1.3.1 Har handlingen eller underlåtenheten bidragit till skadans uppkomst? I de flesta fall föranleder utredandet av den faktiska kausaliteten inga större svårigheter, eftersom det ofta står klart vilket händelseförlopp som har föranlett en viss följd. Om det finns flera omständigheter som har påverkat följdens uppkomst, kan det dock vara svårt att avgöra vilken eller vilka av dessa som har påverkat uppkomsten av följden starkast, så att det är befogat att anse nämnda omständighet vara den relevanta orsaken som skadeståndsansvaret förutsätter.s. 160
2.Det traditionella sättet att utreda förekomsten av orsakssamband är att bedöma om följden hade uppkommit trots att handlingen inte hade utförts eller den underlåtna handlingen hade utförts. Metoden testar om gärningen (handlingen eller underlåtenheten) varit en nödvändig förutsättning för följden (conditio sine qua non). Hypotesen kompletteras ofta med fiktiva antaganden om hur händelseförloppet hade förändrats om inte handlingen genomförts eller underlåtenheten uppstått. Om den faktiska följden kunde anses ha uteblivit till följd av att gärningen retroaktivt och följaktligen hypotetiskt elimineras, konstateras kausalsambandet. Sine qua non-teorins klassiska utmaning beror emellertid på att tankeexperimentet kommer att förutsätta stark nödvändighet för att den gärningen ska kunna anses stå i ett kausalsamband till följden, eftersom orsakssamband föreligger endast när förevarande gärning har varit nödvändig för uppkomsten av följden. Den aktuella handlingen eller underlåtenheten anses således inte vara orsak till följden, om följden skulle ha uppkommit även på grund av någon annan omständighet.s. 160
3.I det traditionella exemplet skjuter A och B samtidigt C, med den följden att C avlider. C skulle också ha dött av effekten av någondera kulan ensam. C skulle med andra ord ha avlidit, fastän A inte hade skjutit. På motsvarande sätt skulle C ha avlidit, fastän B inte hade skjutit. Således är varken A:s eller B:s skott nödvändiga för C:s död, eftersom döden i varje fall skulle ha inträffat till följd av det andra skottet.s. 161
4.Så som det klassiska kritiska exemplet visar kan, då juridiska kausalitetsproblem granskas, den starka nödvändighet som sine qua nonteorin förutsätter komma att rimma illa med gängse rättskänsla. Därför är det motiverat att utarbeta en kausalitetsmodell, i vilken orsakssambandskravet lättare uppfylls och framför allt att utveckla en modell som förmår greppa händelseförlopp, i vilka flera samtidiga faktorer kan anses vara orsaker till följden. Modellen bör inte förutsätta nödvändighet av orsaken i förhållande till följden, utan det bör vara tillräckligt att en faktor är en nödvändig del i en villkorssammansättning, vilken är tillräcklig för följdens uppkomst. Utformningen baserar sig på det s.k. NESS-testet (Necessary Element of a Sufficient Set), där idén är att utforma den minimisammansättning av villkor som är tillräcklig för följden. NESS-testet baserar sig på tanken om orsakens nödvändighet, vilken ändå kvalificeras av ett krav på dess tillräcklighet. NESS-testet erbjuder en förklaring till varför medverkande faktorer i t.ex. polykausala situationer kan anses vara tillräckligt för att beskriva faktisk kausalitet inom juridiken. Vidare erbjuder NESS-testet ett verktyg för att granska händelseförloppet genom att bedöma konkret inträffade faktorer, varvid det är möjligt att undvika de problem och den osäkerhet som följer av att rent hypotetiska faktorer inkluderas i ekvationen.s. 161
5.Varje delfaktor i minimisammansättningen enligt NESS-testet kunde i princip anses utgöra orsak till följden, då var och en av dem är nödvändig för sammansättningens tillräcklighet. Ifall någon av delfaktorerna uteslöts ur sammansättningen skulle den kvarvarande minimisammansättningen inte vara tillräcklig för att åstadkomma följden. Modellen fungerar väl i bedömningen av de kausalitetsproblem som uppkommer inom juridiken, eftersom man med hjälp av de juridiska normerna kan identifiera en eller flera delfaktorer, vilka möjligen är betydelsefulla också juridiskt, såsom revisors eller ledningens gärningar. Villkorssammansättningen innehåller också andra faktorer som är nödvändiga för tillräckligheten (såsom till exempel en allmänt svag ekonomisk situation), men med hjälp av juridiska normer kan de utelämnas ur ansvarsbedömningen, eftersom juridiskt ansvar inte som sådant kan anknytas till sådana utomjuridiska förhållanden.s. 162
6.I den amerikanska skadeståndsrättsdoktrinen har NESS-testet blivit den mest tillämpade metoden för att fastställa den faktiska kausalitetens existens, och det hänvisas även i stor utsträckning till testet utanför USA. Till exempel i svensk rättspraxis får NESS-testets grundidé stöd av Högsta domstolens praxis. Också i den finska rättslitteraturen är NESS-testet förhållandevis väletablerat, fastän testet inte utnyttjas i omfattande mån i praktiken. Detta torde sannolikt bero på att NESS-testets teoretiska utformning inte i sig ger tillräcklig vägledning för dess praktiska tillämpning. I det följande avses därför konkretisera NESS-testet för att försöka bidra till att skapa en mera användbar form av testet, genom att tillämpa det på en typisk ansvarssituation där multipla handlingar och/eller underlåtenheter påverkar följdens uppkomst, vilket ofta är fallet vid juridiska frågeställningar om revisors och ledningens ansvar inom aktiebolag. 3.2 Bedömningen av faktisk kausalitet i bolagsledningens och revisors skadeståndsansvar I de kausalitetssituationer som är mest relevanta för bolagsledningens och revisors ansvar förklaras skadans uppkomst av en helhet som består av flera faktorer i en händelsekedja. Det är ofta problematiskt att i denna helhet identifiera den eller de faktorer som ska anses utgöra orsaken till skadan. Bedömningen av flera faktorers ömsesidiga inverkan på en följd kan illustreras genom följande enkla exempel.s. 162
7.Bolag A säger upp ett samarbetsavtal med bolag B efter att det har fått vetskap om att B:s revisor har förfarit oaktsamt. Revisorn har avgett en s.k. ren revisionsberättelse, fastän denne borde ha märkt att bolagets verkställande direktör förskingrat B:s medel redan under flera års tid. Samtidigt förlorar bolag B en rättegång som är viktig för dess affärsverksamhet, till följd av vilket B:s aktiekurs sjunker märkbart. Man kan presumera att vilken som helst av faktorerna (revisors oaktsamhet eller förlusten i rättegången) skulle ha lett till att A sagt upp avtalet. Efter att A sagt upp avtalet lider B skada i form av utebliven affärsvinst. B kräver att revisorn ersätter skadan.s. 163
8.Står revisors oaktsamma granskning i bolag B i ett faktiskt kausalförhållande till den inträffade skadan? Svaret är jakande. I exemplet kan två minimisammansättningar av faktorer urskiljas, vilka är tillräckliga för skadans inträffande. Den ena innehåller revisors oaktsamhet men inte den förlorade rättegången, medan den andra innehåller på motsvarande sätt den förlorade rättegången men inte revisors oaktsamhet. Båda minimisammansättningar är tillräckliga för att förorsaka uppsägningen av avtalet och därmed tillräckliga för att skadan ska inträffa. Därmed kan således båda faktorerna anses utgöra orsaker till följden. Detta beror på att orsakerna inte åsidosätter varandra utan snarare fördubblar orsaken i NESS-testet. I kausalitetsbedömningens senare del bör därför avgöras om revisors underlåtenhet är juridiskt relevant i förhållande till den skada som inträffat, i detta fall om underlåtenheten, som i sig står i ett faktiskt kausalförhållande till skadan, ger upphov till skadeståndsansvar.s. 163
9.Det svenska avgörandet NJA 2012 s. 597 från Högsta domstolen handlade om en kausalitetssituation som påminner om det föregående exemplet. Avgörandet gällde inte ledningens eller revisors ansvar, men grundtanken i avgörandet är tillämplig oberoende av ansvarsgrunden i fråga. I målet var det fråga om en avtalsparts skyldighet att betala ett avtalsvite i en situation där ett avtalsvite skulle utfalla till betalning på grund av två separata omständigheter, varav den ena tillhörde kärandens, den andra svarandens ansvarsområde (konkurrerande skadeorsaker). Enligt entreprenadavtalet som parterna slutit hade käranden rätt till ett avtalsvite på 300 000 kronor för varje påbörjad vecka som anläggningens ibruktagande försenades. Prejudikatfrågan gällde huruvida en sidoentreprenörs dröjsmål, som käranden ansvarade för, var ett hinder för svarandens skyldighet att betala avtalsvitet. 15. Man har i skadeståndsrätten att skilja mellan att en händelse utgör en tillräcklig betingelse för en skada och att den utgör en nödvändig betingelse för denna. Att en händelse utgör en nödvändig betingelse innebär att skadan inte skulle ha inträffat om händelsen inte hade skett. En händelse utgör en tillräcklig betingelse om den ensam föranleder skadan. Särskilda problem uppkommer vid konkurrerande skadeorsaker, där två (eller flera) händelser var för sig är tillräckliga för att orsaka samma skada. I dessa fall är inte någon av händelserna i sig en nödvändig betingelse för skadan. [– – –] 17. Vid faktisk orsakskonkurrens mellan två skadeståndsgrundande avtalsbrott som medför samma skada under samma tidsrymd [– –] är således utgångspunkten att skadevållarna blir solidariskt skadeståndsskyldiga. För att skadeståndsskyldighet ska föreligga fordras det alltså inte att avtalsbrottet har varit en nödvändig betingelse för den inträffade skadan. Enligt Högsta domstolen råder det i Norden, i fråga om utomobligatoriska förhållanden, i stort sett konsensus om att båda faktorerna som kan anses utgöra orsak till följden (faktisk orsakskonkurrens) leder till skadeståndsansvar och skadevållarna ansvarar för skadan solidariskt. Samma analys av orsakssambandet skulle enligt Högsta domstolen också iakttas när det kommer till kontraktsrättsliga förhållanden. Ett avtalsbrott kan således leda till skadeståndsansvar, fastän avtalsbrottet inte har varit nödvändigt för skadans inträffande i sig och skadan därmed skulle ha inträffat också utan brottet.s. 164
10.Tolkningen är i harmoni med den faktiska kausalitetsmodell som rekommenderats i denna artikel, enligt vilken en handling eller underlåtenhet utgör orsak (eller delorsak) till skadan om handlingen eller underlåtenheten har varit en nödvändig del av en villkorssammansättning som är tillräcklig för att följden ska inträffa. I avgörandet NJA 2012 s. 597 har svarandens avtalsbrott ansetts utgöra en relevant omständighet för uppkomsten av skyldigheten att betala avtalsvitet, eftersom det tillsammans med de andra rådande omständigheterna i fallet var tillräckligt för att avtalsvitet skulle komma att betalas. Ifall svarandens avtalsbrott inte hade förekommit, skulle ifrågavarande villkorssammansättning inte ha varit tillräcklig för att orsaka följden. Således har svarandens avtalsbrott varit nödvändigt i förhållande till förevarande villkorssammansättnings tillräcklighet, oberoende av om skyldigheten att betala avtalsvitet skulle ha uppstått även av en annan orsak.s. 165
11.Ledningens eller revisors oaktsamma handling behöver i enlighet med finsk rättspraxis inte heller vara den enda faktorn som lett till skadan. I det finska avgörandet HD 2001:36, som handlar om styrelses och revisors skadeståndsskyldighet, har Finlands högsta domstol ansett det vara tillräckligt att en styrelsemedlem och revisor genom sitt oaktsamma handlande har bidragit till att skadan inträffat.s. 165
12.I avgörandet var det fråga om styrelsens och revisors skadeståndsansvar i en situation där bolagets aktiekapital hade höjts genom en nyemission på så sätt att aktiernas teckningspris delvis hade betalats genom apport. En del av den egendom som överlåtits såsom apport hade ställts som säkerhet för aktietecknarens skulder, och såldes sedermera för betalning av dessa. Enligt den gamla aktiebolagslagen (687/1983 GABL) skulle styrelsemedlemmarna, verkställande direktören och revisorerna vid registreringen av höjningen av aktiekapitalet och dess betalning avge den anmälan, den försäkran och det intyg som avses i GABL 4 kap 12 § om att bestämmelserna i GABL har iakttagits vid höjningen av aktiekapitalet, och att det belopp som inbetalats för den höjning som ska registreras är i bolagets ägo och besittning. Styrelsen och revisor hade inte beaktat pantsättningens inverkan på värdet av de aktier som överlåtits som apportegendom i försäkran och intyget. Styrelsemedlemmarna och revisor, som hade försäkrat och intygat att höjningen hade blivit inbetald i sin helhet vid höjningen av aktiekapitalet och vid registreringen av den, ålades att ersätta den skada som bolaget lidit på grund av att apportegendomen var värdelös.s. 166
13.Finlands högsta domstol konstaterade i domsskälen att styrelsemedlemmarna och den verkställande direktören hade avgett den i GABL förutsatta försäkran utan att säkerställa att informationen i försäkran stämde (gällande bl.a. värderingen av apporten). Därmed hade de enligt finska Högsta domstolen av oaktsamhet medverkat till att skadan förorsakats bolaget. På samma sätt ansågs revisorerna ha medverkat till att förorsaka bolaget skada, då de hade underlåtit att utreda om aktierna hade överlåtits till bolaget på ett sätt som säkrar bolagets rättigheter. I avgörandet utgjorde styrelsens försäkran och revisorernas intyg tillsammans med vissa andra konkreta omständigheter en tillräcklig faktauppsättning i förhållande till skadans inträffande. Styrelsens försäkran och revisorernas intyg var på motsvarande vis båda nödvändiga för faktauppsättningens tillräcklighet. Det konkreta händelseförloppet som föregick följden (tillräcklig faktauppsättning) skulle inte ha orsakat skadan, om inte försäkran och intyget hade avgetts. Om styrelsen och revisorerna hade förfarit omsorgsfullt, skulle apportegendomen värderats korrekt, eller åtminstone närmare dess verkliga värde.s. 166
14.Enligt min mening innebär finska Högsta domstolens uttryck medverka att den underlåtenhet som utgör orsak till skadan inte behöver vara följdens enda orsak. Det är däremot tillräckligt att underlåtenheten är nödvändig i den helhet av omständigheter som har lett till skadan. Bolagsledningens eller revisors handling eller underlåtenhet behöver således inte ens vara följdens viktigaste eller s.k. huvudsakliga orsak, utan medverkan måste anses tillräcklig för konstaterandet av ett faktiskt kausalsamband.s. 167