkning av sjöförsäkringsavtal. Denna praxis, som främst tjänar som illustration på hur olika tolkningssituationer har hanterats, kompletteras och diskuteras mot bakgrund av senare rättspraxis utanför sjöförsäkringens område. Undersökningen tar sikte på kommersiella sjöförsäkringsavtal och resonemangen kan inte utan vidare tilllämpas på konsumentförsäkringar där man inte kan räkna med samma insikt om försäkringsprodukterna hos försäkringstagaren. Utblicken sker utifrån svensk rätt, men genom det nordiska källmaterialet och rättslikheten på området bör undersökningen ha betydelse också för tolkningen av sjöförsäkringsavtal i andra nordiska länder. 1.2 Några utgångspunkter för tolkningen Sjöförsäkringsavtal ingås typiskt sett på grundval av standardavtal, som i många fall har förhandlats fram av representanter för såväl försäkringsgivar- som försäkringstagarsidan (s.k. agreed documents). P&Ivillkor utarbetas däremot i regel ensidigt av försäkringsgivaren, ofta under påverkan av internationella villkor. Det är vanligt att standardavtalen kompletteras av olika former av tilläggsvillkor, som kan grunda sig på i branschen förekommande standardklausuler eller vara specifika för en viss försäkringsgivare.s. 180
8.Ett utmärkande drag för sjöförsäkringsavtal och som får betydelse för tolkningen är att försäkringstagarna typiskt sett får förutsättas ha tillgång till eller ha möjlighet att skaffa sig särskilda bransch- och sakkunskaper på området. Som utgångspunkt behandlas därför parterna som jämbördiga i informationshänseende. Detta gäller förstås särskilt när försäkringstagarsidan haft inflytande över villkorens utformning.s. 180
9.För avtalstolkning i allmänhet är det övergripande målet att fastställa den gemensamma partsavsikten. När avtalet grundar sig på ett standardavtal finns det emellertid sällan underlag för att fastställa någon annan gemensam partsavsikt är den som har kommit till uttryck i det skriftliga avtalet. Tolkningen får därför normalt inriktas mot att pröva hur avtalsvillkoren ska förstås i det sammanhang där de förekommer (s.k. objektiv tolkning). När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar eller inte alls lämnar något besked anvisar rättspraxis att ledning får sökas i andra faktorer, så som villkorets samband med övriga villkor, avtalets systematik, parternas ställning samt avtalets och det enskilda villkorets syfte och funktion. För många avtalstyper kan även branschpraxis och dispositiv rätt ge vägledning vid tolkningen. Slutligen måste man göra ”en mer övergripande rimlighetsbedömning, som undantagsvis kan innebära att en avtalslucka fylls med en till det specifika avtalet tillpassad regel”.s. 181
10.Avtalstypens särdrag påverkar i stor utsträckning vilka tolkningsfaktorer som får betydelse och vilka slags övriga hänsyn som gör sig gällande vid tolkningen. Vad särskilt gäller försäkringsavtal har Högsta domstolen i ett uttalande i NJA 2001 s. 750, och som upprepats med vissa justeringar i efterföljande rättspraxis, gett ledning om vilka särskilda hänsyn som gör sig gällande vid tolkningen av avtalstypen i fråga: Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor har man … att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt, gängse praxis osv. Man får också pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln. (Jfr Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965 s. 72 f.) Man kan säga att Högsta domstolen härigenom anvisar en allsidig prövning av villkoret mot bakgrund av de tolkningsfaktorer som har särskilt betydelse för försäkringsavtalet som avtalstyp. Uttalandet ger däremot inget besked om hur de olika tolkningsfaktorerna ska rangordnas eller vägas mot varandra. Det säger sig självt att villkorets ordalydelse får stor betydelse, det är ju trots allt den som är föremål för tolkning. Andra tolkningsfaktorer kan ses som hjälpmedel för att fastställa hur man ska förstå ordalydelsen, vilka typsituationer som villkoret avser att reglera och vad som ska gälla när villkoren inte lämnar något besked. De olika tolkningsfaktorerna som berörs i uttalandet ovan har också något olika karaktär. Gängse praxis och dispositiv rätt kan sägas komplettera tolkningsunderlaget, medan överväganden kring avtalets eller avtalsvillkorets syfte samt allmänna rimlighetsöverväganden snarare utgör bedömningar eller slutsatser av tolkningsunderlaget.s. 181
11.Högsta domstolens uttalande tar sikte på försäkringsavtal i allmänhet och sjöförsäkringsavtalets särskilda drag och funktion får rimligen betydelse såväl för urvalet av tolkningsfaktorer som för dess inbördes betydelse. Rättspraxis kring sjöförsäkringsavtal kan ge viss vägledning i detta avseende och för vilka värderingar som får betydelse för den slutliga avvägningen av tolkningsresultatet. Men vad som till slut blir utslagsgivande måste avgöras efter en helhetsbedömning i den konkreta situationen. Det ger inte tolkningen rättvisa att rangordna tolkningsfaktorerna i ett tolkningsschema med anspråk på generell giltighet för alla tolkningssituationer. Den praktiska tolkningsverksamheten kan bättre beskrivas som en iterativ (upprepande) process där man efter en första språklig tydning av ordalydelsen beaktar och väger samman olika tolkningsfaktorer för att pröva vilken tolkning som vid en sammantagen bedömning ska ges företräde. Det är naturligt att rimlighetsöverväganden, som i det följande kommer att behandlas som ett avslutande moment i tolkningen, gör sig gällande redan när man första gången närmar sig ordalydelsen. De olika momenten glider in i varandra. Den uppdelning som görs i det följande av typiskt sett relevanta tolkningsfaktorer för sjöförsäkringsavtal motiveras främst av framställningsmässiga skäl och följer den ordning i vilken man vanligen kan tänkas närma sig materialet.s. 182