Det är fråga om ifall normens skyddsändamål och/eller normens förutsebarhet bör betraktas som självständiga kriterier för skadeståndsansvar eller om de anknyter till konstaterandet av orsakssamband mellan skadan och följden. Se samlat för avvikande åsikter Patrik Nyström: Yhtiöoikeudellinen vahingonkorvausvastuu ja oppi normin suojatarkoituksesta. Oikeustieto 5/2012 s. 7–12, s. 9. 1 5 Se om betydelsen av att separera nivåerna H.L.A Hart – Tony Honoré: Causation in the Law. Second Edition. Oxford 1985 s. 110–111; Wright 1985 s. 1737–1741; Richard W. Wright: Causation, Responsibility, Risk, Probability, Naked Statistics, and Proof: Puning the Bramble Bush by Clarifying the Concepts. Iowa Law Review 1988 s. 1001–1077, s. 1011–1014 och Schultz 2007 s. 383–395. 16 Wright 1985 s. 1803. 1 7 Begreppet förekommer också hos Andersson (Håkan Andersson: Skyddsändamål och adekvans. Om skadeståndsansvarets gränser. Uppsala 1993 s. 292). Även Schultz använder sig av termen faktiskt orsakssamband (Schultz 2007 s. 371). Carlsson använder begreppsparet faktisk och juridisk kausalitet i sin doktorsavhandling som gäller arbetsbetingade skador (Mia Carlsson: Arbetsskada — Samspelet mellan skadestånd och andra ersättningsordningar. Stockholm 2008). Carlsson konstaterar på motsvarande sätt som i denna undersökning att faktisk kausalitet tar sikte på faktiska händelser, det vill säga det som konkret har hänt (Carlsson 2008 s. 273, jfr dock s. 382 ff.). 18 Schultz konstaterar att den senare delen är en juridisk bedömning av den faktiska kausaliteten, varför han använder benämningen kausalitetsvärderande bedömning. Han hänvisar även till tysk doktrin, där den senare delen benämns kausalität im rechtlichen sinne (Schultz 2007 s. 46–47 och 286–287 och Basil Markesinis: The German Law of Obligations. Vol II. The Law of Torts. A Comparative Introduction. Oxford 1997 s. 95). Carlsson använder benämningen juridisk kausalitet om det senare kausalitetsskedet. Hon konstaterar att termen har kritiserats, eftersom det är frågan om en normativ bedömning av den faktiska kausaliteten. Hon anser dock att termen juridisk innefattar den nyss konstaterade normativiteten. Se Carlsson 2008 s. 272 fotnot 1206. Fastän betydelsen av terminologiska val inte bör överdrivas, anser jag att bedömning av den faktiska kausalitetens juridiska relevans är en mera precis benämning än juridisk kausalitet. 19 Metodens klarhet har att göra med logiken i de språkliga valen. Jag har valt att kalla de faktorer som begränsar den faktiska kausaliteten för juridisk relevansbedömning, även om detta i princip till sin funktion motsvarar de faktorer som inom den finska skadeståndsrätten kallas kriterier för ansvarets begränsning. Termen ”ansvarets begränsning” kan i detta samband vara missvisande, då skadeståndsansvar också förutsätter att andra kriterier utöver orsakssamband uppfylls. Orsakssamband räcker inte ensamt för ansvar, utan ansvaret kan i ett konkret fall också begränsas av att till exempel förverkandepåföljden jämkas. 2 0 Se sammanfattat om händelseförloppet Svensson 2014 s. 11–15. 21 Se s. 97–104 i avgörandet. Som en följd av tillämpningen av differensläran utsträcktes ansvaret rätt så långt från revisorns underlåtenhet. Använd på rätt sätt kan differensläran vara ett meningsfullt hjälpmedel vid bedömningen av faktisk kausalitet. Differenslärans problem anknyter dock till lärans hypotetiska natur, till vilket man som utgångspunkt bör förhålla sig återhållsamt till. Se Korkka 2015 s. 118–123. Se även Pasi Horsmanheimo — Timo Kaisanlahti — Maj-Lis Steiner: Tilintarkastuslaki — kommentaari. Helsinki 2007 s. 375–376. 2 2Den intressanta frågan är hur stor grad av osäkerhet som kan godtas av uppfyllelsen av orsakssamband, dvs. hur sannolikt det bör vara att en viss omständighet har medverkat till uppkomsten av följden, lämnas utanför denna artikel. Därtill lämnas frågorna om beviströskel och bevisbörda utanför artikeln. I Prosolvia-målet var det också frågan om dessa vid sidan om orsakssambandsbedömningen. Se till denna del Carl Svernlöv: Parallella världar — Prosolviadomen och det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret. Balans 22.3.2013 och Savela 2015 s. 308. 23 Det största problemet i målet anknyter till den juridiska relevansbedömningen, vilken hovrätten i praktiken åsidosatte helt och hållet med att konstatera att ”[e]ffekten av revisorernas oaktsamhet legat i farans riktning och varit förutsägbar” (avgörandets s. 104). Genom att analysera omsorgsnormens relevans kunde man ha slutit sig till att revisorns underlåtenhet inte var relevant för konkursen och den mycket omfattande skada som följde därav, eftersom en sådan skada är alltför avlägsen i förhållande till skyddsändamålen som bör definiera vidden i revisorns skyldigheter. Se i samma riktning Svensson 2014 s. 20–22. Se även Etéus 2014a s. 783–784. 24 Se Schultz 2007 s. 257 och Wright 1988 s. 1012–1014. 25 För den finska rättslitteraturens del, se Hemmo 2005 s. 112–113; Olli Norros: Vahingonkorvaus arvopaperimarkkinoilla. Helsinki 2009 s. 200; Mika Korva: Vahingonkorvaus informaatiohäiriön seurauksena. Defensor Legis 2004 s. 432–454, s. 448 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341 ff; Ari-Matti Nuutila: Rikosoikeudellinen huolimattomuus. Helsinki 1996 s. 204–207; Kimmo Nuotio: Teko, vaara, seuraus. Rikosvastuun filosofisista, kriminaalipoliittisista ja lainopillisista perusteista. Helsinki 1998 s. 275–286; Jussi Tapani: Petos liikesuhteessa. Talousrikosoikeudellinen tutkimus. Helsinki 2004 s. 120–121. För utländsk litteraturs del se Hart – Honoré 1985 s. 15–16, 69 och 110; Schultz 2007 s. 265–346; Wright 1985 s. 1775 ff.; Wright 1988 s. 2012 ff.; John Leslie Mackie: The Cement of the Universe: A Study of Causation. Second Edition. Oxford 1980 s. 51–53. 2 6 Tankegången är därmed att det vore omöjligt att eliminera en faktor i händelseförloppet utan att samtidigt ersätta den eliminerade faktorn med något fiktivt som ”tänks till”. Problemet i tankeexperimentet är emellertid att det inte alltid existerar någon juridisk grund för just den faktor som ”tänks till”. 27 Hemmo benämner testet för läran om nödvändig orsak (oppi välttämättömästä syystä) (Hemmo 2005 s. 112). 28 Se för sine qua non-testets problem samlat t.ex. Schultz 2007 s. 333 ff. och Wright 1985, s. 1776 ff. 29 Se Korkka 2015 s. 110–116. 30 Se t.ex. Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341–342 och Hemmo 2005 s. 113–114. Se sammanfattat om motsvarande klassiska kausalitetsproblem Korkka 2015 s. 105–108 och Hemmo 2005 s. 114–123. 31 Likaså t.ex. Schultz 2007 s. 326. 32 Man kan till och med påstå att en sådan kausalitetsmodell bättre motsvarar en s.k. standardpersons intuitiva uppfattning om händelsers orsaker och följder. I empiriska undersökningar har resultat som stöder denna hypotes uppnåtts (Schultz 2007 s. 344, fotnot 781). Det har likaså visat sig att domare kommer fram till intuitivt övertygande slutsatser om faktisk kausalitet om de inte vilseleds med felaktiga kausalitetsteorier (Wright 1985 s. 1766–1774). 33 Med benämningen en nödvändig förutsättning avses en faktor, utan vilken följden inte skulle ha inträffat. En förutsättning är tillräcklig när den kan hindra följden. Om tillräckliga förutsättningar konstateras kan följden inte utebli. En nödvändig förutsättning kan däremot vara för handen utan att en viss följd inträffar. Det är frågan om förutsättningens orsakande förmåga, dvs. om den har varit tillräc kligt effektiv för att orsaka den aktuella följden. Se t.ex. Hart — Honoré 1985 s. 111–113 och Schultz 2007 s. 268–269. Jfr Nuotio 1998 s. 276–277 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341–342. 34 NESS-testet har utvecklats av amerikanen John Wright. Wrights utformning baserar sig på den modell som lanserats i Harts och Honorés klassiska verk Causation in the Law. Wrights NESS-test anger att ”[a] particular condition was a cause of (condition contributing to) a specific result if and only if it was a necessary element of a set of antecedent actual conditions that was sufficient for the occurrence of the result” (t.ex. Wright 1988 s. 1019). Wright betonar att uttrycket ”a set” möjliggör existensen av flera tillräckliga sammansättningar villkor. (Wright 1985 s. 1790). NESS-testets grundidé om att kombinera tillräckliga och nödvändiga villkor framkom redan hos Hume (David Hume: A Treatise of Human Nature, 1738 bok I, del III, 14–15 §). Se även Hart — Honoré 1959 s. 10–11, 14–15 och 44–49; Mackie 1980 s. 5–15, 25–27, 54–57 och 59–75 samt Wright 1988, s. 1019. NESStestets grundidé baserar sig på Humes teori om regelbundenheter, vilken sedermera utvecklades av John Stuart Mill. (Wright 1985 s. 1789–1790; Wright 1988, s. 1019 och Wrights hänvisningar till primärverken Hume 1738 och John Stuart Mill: A System of Logic, London 1872). 35 Wright 1985 s. 1788. 36 Se i samma riktning Hemmo 2005 s. 114–115 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341– 344. 37 Se samlat om hur allmänt NESS-testet tillämpas Schultz 2007, s. 406–407. 3 8 Se NJA 2012 s. 597, som behandlas nedan. 39 I den finska skadeståndsrätten hänvisas det åtminstone till NESS-testet hos Hemmo 2005 s. 114 ff.; Norros 2009 s. 200–201; Mika Korva: Vahingonkorvaus informaatiohäiriön seurauksena. Defensor Legis 2004 s. 432–454, s. 449 och Matti Turtiainen: Markkinakuri, sijoittajansuoja ja sijoitusrahastot. Helsinki 2004, s. 189. Därtill hänvisar Saarnilehto till NESS-testets utformning i ord, utan att dock använda NESS-benämningen (Ari Saarinlehto: Vahingonkorvauslaki. Käytännön kommentaari. Helsinki 2007 s. 39). Se även Ståhlberg – Karhu 2013 s. 341–342. 40 Även NESS-testets skapare Richard W. Wright har erkänt att dess tillämpning kan vara komplicerad (Richard W. Wright: Ince More Into the Bramble Busch: Duty, Causal Contribution and the Extent of Legal Responsibility. Vanderbilt Law Review 2001 s. 1107). Se i anknytning till detta även Schultz 2007 s. 433–445. 41 Revisionsberättelsen kan lämnas utan reservation när revisionen har utförts i enlighet med internationella revisionsstandarder och god revisionssed och om det inte har framkommit någonting sådant som skulle ge orsak till att avvika från att lämna berättelsen utan reservation. Se 3 kap. 5 § i den finska revisionslagen. 4 2 Wright 1988 s. 1022–1026. 43 Det kan finnas fler än två villkorssammansättningar som är tillräckliga för följdens uppkomst. Vi kan tänka oss en situation där styrelsemedlem A, som förhållit sig mycket återhållsamt till godkännandet av ett beslutsförslag, men som efter påtryckning till slut understött det, i efterhand som en faktor som begränsar ansvaret hänvisar till att dennes röst inte har varit nödvändig för omröstningens resultat. Vi antar att styrelsen består av medlemmarna A, B, C, D och E. Därmed förutsätter ett majoritetsbeslut att tre av medlemmarna röstar för förslaget. Vi antar att A, B, C och D röstar för. Enligt sine qua non-testet skulle ingen av dessa röster vara nödvändig, eftersom de tre andra rösterna för förslaget alltid kvarstår, vilket räcker till för ett majoritetsbeslut. Slutresultatet blir dock ett annat i NESStestet. Vi kan urskilja fyra olika slags röstningskombinationer, vilka alla är tillräckliga för att säkerställa att förslaget röstas igenom: ABC, ACD, BCD och ABD. Varje medlems röst för förslaget är en nödvändig del i åtminstone en av röstningskombinationerna, av vilka alla är tillräckliga för att åstadkomma följden. Exemplet härstammar från Wright (Wright 1985, s. 1775) 44 Se Schultz som har hänvisat till avgörandet som ett exempel på teoretiseringen av Högsta domstolens praxis (Mårten Schultz: Sambandsbedömningar och expertkunskap. SvJT 2015 s. 465–478, s. 468). 4 5 Se Högsta domstolens hänvisningar till Jan Hellner — Marcus Radetzki: Skadeståndsrätt, Åttonde upplagan. Stockholm 2010 s. 214 ff., Marcus Radetzki: Skadeståndsberäkning vid sakskada. Andra upplagan. Stockholm 2012 s. 148 ff. och Ulf Persson: Skada och värde. Lund 1953 s. 95 ff. och s. 234 ff. 46 Punkterna 16–17 i avgörandet. 47 Se om avgörandet även hos Andersson, som dock tolkar avgörandets betydelse för doktrinen annorlunda (Håkan Andersson: Gränsproblem i skadeståndsrätten. Uppsala 2013 s. 127–134). 48 Se om avgörandet även Horsmanheimo — Kaisanlahti — Steiner 2007 s. 376–379 och Savela 2006 s. 172. 4 9 Styrelsens och revisorernas åtgärder kan i detta fall dock granskas som nödvändiga faktorer också i förhållande till skadans inträffande, eftersom höjningen av aktiekapitalet inte skulle ha inträffat utan dessa. Se i samma riktning Pekka Timonen: Oikeustapauskommentti KKO 2001:36. I verket Pekka Timonen (red.): KKO:n ratkaisut kommentein 2001:II. Jyväskylä 2001 s. 244 och Horsmanheimo — Kaisanlahti – Steiner 2007 s. 378. 50 Målet avgjordes genom omröstning. De skiljaktiga ledamöterna godkände föredragandes betänkande, enligt vilket den uteblivna betalningen för höjningen av aktiekapitalet inte som sådant hade följt av den oriktiga försäkran eller intyget eller den felaktiga handelsregistersanteckningen som följde av dem. Enligt betänkandet kunde erhållandet av betalning till bolaget däremot bero på styrelsens åtgärder för indrivning av betalningen eller tecknarens betalningsförmåga. I betänkan det verkar det ha skett en sammanblandning av tidpunkten för uppkomsten av skadegrunden och tidpunkten för uppkomsten av skyldigheten att erlägga skadestånd. Orsaken till skadan uppkommer redan då höjningen av bolagets aktiekapital antecknas i handelsregistret, en höjning som bolaget inte faktiskt har fått i sin besittning. En villkorssammansättning som är tillräcklig för uppkomsten av skadan innefattar inte bolagsstyrelsens indrivningsåtgärder eller faktorer som hänför sig till tecknarens insolvens, utan för att skadan ska förorsakas är det tillräckligt att styrelsen och revisorerna underlåter att iaktta sin skyldighet och att höjningen av aktiekapitalet antecknas för registrering. Se kritiskt om minoritetens ståndpunkt Timonen 2001 s. 244. 51 Samma uttryck används också i orsakssambandsgranskningen i avgörandet HD 1991:25, som gällde revisorns skadeståndsskyldighet. Se även HD 1997:110, som gällde kreditförluster som orsakats av vårdslös kreditgivning hos direktionen i en affärsbank. I målet fastställde Högsta domstolen en enskild direktionsmedlems ansvar bestå i att denne med sitt förfarande hade varit med och påverkat beredningen av de utfärdade krediterna, fastän förevarande persons medverkan inte var den enda omständigheten som lett till skadan. 52 Jfr möjligen för en annan åsikt Dotevall, som anser att ledningens gärning eller underlåtenhet borde utgöra skadans huvudsakliga orsak för att skadeståndsansvar ska kunna bli aktuellt (se Rolf Dotevall 2008 s. 242–245). Dotevalls ståndpunkt påverkas måhända av att han inte aktivt särskiljer den faktiska kausaliteten från den juridiska avvägningen av den, varvid man med en (faktisk) kausalitetsavvägning på enbart en nivå borde kunna fastställa en juridiskt betydelsefull orsak. Se kritiskt Mårten Schultz: Kränkning. Studier i skadeståndsrättslig argumentation. Stockholm 2008 s. 305–306 jämte nämnda källor. Se även Schultz 2015 s. 465–467. 53 I samma riktning Savela 2006 s. 274. 5 4 Se Hemmo 2005 s. 135–142; Ståhlberg – Karhu 2013 s. 357–363; Saarnilehto 2007 s. 39; Turtiainen 2004 s. 187–189 och Sampo Mielityinen: Vahingonkorvausoikeuden periaatteet. Helsinki 2006 s. 341–346. I Högsta domstolens praxis uttrycks inte alltid tydligt vilket begränsningskriterium som tillämpas och hur begränsningskriteriet förhåller sig till orsakssambandsbedömningen. Se dock t.ex. HD 1997:49, 2005:14 och 2012:65 (normens skyddsändamål) samt 1991:123, 1996:47 och 2009:24 (förutsebarhet). 55 Savela verkar anknyta skyddsändamålet till orsakssambandsbedömningen som ett begränsande kriterium, medan förutsebarheten skulle utgöra en egen helhet som är separat från orsakssambandet. Se Savela 2006 s. 280–284. 56 Se omfattande om adekvanslärans olika utformningar i skadeståndsrätten Andersson 1993, s. 87 ff. Se även Carlsson 2008 s. 311. 57 Andersson 1993 s. 87. Adekvansläran är med andra ord ett slags kombination av en objektiv sannolikhetsbedömning och en objektiv-subjektiv förutsebarhetsbedömning. Se sammanfattat för adekvansdoktrinen ur ett nordiskt perspektiv Schultz 2010. 58 Se åtminstone Hemmo 2005 s 135; Sakari Wuolijoki: Luottolaitoksen johdon korvausvastuu. Lakimies 2011 s. 1428–1447 s. 1432 och Mielityinen 2006 s. 341 fotnot 65, 345 och 462. Flera olika utformningar av adekvansteorin har framställts och dess innehåll kan i viss mån anses oenhetligt. T.ex. Hahto konstaterar att hon undviker att använda termen på grund av dess innehållsmässiga oklarhet (Vilja Hahto: Tuottamus vahingonkorvausoikeudessa. Helsinki 2008 s. 10). Se även SisulaTulokas 2012 s. 157 ff. Inom straffrätten anser Nuutila att adekvansteorin och förutsebarheten motsvarar varandra, men han använder förutsägbarheten i sin avhandling om straffrättslig oaktsamhet, eftersom han anser det vara terminologiskt mera precist än adekvanskravet (Nuutila 1996 s. 222). Även för den svenska straffrättens del motsvarar Jareborgs konstaterande om adekvansteorins innehåll till stor del förutsebarheten: ”Det brukar sägas, att följden måste vara en typisk följd, en principiellt förutsägbar följd, den skall ligga i ”farans riktning” osv.” (Jareborg 2001 s. 235). Se för adekvansteorins ursprungliga form och dess utveckling till ett förutsebarhetskrav Nuutila 1996 s. 225–227 och Nuotio 1998 s. 164–172. Se även Andersson, som kritiserar adekvansläran (som enligt Anderssons terminologi innehåller ett förutsebarhetskrav), men som å andra sidan hänvisar till att man i stället för dess olika utformningar i ord bör fästa uppmärksamheten på adekvansens grundläggande syfte, alltså behovet att begränsa kausaliteten samt förutsebarhet i fråga om vilka skador som ska ersättas (Andersson 1993 s. 106). 59 Ståhlberg — Karhu 2013 s. 11 och Savela 2006 s. 274. 60 Se t.ex. Hemmo 2005 s. 135 och Mielityinen 2006 s. 341. 61 Hemmo 2005 s. 136; Mielityinen 2006 s. 342–343; Savela 2006 s. 283 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 351 och 360. Enligt Andersson är den vanligaste lösningen i Norden att situationen granskas ur perspektivet av en särskilt insiktsfull person eller en person som besitter den bästa möjliga kunskapen. Enligt honom har också en s.k. normalpersons perspektiv fått stöd. (Andersson 1993 s. 101–102.) 62 Hemmo 2005 s. 136. Hemmo konstaterar också att skadans art påverkar förutsebarhetsgranskningen såtillvida att den ersättningsskyldiges ansvar i fråga om personskador ofta utsträcks förhållandevis längre än i fråga om andra skadearter. (Hemmo 2005 s. 137. Se även Mielityinen 2006 s. 343). Min uppfattning är att detta beror på förhållandet mellan hur allvarlig följden är och hur sannolikt följden inträffar. Ju allvarligare följden är till sin natur, desto lägre behöver sannolikheten att följden inträffar vara för att juridiskt ansvar ska kunna utsträckas till följden. Jareborg hänvisar till samma växelverkan då han granskar gärningsculpans första skede, det vill säga risktagandets otillåtna eller tillåtna karaktär (se Jareborg 2001 s. 213). 63 Hemmo 2005 s. 140–143; Ståhlberg — Karhu 2013 s. 357–359; Mika Hemmo: Sopimus ja delikti. Tutkimus vahingonkorvausoikeuden vastuumuodoista. Helsinki 1998 s. 160–163; Mielityinen 2006 s. 329–331 och Savela 2006 s. 280–281. Enligt Hemmo behöver skadan dock inte höra till den överträdda ansvarsnormens kärnområde, utan det är tillräckligt att något av normens ändamål motsvarar den inträffade skadan. (Hemmo 2005 s. 140). 64 Skyddsändamålsläran har av samma orsak kritiserats inom straffrätten, även om man inom straffrätten inte brukar använda skyddsändamålskriteriet i samband med orsakssambandsbedömningen. Se samlat Korkka 2015 s. 65–68. 65 Tanken har ett visst samband med det s.k. teleologiska tolkningssättet, för vars traditionella utgångspunkt man i rättslitteraturen brukar hänvisa till Ekelöfs tolkningsmodell, vars grundidé är att gestalta en viss bestämmelses kärntillämpningsom råde samt mera avlägsna tillämpningsområden (se Per-Olof Ekelöf: Rättegång. Häfte 1. Stockholm 2002 s. 79–95). Se komprimerat om Ekelöfs modell t.ex. Jussi Tapani: Tuomari ja rikosoikeuden yleiset opit. Oikeustiede–Jurisprudentia 2006 s. 345–348 och Tatu Leppänen: Riita-asian valmistelu todistusaineiston osalta. Helsinki 1998 s. 20–22. I min doktorsavhandling har jag granskat den teleologiska modellens betydelse i förhållande till den tolkningsbegränsande verkan som normens skyddsändamål har, och nått slutsatsen att förorda en tillämpning av den s.k. kärnändamålsmodellen. Modellens syfte är att flytta uppmärksamheten från normens yttre tillämpningsområden till normens mittpunkt och bedöma hur långt ifrån mittpunkten man kan gå i tolkningen. Fastän modellen som antagits i doktorsavhandlingen är straffrättslig, kan den användas som utgångspunkt också inom skadeståndsrätten, åtminstone för jämförelsens skull. 66 Inom straffrätten analyseras den faktiska kausalitetens juridiska relevans under läran om gärningsculpa. I lärans första skede granskas gärningens natur i förhållande till en viss klass följder, vilka man måste anta att en standardperson som sätts i gärningsmannens ställe bör ta i betraktande vid gärningstidpunkten. Målet är att avgöra om gärningsmannen har tagit en otillåten risk i förhållande till den allmänna följdtypen i fråga då gärningsmannen handlar på förhandenvarande sätt. I den senare delen avgör man ur ett ex post-perspektiv om följden som orsakats i det konkreta fallet hör till den ovannämnda klassen följder, alltså om den konkreta följden är relevant i förhållande till gärningsmannens otillåtna risktagande. Se samlat Korkka 2015 s. 129–134 och källorna som där hänvisas till. 67 Jareborg 2001 s. 228. 68 Se på motsvarande vis Pontus Etéus: Skadeståndsansvar vid vårdslös revision — särskilt om adekvat kausalitet. Examensarbete. Göteborgs universitet 2014 s. 48–49. I äldre finsk rättslitteratur har framförts att skadans förutsebarhetsförutsättning inte skulle förutsättas i ett skadeståndsansvar enligt GABL. Se till denna del Savelas hänvisningar till Pauli Koski — Gerhard af Schultén: Osakeyhtiölaki selityksin II. He lsinki 1991 s. 364–365 (Savela 2006 s. 282 fotnot 18). Enligt min uppfattning bör man inte överge förutsebarhetskravet, men det bör behandlas som enbart en delfaktor i relevansavvägningen. Även Savela har ansett att förutsebarhetskravet bör tillämpas också i fråga om skadeståndsansvaret enligt ABL (Savela 2006 s. 282). 69 Skyddsändamålsläran har ansetts spela en viktig roll just i fråga om s.k. rena förmögenhetsskador, eftersom läran erbjuder ett mera analytiskt redskap för begränsningen av skadeståndsansvar än adekvanskravet (Jan Kleineman: Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart. Stockholm 1987 s. 288). Se mera kritiskt Schultz 2010 s. 56. Se även Sisula-Tulokas 2012 s. 309–310. 70 Den modell för juridisk relevans som här utformats står enligt min uppfattning nära Anderssons modell, där avsikten har varit att konstruera en sammansättning av kriterier som begränsar skadeståndsansvaret med utgångspunkt i skyddsändamålsläran, på ett sätt som skiljer sig från lärans traditionella innehåll. Begreppet skyddsändamål används som en samlingsbeteckning för alla de värderingar och uttryck för målsättningar som påverkar begränsningen av skadeståndsansvaret. Se Andersson 1993 s. 19. Se för en presentation av metoden Andersson 1993 s. 159 ff. och för dess relation till adekvansteorin s. 357–361 och s. 466–468. 71 Det har framförts synpunkter både för och emot skyddsändamålslärans tillämplighet på bolagsledningens ansvar. Nyström är för tillämpningen av skyddsändamålsläran på grund av rättsystematiska orsaker. Skadeståndsrättens allmänna principer bör gälla inom hela skadeståndsrätten, såvida det inte finns motiverade orsaker till att någon viss skadeståndstyp lämnas utanför tillämpningsområdet (Nyström 2012 s. 9). Nyströms ståndpunkt är mycket motiverad också ur ett mera omfattande dogmatiskt perspektiv. Man borde inte utan grund utforma egna allmänna läror för något visst understående rättsområde och åtminstone inte differentiera dessa från rättsområdets allmänna läror, såvida det inte finns ett särskilt behov för detta (se Korkka 2015 s. 3–5). 7 2 Riskpositionerna anknyter till en förnuftig riskfördelning mellan parterna, vilket på ett allmänt plan kan anses vara hela skadeståndssystemets syfte. (Om begreppet riskposition på ett teoretiskt plan, se Juha Pöyhönen: Uusi varallisuusoikeus. Helsinki 2000 s. 177–184). Man kan också tala om en samordning av handlingsfriheter och skyddet av grundrättigheter (se Mielityinen 2006 s. 227–230). 73 Rättsskyddsförväntningen omfattar här förutom att erhålla rättsskydd i domstol också materiell rättvisa, dvs. en vid rättsskyddsförväntning enligt Aarnios begreppsapparatur (Aulis Aarnio: The Rational as Reasonable. A Treatise on Legal Justification. Dordrecht 1986 s. 3–5). 74 Enligt min förståelse är grundidén i Anderssons skyddsändamållära att lokalisera ansvarets gränser genom att studera skyddsändamålet ur både skadevållarens och den skadelidandes perspektiv. Det är således egentligen frågan om en riskfördelning mellan parterna. Skadevållarens perspektiv analyserar ansvarsnormens målsättningar och risker förknippade med handlandet. Den skadelidandes perspektiv bedöms å sin sida på basis av alla sådana faktorer som talar för den skadelidande, vilka är av betydelse vid mätningen av ersättningsansvar. Se Andersson 1993 s. 160 ff., 176 ff. och 210 ff. Även Mielityinen kopplar skyddsändamålsläran till principen om riskfördelning (Mielityinen 2006 s. 330). Se om en ändamålsenlig riskfördelning som allmän målsättning i skadeståndssystemet Juha Pöyhönen – Petteri Korhonen: Kolmannelle aiheutuneiden vahinkojen korvaaminen osana vahingonkorvausoikeuden yleisiä oppeja. Oikeustiede–Jurisprudentia 1996 s. 207– 295, s. 213 och Juha Häyhä: Ankara vastuu ja vahingonkorvausoikeuden järjestelmä. Oikeustiede–Jurisprudentia 1999 s. 81–149, s. 119–121. 75 I den Nordiska aktiebolagsrätten och litteraturen om revisorns ansvar klassificeras ansvarssituationerna allmänt i ansvar som riktar sig mot bolaget och tredje man (se t.ex. Savela 2015, Horsmanheimo — Kaisanlahti — Steiner 2007 och Dotevall 2008). Indelningen har ett samband också med klassifikationen som här framställts samt den ansvarsgranskning som anknyter till den. 76 Se om avgörandet även Nyström 2012. 77 Se också Savelas exempel, där ett aktiebolag i strid med likställighetsprincipen hade delat ut olika stora andelar vinst åt aktieägarna med begränsningen att vinstens sammanlagda mängd var inom ramen för ABL:s gränser. Savela anser att skyddsändamålsläran leder till att de allmänna borgenärerna inte orsakas någon skada av det nämnda förfarandet. Detta beror på att likställighetsprincipen inte skyddar de allmänna borgenärerna. (Savela 2006 s. 280–281.) 78 Punkt 7 i domen. 79 Punkt 9 i domen. 80 Se punkt 10 i domen, där det anges att försummelsen av reglerna om tvångslikvidation i den gamla aktiebolagslagen i sig har kunnat leda till ersättningsskyldighet för de skador som underlåtenheten har orsakat. 8 1 Punkt 9 i avgörandet. 82 ”Ett allmänt riktmärke bör vara att ett affärsbeslut ska anses vara grundat på befogad tillit till en viss årsredovisnings riktighet om årsredovisningen typiskt sett utgör en väsentlig del av det konkreta beslutsunderlag som läggs till grund för ett sådant beslut och beslutet angår en affärsförbindelse med bolaget eller en transaktion avseende aktier eller andra instrument som bolaget emitterar.” (Punkt 27 i avgörandet.) 83 Punkterna 29–34 i avgörandet. 84 En helt annan fråga är däremot situationer som gäller investerares rätt att lita på börskursen och riktigheten av prisbildningen som den påvisar. Denna problematik behandlas i den amerikanska rättslitteraturen under den s.k. läran om fraud on the market. Se samlat om den omfattande diskussionen t.ex. Norros 2009 s. 253–257 och Mårten Knuts: Information på värdepappersmarknader i USA. Vad kan den gamla världen lära sig av exkursioner i den nya världens historia? I verket Waselius & Wist: With Wisdom. Helsingfors 2007 s 55–60. Se även Korkka 2015 s. 228–229 fotnot 18. 85 Punkterna 61–66 i avgörandet. 8 6 I svensk doktrin utnyttjas läran om befogad tillit någorlunda vedertaget i situationer som gäller skada som orsakats till följd av felaktig information (se t.ex. NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878). Se allmänt om begreppet befogad tillit Kleineman 1987 och Schultz 2010 s. 56–60. Se även Dotevall 2008 s. 243–244. 87 Punkt 67 i avgörandet. 88 Punkt 65 i avgörandet. 89 Floodgate-problemet i fråga om sakkunnigansvar innebär att en sakkunnig inte direkt kan påverka hur vidsträckt information som lämnats i rollen av sakkunnig sprider sig. Som motargument kan å andra sidan konstateras, åtminstone ifråga om BDO-målet, att ett börsbolags revisor kan förutse att ett reviderat bokslut kommer att påverka bolagets börskurs. Det är likaledes förutsebart att felaktig information potentiellt leder till omfattande skador. Se allmänt om floodgateargumentet Olli Norros: Asiantuntijan vastuu sivullista kohtaan. Defensor Legis 2007 s. 699–719, s. 708–709 och Hemmo 1998 s. 276–278. Se mer omfattande i värdepappersmarknadens kontext Norros 2009 s. 84–91. 90 Enligt min uppfattning i samma riktning uttalar sig Kleineman i det sakkunnigutlåtande han avgett i BDO-målet (Kleineman 2012 s. 18). 91 I och för sig kan man argumentera för att bokslutsinformationen uttryckligen är riktad mot börsbolagets aktieägare, investerare och andra borgenär i syfte att bedöma ägandets och investeringens lönsamhet. Följaktligen kunde påstås att revisorns skadeståndsansvar uttryckligen skyddar aktieägarna. (Kleineman 1987 s. 317 och Elif Härkönen: Aktiemarknadsbolagets informationsgivning — särskilt om amerikansk och svensk reglering av selektiv information på sekundärmarknaden för värdepapper. Jure 2013 s. 318. Jfr Dotevall 2008 s. 243.)
Hänvisas från p. 5 (s. 154)
Det är fråga om ifall normens skyddsändamål och/eller normens förutsebarhet bör betraktas som självständiga kriterier för skadeståndsansvar eller om de anknyter till konstaterandet av orsakssamband mellan skadan och följden. Se samlat för avvikande åsikter Patrik Nyström: Yhtiöoikeudellinen vahingonkorvausvastuu ja oppi normin suojatarkoituksesta. Oikeustieto 5/2012 s. 7–12, s. 9. 1 5 Se om betydelsen av att separera nivåerna H.L.A Hart – Tony Honoré: Causation in the Law. Second Edition. Oxford 1985 s. 110–111; Wright 1985 s. 1737–1741; Richard W. Wright: Causation, Responsibility, Risk, Probability, Naked Statistics, and Proof: Puning the Bramble Bush by Clarifying the Concepts. Iowa Law Review 1988 s. 1001–1077, s. 1011–1014 och Schultz 2007 s. 383–395. 16 Wright 1985 s. 1803. 1 7 Begreppet förekommer också hos Andersson (Håkan Andersson: Skyddsändamål och adekvans. Om skadeståndsansvarets gränser. Uppsala 1993 s. 292). Även Schultz använder sig av termen faktiskt orsakssamband (Schultz 2007 s. 371). Carlsson använder begreppsparet faktisk och juridisk kausalitet i sin doktorsavhandling som gäller arbetsbetingade skador (Mia Carlsson: Arbetsskada — Samspelet mellan skadestånd och andra ersättningsordningar. Stockholm 2008). Carlsson konstaterar på motsvarande sätt som i denna undersökning att faktisk kausalitet tar sikte på faktiska händelser, det vill säga det som konkret har hänt (Carlsson 2008 s. 273, jfr dock s. 382 ff.). 18 Schultz konstaterar att den senare delen är en juridisk bedömning av den faktiska kausaliteten, varför han använder benämningen kausalitetsvärderande bedömning. Han hänvisar även till tysk doktrin, där den senare delen benämns kausalität im rechtlichen sinne (Schultz 2007 s. 46–47 och 286–287 och Basil Markesinis: The German Law of Obligations. Vol II. The Law of Torts. A Comparative Introduction. Oxford 1997 s. 95). Carlsson använder benämningen juridisk kausalitet om det senare kausalitetsskedet. Hon konstaterar att termen har kritiserats, eftersom det är frågan om en normativ bedömning av den faktiska kausaliteten. Hon anser dock att termen juridisk innefattar den nyss konstaterade normativiteten. Se Carlsson 2008 s. 272 fotnot 1206. Fastän betydelsen av terminologiska val inte bör överdrivas, anser jag att bedömning av den faktiska kausalitetens juridiska relevans är en mera precis benämning än juridisk kausalitet. 19 Metodens klarhet har att göra med logiken i de språkliga valen. Jag har valt att kalla de faktorer som begränsar den faktiska kausaliteten för juridisk relevansbedömning, även om detta i princip till sin funktion motsvarar de faktorer som inom den finska skadeståndsrätten kallas kriterier för ansvarets begränsning. Termen ”ansvarets begränsning” kan i detta samband vara missvisande, då skadeståndsansvar också förutsätter att andra kriterier utöver orsakssamband uppfylls. Orsakssamband räcker inte ensamt för ansvar, utan ansvaret kan i ett konkret fall också begränsas av att till exempel förverkandepåföljden jämkas. 2 0 Se sammanfattat om händelseförloppet Svensson 2014 s. 11–15. 21 Se s. 97–104 i avgörandet. Som en följd av tillämpningen av differensläran utsträcktes ansvaret rätt så långt från revisorns underlåtenhet. Använd på rätt sätt kan differensläran vara ett meningsfullt hjälpmedel vid bedömningen av faktisk kausalitet. Differenslärans problem anknyter dock till lärans hypotetiska natur, till vilket man som utgångspunkt bör förhålla sig återhållsamt till. Se Korkka 2015 s. 118–123. Se även Pasi Horsmanheimo — Timo Kaisanlahti — Maj-Lis Steiner: Tilintarkastuslaki — kommentaari. Helsinki 2007 s. 375–376. 2 2Den intressanta frågan är hur stor grad av osäkerhet som kan godtas av uppfyllelsen av orsakssamband, dvs. hur sannolikt det bör vara att en viss omständighet har medverkat till uppkomsten av följden, lämnas utanför denna artikel. Därtill lämnas frågorna om beviströskel och bevisbörda utanför artikeln. I Prosolvia-målet var det också frågan om dessa vid sidan om orsakssambandsbedömningen. Se till denna del Carl Svernlöv: Parallella världar — Prosolviadomen och det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret. Balans 22.3.2013 och Savela 2015 s. 308. 23 Det största problemet i målet anknyter till den juridiska relevansbedömningen, vilken hovrätten i praktiken åsidosatte helt och hållet med att konstatera att ”[e]ffekten av revisorernas oaktsamhet legat i farans riktning och varit förutsägbar” (avgörandets s. 104). Genom att analysera omsorgsnormens relevans kunde man ha slutit sig till att revisorns underlåtenhet inte var relevant för konkursen och den mycket omfattande skada som följde därav, eftersom en sådan skada är alltför avlägsen i förhållande till skyddsändamålen som bör definiera vidden i revisorns skyldigheter. Se i samma riktning Svensson 2014 s. 20–22. Se även Etéus 2014a s. 783–784. 24 Se Schultz 2007 s. 257 och Wright 1988 s. 1012–1014. 25 För den finska rättslitteraturens del, se Hemmo 2005 s. 112–113; Olli Norros: Vahingonkorvaus arvopaperimarkkinoilla. Helsinki 2009 s. 200; Mika Korva: Vahingonkorvaus informaatiohäiriön seurauksena. Defensor Legis 2004 s. 432–454, s. 448 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341 ff; Ari-Matti Nuutila: Rikosoikeudellinen huolimattomuus. Helsinki 1996 s. 204–207; Kimmo Nuotio: Teko, vaara, seuraus. Rikosvastuun filosofisista, kriminaalipoliittisista ja lainopillisista perusteista. Helsinki 1998 s. 275–286; Jussi Tapani: Petos liikesuhteessa. Talousrikosoikeudellinen tutkimus. Helsinki 2004 s. 120–121. För utländsk litteraturs del se Hart – Honoré 1985 s. 15–16, 69 och 110; Schultz 2007 s. 265–346; Wright 1985 s. 1775 ff.; Wright 1988 s. 2012 ff.; John Leslie Mackie: The Cement of the Universe: A Study of Causation. Second Edition. Oxford 1980 s. 51–53. 2 6 Tankegången är därmed att det vore omöjligt att eliminera en faktor i händelseförloppet utan att samtidigt ersätta den eliminerade faktorn med något fiktivt som ”tänks till”. Problemet i tankeexperimentet är emellertid att det inte alltid existerar någon juridisk grund för just den faktor som ”tänks till”. 27 Hemmo benämner testet för läran om nödvändig orsak (oppi välttämättömästä syystä) (Hemmo 2005 s. 112). 28 Se för sine qua non-testets problem samlat t.ex. Schultz 2007 s. 333 ff. och Wright 1985, s. 1776 ff. 29 Se Korkka 2015 s. 110–116. 30 Se t.ex. Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341–342 och Hemmo 2005 s. 113–114. Se sammanfattat om motsvarande klassiska kausalitetsproblem Korkka 2015 s. 105–108 och Hemmo 2005 s. 114–123. 31 Likaså t.ex. Schultz 2007 s. 326. 32 Man kan till och med påstå att en sådan kausalitetsmodell bättre motsvarar en s.k. standardpersons intuitiva uppfattning om händelsers orsaker och följder. I empiriska undersökningar har resultat som stöder denna hypotes uppnåtts (Schultz 2007 s. 344, fotnot 781). Det har likaså visat sig att domare kommer fram till intuitivt övertygande slutsatser om faktisk kausalitet om de inte vilseleds med felaktiga kausalitetsteorier (Wright 1985 s. 1766–1774). 33 Med benämningen en nödvändig förutsättning avses en faktor, utan vilken följden inte skulle ha inträffat. En förutsättning är tillräcklig när den kan hindra följden. Om tillräckliga förutsättningar konstateras kan följden inte utebli. En nödvändig förutsättning kan däremot vara för handen utan att en viss följd inträffar. Det är frågan om förutsättningens orsakande förmåga, dvs. om den har varit tillräc kligt effektiv för att orsaka den aktuella följden. Se t.ex. Hart — Honoré 1985 s. 111–113 och Schultz 2007 s. 268–269. Jfr Nuotio 1998 s. 276–277 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341–342. 34 NESS-testet har utvecklats av amerikanen John Wright. Wrights utformning baserar sig på den modell som lanserats i Harts och Honorés klassiska verk Causation in the Law. Wrights NESS-test anger att ”[a] particular condition was a cause of (condition contributing to) a specific result if and only if it was a necessary element of a set of antecedent actual conditions that was sufficient for the occurrence of the result” (t.ex. Wright 1988 s. 1019). Wright betonar att uttrycket ”a set” möjliggör existensen av flera tillräckliga sammansättningar villkor. (Wright 1985 s. 1790). NESS-testets grundidé om att kombinera tillräckliga och nödvändiga villkor framkom redan hos Hume (David Hume: A Treatise of Human Nature, 1738 bok I, del III, 14–15 §). Se även Hart — Honoré 1959 s. 10–11, 14–15 och 44–49; Mackie 1980 s. 5–15, 25–27, 54–57 och 59–75 samt Wright 1988, s. 1019. NESStestets grundidé baserar sig på Humes teori om regelbundenheter, vilken sedermera utvecklades av John Stuart Mill. (Wright 1985 s. 1789–1790; Wright 1988, s. 1019 och Wrights hänvisningar till primärverken Hume 1738 och John Stuart Mill: A System of Logic, London 1872). 35 Wright 1985 s. 1788. 36 Se i samma riktning Hemmo 2005 s. 114–115 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 341– 344. 37 Se samlat om hur allmänt NESS-testet tillämpas Schultz 2007, s. 406–407. 3 8 Se NJA 2012 s. 597, som behandlas nedan. 39 I den finska skadeståndsrätten hänvisas det åtminstone till NESS-testet hos Hemmo 2005 s. 114 ff.; Norros 2009 s. 200–201; Mika Korva: Vahingonkorvaus informaatiohäiriön seurauksena. Defensor Legis 2004 s. 432–454, s. 449 och Matti Turtiainen: Markkinakuri, sijoittajansuoja ja sijoitusrahastot. Helsinki 2004, s. 189. Därtill hänvisar Saarnilehto till NESS-testets utformning i ord, utan att dock använda NESS-benämningen (Ari Saarinlehto: Vahingonkorvauslaki. Käytännön kommentaari. Helsinki 2007 s. 39). Se även Ståhlberg – Karhu 2013 s. 341–342. 40 Även NESS-testets skapare Richard W. Wright har erkänt att dess tillämpning kan vara komplicerad (Richard W. Wright: Ince More Into the Bramble Busch: Duty, Causal Contribution and the Extent of Legal Responsibility. Vanderbilt Law Review 2001 s. 1107). Se i anknytning till detta även Schultz 2007 s. 433–445. 41 Revisionsberättelsen kan lämnas utan reservation när revisionen har utförts i enlighet med internationella revisionsstandarder och god revisionssed och om det inte har framkommit någonting sådant som skulle ge orsak till att avvika från att lämna berättelsen utan reservation. Se 3 kap. 5 § i den finska revisionslagen. 4 2 Wright 1988 s. 1022–1026. 43 Det kan finnas fler än två villkorssammansättningar som är tillräckliga för följdens uppkomst. Vi kan tänka oss en situation där styrelsemedlem A, som förhållit sig mycket återhållsamt till godkännandet av ett beslutsförslag, men som efter påtryckning till slut understött det, i efterhand som en faktor som begränsar ansvaret hänvisar till att dennes röst inte har varit nödvändig för omröstningens resultat. Vi antar att styrelsen består av medlemmarna A, B, C, D och E. Därmed förutsätter ett majoritetsbeslut att tre av medlemmarna röstar för förslaget. Vi antar att A, B, C och D röstar för. Enligt sine qua non-testet skulle ingen av dessa röster vara nödvändig, eftersom de tre andra rösterna för förslaget alltid kvarstår, vilket räcker till för ett majoritetsbeslut. Slutresultatet blir dock ett annat i NESStestet. Vi kan urskilja fyra olika slags röstningskombinationer, vilka alla är tillräckliga för att säkerställa att förslaget röstas igenom: ABC, ACD, BCD och ABD. Varje medlems röst för förslaget är en nödvändig del i åtminstone en av röstningskombinationerna, av vilka alla är tillräckliga för att åstadkomma följden. Exemplet härstammar från Wright (Wright 1985, s. 1775) 44 Se Schultz som har hänvisat till avgörandet som ett exempel på teoretiseringen av Högsta domstolens praxis (Mårten Schultz: Sambandsbedömningar och expertkunskap. SvJT 2015 s. 465–478, s. 468). 4 5 Se Högsta domstolens hänvisningar till Jan Hellner — Marcus Radetzki: Skadeståndsrätt, Åttonde upplagan. Stockholm 2010 s. 214 ff., Marcus Radetzki: Skadeståndsberäkning vid sakskada. Andra upplagan. Stockholm 2012 s. 148 ff. och Ulf Persson: Skada och värde. Lund 1953 s. 95 ff. och s. 234 ff. 46 Punkterna 16–17 i avgörandet. 47 Se om avgörandet även hos Andersson, som dock tolkar avgörandets betydelse för doktrinen annorlunda (Håkan Andersson: Gränsproblem i skadeståndsrätten. Uppsala 2013 s. 127–134). 48 Se om avgörandet även Horsmanheimo — Kaisanlahti — Steiner 2007 s. 376–379 och Savela 2006 s. 172. 4 9 Styrelsens och revisorernas åtgärder kan i detta fall dock granskas som nödvändiga faktorer också i förhållande till skadans inträffande, eftersom höjningen av aktiekapitalet inte skulle ha inträffat utan dessa. Se i samma riktning Pekka Timonen: Oikeustapauskommentti KKO 2001:36. I verket Pekka Timonen (red.): KKO:n ratkaisut kommentein 2001:II. Jyväskylä 2001 s. 244 och Horsmanheimo — Kaisanlahti – Steiner 2007 s. 378. 50 Målet avgjordes genom omröstning. De skiljaktiga ledamöterna godkände föredragandes betänkande, enligt vilket den uteblivna betalningen för höjningen av aktiekapitalet inte som sådant hade följt av den oriktiga försäkran eller intyget eller den felaktiga handelsregistersanteckningen som följde av dem. Enligt betänkandet kunde erhållandet av betalning till bolaget däremot bero på styrelsens åtgärder för indrivning av betalningen eller tecknarens betalningsförmåga. I betänkan det verkar det ha skett en sammanblandning av tidpunkten för uppkomsten av skadegrunden och tidpunkten för uppkomsten av skyldigheten att erlägga skadestånd. Orsaken till skadan uppkommer redan då höjningen av bolagets aktiekapital antecknas i handelsregistret, en höjning som bolaget inte faktiskt har fått i sin besittning. En villkorssammansättning som är tillräcklig för uppkomsten av skadan innefattar inte bolagsstyrelsens indrivningsåtgärder eller faktorer som hänför sig till tecknarens insolvens, utan för att skadan ska förorsakas är det tillräckligt att styrelsen och revisorerna underlåter att iaktta sin skyldighet och att höjningen av aktiekapitalet antecknas för registrering. Se kritiskt om minoritetens ståndpunkt Timonen 2001 s. 244. 51 Samma uttryck används också i orsakssambandsgranskningen i avgörandet HD 1991:25, som gällde revisorns skadeståndsskyldighet. Se även HD 1997:110, som gällde kreditförluster som orsakats av vårdslös kreditgivning hos direktionen i en affärsbank. I målet fastställde Högsta domstolen en enskild direktionsmedlems ansvar bestå i att denne med sitt förfarande hade varit med och påverkat beredningen av de utfärdade krediterna, fastän förevarande persons medverkan inte var den enda omständigheten som lett till skadan. 52 Jfr möjligen för en annan åsikt Dotevall, som anser att ledningens gärning eller underlåtenhet borde utgöra skadans huvudsakliga orsak för att skadeståndsansvar ska kunna bli aktuellt (se Rolf Dotevall 2008 s. 242–245). Dotevalls ståndpunkt påverkas måhända av att han inte aktivt särskiljer den faktiska kausaliteten från den juridiska avvägningen av den, varvid man med en (faktisk) kausalitetsavvägning på enbart en nivå borde kunna fastställa en juridiskt betydelsefull orsak. Se kritiskt Mårten Schultz: Kränkning. Studier i skadeståndsrättslig argumentation. Stockholm 2008 s. 305–306 jämte nämnda källor. Se även Schultz 2015 s. 465–467. 53 I samma riktning Savela 2006 s. 274. 5 4 Se Hemmo 2005 s. 135–142; Ståhlberg – Karhu 2013 s. 357–363; Saarnilehto 2007 s. 39; Turtiainen 2004 s. 187–189 och Sampo Mielityinen: Vahingonkorvausoikeuden periaatteet. Helsinki 2006 s. 341–346. I Högsta domstolens praxis uttrycks inte alltid tydligt vilket begränsningskriterium som tillämpas och hur begränsningskriteriet förhåller sig till orsakssambandsbedömningen. Se dock t.ex. HD 1997:49, 2005:14 och 2012:65 (normens skyddsändamål) samt 1991:123, 1996:47 och 2009:24 (förutsebarhet). 55 Savela verkar anknyta skyddsändamålet till orsakssambandsbedömningen som ett begränsande kriterium, medan förutsebarheten skulle utgöra en egen helhet som är separat från orsakssambandet. Se Savela 2006 s. 280–284. 56 Se omfattande om adekvanslärans olika utformningar i skadeståndsrätten Andersson 1993, s. 87 ff. Se även Carlsson 2008 s. 311. 57 Andersson 1993 s. 87. Adekvansläran är med andra ord ett slags kombination av en objektiv sannolikhetsbedömning och en objektiv-subjektiv förutsebarhetsbedömning. Se sammanfattat för adekvansdoktrinen ur ett nordiskt perspektiv Schultz 2010. 58 Se åtminstone Hemmo 2005 s 135; Sakari Wuolijoki: Luottolaitoksen johdon korvausvastuu. Lakimies 2011 s. 1428–1447 s. 1432 och Mielityinen 2006 s. 341 fotnot 65, 345 och 462. Flera olika utformningar av adekvansteorin har framställts och dess innehåll kan i viss mån anses oenhetligt. T.ex. Hahto konstaterar att hon undviker att använda termen på grund av dess innehållsmässiga oklarhet (Vilja Hahto: Tuottamus vahingonkorvausoikeudessa. Helsinki 2008 s. 10). Se även SisulaTulokas 2012 s. 157 ff. Inom straffrätten anser Nuutila att adekvansteorin och förutsebarheten motsvarar varandra, men han använder förutsägbarheten i sin avhandling om straffrättslig oaktsamhet, eftersom han anser det vara terminologiskt mera precist än adekvanskravet (Nuutila 1996 s. 222). Även för den svenska straffrättens del motsvarar Jareborgs konstaterande om adekvansteorins innehåll till stor del förutsebarheten: ”Det brukar sägas, att följden måste vara en typisk följd, en principiellt förutsägbar följd, den skall ligga i ”farans riktning” osv.” (Jareborg 2001 s. 235). Se för adekvansteorins ursprungliga form och dess utveckling till ett förutsebarhetskrav Nuutila 1996 s. 225–227 och Nuotio 1998 s. 164–172. Se även Andersson, som kritiserar adekvansläran (som enligt Anderssons terminologi innehåller ett förutsebarhetskrav), men som å andra sidan hänvisar till att man i stället för dess olika utformningar i ord bör fästa uppmärksamheten på adekvansens grundläggande syfte, alltså behovet att begränsa kausaliteten samt förutsebarhet i fråga om vilka skador som ska ersättas (Andersson 1993 s. 106). 59 Ståhlberg — Karhu 2013 s. 11 och Savela 2006 s. 274. 60 Se t.ex. Hemmo 2005 s. 135 och Mielityinen 2006 s. 341. 61 Hemmo 2005 s. 136; Mielityinen 2006 s. 342–343; Savela 2006 s. 283 och Ståhlberg — Karhu 2013 s. 351 och 360. Enligt Andersson är den vanligaste lösningen i Norden att situationen granskas ur perspektivet av en särskilt insiktsfull person eller en person som besitter den bästa möjliga kunskapen. Enligt honom har också en s.k. normalpersons perspektiv fått stöd. (Andersson 1993 s. 101–102.) 62 Hemmo 2005 s. 136. Hemmo konstaterar också att skadans art påverkar förutsebarhetsgranskningen såtillvida att den ersättningsskyldiges ansvar i fråga om personskador ofta utsträcks förhållandevis längre än i fråga om andra skadearter. (Hemmo 2005 s. 137. Se även Mielityinen 2006 s. 343). Min uppfattning är att detta beror på förhållandet mellan hur allvarlig följden är och hur sannolikt följden inträffar. Ju allvarligare följden är till sin natur, desto lägre behöver sannolikheten att följden inträffar vara för att juridiskt ansvar ska kunna utsträckas till följden. Jareborg hänvisar till samma växelverkan då han granskar gärningsculpans första skede, det vill säga risktagandets otillåtna eller tillåtna karaktär (se Jareborg 2001 s. 213). 63 Hemmo 2005 s. 140–143; Ståhlberg — Karhu 2013 s. 357–359; Mika Hemmo: Sopimus ja delikti. Tutkimus vahingonkorvausoikeuden vastuumuodoista. Helsinki 1998 s. 160–163; Mielityinen 2006 s. 329–331 och Savela 2006 s. 280–281. Enligt Hemmo behöver skadan dock inte höra till den överträdda ansvarsnormens kärnområde, utan det är tillräckligt att något av normens ändamål motsvarar den inträffade skadan. (Hemmo 2005 s. 140). 64 Skyddsändamålsläran har av samma orsak kritiserats inom straffrätten, även om man inom straffrätten inte brukar använda skyddsändamålskriteriet i samband med orsakssambandsbedömningen. Se samlat Korkka 2015 s. 65–68. 65 Tanken har ett visst samband med det s.k. teleologiska tolkningssättet, för vars traditionella utgångspunkt man i rättslitteraturen brukar hänvisa till Ekelöfs tolkningsmodell, vars grundidé är att gestalta en viss bestämmelses kärntillämpningsom råde samt mera avlägsna tillämpningsområden (se Per-Olof Ekelöf: Rättegång. Häfte 1. Stockholm 2002 s. 79–95). Se komprimerat om Ekelöfs modell t.ex. Jussi Tapani: Tuomari ja rikosoikeuden yleiset opit. Oikeustiede–Jurisprudentia 2006 s. 345–348 och Tatu Leppänen: Riita-asian valmistelu todistusaineiston osalta. Helsinki 1998 s. 20–22. I min doktorsavhandling har jag granskat den teleologiska modellens betydelse i förhållande till den tolkningsbegränsande verkan som normens skyddsändamål har, och nått slutsatsen att förorda en tillämpning av den s.k. kärnändamålsmodellen. Modellens syfte är att flytta uppmärksamheten från normens yttre tillämpningsområden till normens mittpunkt och bedöma hur långt ifrån mittpunkten man kan gå i tolkningen. Fastän modellen som antagits i doktorsavhandlingen är straffrättslig, kan den användas som utgångspunkt också inom skadeståndsrätten, åtminstone för jämförelsens skull. 66 Inom straffrätten analyseras den faktiska kausalitetens juridiska relevans under läran om gärningsculpa. I lärans första skede granskas gärningens natur i förhållande till en viss klass följder, vilka man måste anta att en standardperson som sätts i gärningsmannens ställe bör ta i betraktande vid gärningstidpunkten. Målet är att avgöra om gärningsmannen har tagit en otillåten risk i förhållande till den allmänna följdtypen i fråga då gärningsmannen handlar på förhandenvarande sätt. I den senare delen avgör man ur ett ex post-perspektiv om följden som orsakats i det konkreta fallet hör till den ovannämnda klassen följder, alltså om den konkreta följden är relevant i förhållande till gärningsmannens otillåtna risktagande. Se samlat Korkka 2015 s. 129–134 och källorna som där hänvisas till. 67 Jareborg 2001 s. 228. 68 Se på motsvarande vis Pontus Etéus: Skadeståndsansvar vid vårdslös revision — särskilt om adekvat kausalitet. Examensarbete. Göteborgs universitet 2014 s. 48–49. I äldre finsk rättslitteratur har framförts att skadans förutsebarhetsförutsättning inte skulle förutsättas i ett skadeståndsansvar enligt GABL. Se till denna del Savelas hänvisningar till Pauli Koski — Gerhard af Schultén: Osakeyhtiölaki selityksin II. He lsinki 1991 s. 364–365 (Savela 2006 s. 282 fotnot 18). Enligt min uppfattning bör man inte överge förutsebarhetskravet, men det bör behandlas som enbart en delfaktor i relevansavvägningen. Även Savela har ansett att förutsebarhetskravet bör tillämpas också i fråga om skadeståndsansvaret enligt ABL (Savela 2006 s. 282). 69 Skyddsändamålsläran har ansetts spela en viktig roll just i fråga om s.k. rena förmögenhetsskador, eftersom läran erbjuder ett mera analytiskt redskap för begränsningen av skadeståndsansvar än adekvanskravet (Jan Kleineman: Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart. Stockholm 1987 s. 288). Se mera kritiskt Schultz 2010 s. 56. Se även Sisula-Tulokas 2012 s. 309–310. 70 Den modell för juridisk relevans som här utformats står enligt min uppfattning nära Anderssons modell, där avsikten har varit att konstruera en sammansättning av kriterier som begränsar skadeståndsansvaret med utgångspunkt i skyddsändamålsläran, på ett sätt som skiljer sig från lärans traditionella innehåll. Begreppet skyddsändamål används som en samlingsbeteckning för alla de värderingar och uttryck för målsättningar som påverkar begränsningen av skadeståndsansvaret. Se Andersson 1993 s. 19. Se för en presentation av metoden Andersson 1993 s. 159 ff. och för dess relation till adekvansteorin s. 357–361 och s. 466–468. 71 Det har framförts synpunkter både för och emot skyddsändamålslärans tillämplighet på bolagsledningens ansvar. Nyström är för tillämpningen av skyddsändamålsläran på grund av rättsystematiska orsaker. Skadeståndsrättens allmänna principer bör gälla inom hela skadeståndsrätten, såvida det inte finns motiverade orsaker till att någon viss skadeståndstyp lämnas utanför tillämpningsområdet (Nyström 2012 s. 9). Nyströms ståndpunkt är mycket motiverad också ur ett mera omfattande dogmatiskt perspektiv. Man borde inte utan grund utforma egna allmänna läror för något visst understående rättsområde och åtminstone inte differentiera dessa från rättsområdets allmänna läror, såvida det inte finns ett särskilt behov för detta (se Korkka 2015 s. 3–5). 7 2 Riskpositionerna anknyter till en förnuftig riskfördelning mellan parterna, vilket på ett allmänt plan kan anses vara hela skadeståndssystemets syfte. (Om begreppet riskposition på ett teoretiskt plan, se Juha Pöyhönen: Uusi varallisuusoikeus. Helsinki 2000 s. 177–184). Man kan också tala om en samordning av handlingsfriheter och skyddet av grundrättigheter (se Mielityinen 2006 s. 227–230). 73 Rättsskyddsförväntningen omfattar här förutom att erhålla rättsskydd i domstol också materiell rättvisa, dvs. en vid rättsskyddsförväntning enligt Aarnios begreppsapparatur (Aulis Aarnio: The Rational as Reasonable. A Treatise on Legal Justification. Dordrecht 1986 s. 3–5). 74 Enligt min förståelse är grundidén i Anderssons skyddsändamållära att lokalisera ansvarets gränser genom att studera skyddsändamålet ur både skadevållarens och den skadelidandes perspektiv. Det är således egentligen frågan om en riskfördelning mellan parterna. Skadevållarens perspektiv analyserar ansvarsnormens målsättningar och risker förknippade med handlandet. Den skadelidandes perspektiv bedöms å sin sida på basis av alla sådana faktorer som talar för den skadelidande, vilka är av betydelse vid mätningen av ersättningsansvar. Se Andersson 1993 s. 160 ff., 176 ff. och 210 ff. Även Mielityinen kopplar skyddsändamålsläran till principen om riskfördelning (Mielityinen 2006 s. 330). Se om en ändamålsenlig riskfördelning som allmän målsättning i skadeståndssystemet Juha Pöyhönen – Petteri Korhonen: Kolmannelle aiheutuneiden vahinkojen korvaaminen osana vahingonkorvausoikeuden yleisiä oppeja. Oikeustiede–Jurisprudentia 1996 s. 207– 295, s. 213 och Juha Häyhä: Ankara vastuu ja vahingonkorvausoikeuden järjestelmä. Oikeustiede–Jurisprudentia 1999 s. 81–149, s. 119–121. 75 I den Nordiska aktiebolagsrätten och litteraturen om revisorns ansvar klassificeras ansvarssituationerna allmänt i ansvar som riktar sig mot bolaget och tredje man (se t.ex. Savela 2015, Horsmanheimo — Kaisanlahti — Steiner 2007 och Dotevall 2008). Indelningen har ett samband också med klassifikationen som här framställts samt den ansvarsgranskning som anknyter till den. 76 Se om avgörandet även Nyström 2012. 77 Se också Savelas exempel, där ett aktiebolag i strid med likställighetsprincipen hade delat ut olika stora andelar vinst åt aktieägarna med begränsningen att vinstens sammanlagda mängd var inom ramen för ABL:s gränser. Savela anser att skyddsändamålsläran leder till att de allmänna borgenärerna inte orsakas någon skada av det nämnda förfarandet. Detta beror på att likställighetsprincipen inte skyddar de allmänna borgenärerna. (Savela 2006 s. 280–281.) 78 Punkt 7 i domen. 79 Punkt 9 i domen. 80 Se punkt 10 i domen, där det anges att försummelsen av reglerna om tvångslikvidation i den gamla aktiebolagslagen i sig har kunnat leda till ersättningsskyldighet för de skador som underlåtenheten har orsakat. 8 1 Punkt 9 i avgörandet. 82 ”Ett allmänt riktmärke bör vara att ett affärsbeslut ska anses vara grundat på befogad tillit till en viss årsredovisnings riktighet om årsredovisningen typiskt sett utgör en väsentlig del av det konkreta beslutsunderlag som läggs till grund för ett sådant beslut och beslutet angår en affärsförbindelse med bolaget eller en transaktion avseende aktier eller andra instrument som bolaget emitterar.” (Punkt 27 i avgörandet.) 83 Punkterna 29–34 i avgörandet. 84 En helt annan fråga är däremot situationer som gäller investerares rätt att lita på börskursen och riktigheten av prisbildningen som den påvisar. Denna problematik behandlas i den amerikanska rättslitteraturen under den s.k. läran om fraud on the market. Se samlat om den omfattande diskussionen t.ex. Norros 2009 s. 253–257 och Mårten Knuts: Information på värdepappersmarknader i USA. Vad kan den gamla världen lära sig av exkursioner i den nya världens historia? I verket Waselius & Wist: With Wisdom. Helsingfors 2007 s 55–60. Se även Korkka 2015 s. 228–229 fotnot 18. 85 Punkterna 61–66 i avgörandet. 8 6 I svensk doktrin utnyttjas läran om befogad tillit någorlunda vedertaget i situationer som gäller skada som orsakats till följd av felaktig information (se t.ex. NJA 1987 s. 692 och NJA 2001 s. 878). Se allmänt om begreppet befogad tillit Kleineman 1987 och Schultz 2010 s. 56–60. Se även Dotevall 2008 s. 243–244. 87 Punkt 67 i avgörandet. 88 Punkt 65 i avgörandet. 89 Floodgate-problemet i fråga om sakkunnigansvar innebär att en sakkunnig inte direkt kan påverka hur vidsträckt information som lämnats i rollen av sakkunnig sprider sig. Som motargument kan å andra sidan konstateras, åtminstone ifråga om BDO-målet, att ett börsbolags revisor kan förutse att ett reviderat bokslut kommer att påverka bolagets börskurs. Det är likaledes förutsebart att felaktig information potentiellt leder till omfattande skador. Se allmänt om floodgateargumentet Olli Norros: Asiantuntijan vastuu sivullista kohtaan. Defensor Legis 2007 s. 699–719, s. 708–709 och Hemmo 1998 s. 276–278. Se mer omfattande i värdepappersmarknadens kontext Norros 2009 s. 84–91. 90 Enligt min uppfattning i samma riktning uttalar sig Kleineman i det sakkunnigutlåtande han avgett i BDO-målet (Kleineman 2012 s. 18). 91 I och för sig kan man argumentera för att bokslutsinformationen uttryckligen är riktad mot börsbolagets aktieägare, investerare och andra borgenär i syfte att bedöma ägandets och investeringens lönsamhet. Följaktligen kunde påstås att revisorns skadeståndsansvar uttryckligen skyddar aktieägarna. (Kleineman 1987 s. 317 och Elif Härkönen: Aktiemarknadsbolagets informationsgivning — särskilt om amerikansk och svensk reglering av selektiv information på sekundärmarknaden för värdepapper. Jure 2013 s. 318. Jfr Dotevall 2008 s. 243.)s. 156