1.Det förtydligande av uppsåtets nedre gräns som HD:s dom utgör bör leda till en tyngdpunktsförskjutning vid prövningen av sådant uppsåt som gränsar till medveten oaktsamhet. Domstolarna måste ta på allvar det som HD uttalade redan i ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 (s. 197), nämligen att vad som kan utrönas om gärningsmannens uppfattning om sannolikheten i allmänhet är bland de viktigaste bevisfaktorerna för bedömningen av om förverkligandet av effekten eller förekomsten av gärningsomständigheten vid gärningstillfället utgjorde — eller inte utgjorde — ett relevant skäl för gärningsmannen att avstå från gärningen samt att uppsåt i allmänhet inte föreligger när risken enligt gärningsmannens föreställning inte var avsevärd. Och med uppfattad ”avsevärd risk” ska förstås att gärningsmannen trodde, i betydelsen utgick från eller antog, att effekten skulle inträffa eller att gärningsomständigheten förelåg. I jämförelse med betydelsen av detta bevisfaktum kan likgiltighetsmarkörerna, i den mån en eller flera av dessa förekommer, tillmätas bara begränsad betydelse (jfr HD:s ord om ”försiktighet och urskillning”).s. 102
2.För min del kan jag väl tänka mig att en likgiltighetsmarkör i sin negerade form (t.ex. att gärningsmannen hade ett intresse av att effekten inte inträffade) i vissa fall kan häva presumtionen för uppsåt trots att gärningsmannen alltså trodde att effekten skulle inträffa eller att gärningsomständigheten förelåg. Att det motsatta skulle ske — dvs. att den som inte trodde att exempelvis effekten skulle bli följden av hens handlande, på grund av någon likgiltighetsmarkör skulle komma att bli bedömd som uppsåtlig — har jag svårare att se, möjligen med undantag för vissa fall av uppenbart hänsynslöst risktagande av allvarligt slag. Men om domstolen överväger en sådan utgång bör den observera vad HD uttalade i 2004 års fall angående det hypotetiska provet vid eventuellt uppsåt som ett slags test på om det finns tillräcklig bevisning för uppsåt. Har domstolen kommit fram till att någon som inte trodde (utgick från eller antog) att effekten skulle inträffa eller att gärningsomständigheten förelåg likväl hade uppsåt, bör den alltså fråga sig om det kan hållas för visst (dvs. vara ställt utom rimligt tvivel) att gärningsmannen skulle ha handlat som hen gjorde även om hen hade varit säker på att effekten skulle inträffa eller att gärningsomständigheten förelåg. Formuleringen är hämtad från ”Stureplansskjutningen” NJA 1996 s. 27, särskilt s. 43 y, och visar tydligt vilket krav på bevisningen som domstolen ska ställa. Om inte svaret på detta hypotetiska prov blir jakande bör domstolen fråga sig hur den kunde komma fram till att förverkligandet av effekten eller förekomsten av gärningsomständigheten, vid gärningstillfället inte utgjorde ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen. Svaret på det hypotetiska provet antyder nämligen att man har tänkt fel i något led, t.ex. tänkt på likgiltighet inför risk snarare än inför följd.s. 102
3.Beträffande bevisningen om uppsåt har det, efter ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763, framförts åsikten att det inte är en lätt sak att bevisa vad gärningsmannen har trott, utgått ifrån eller antagit beträffande olika brottsförutsättningar. Om detta kan väl sägas att bevisning rörande uppsåt också tidigare har varit problematisk på olika sätt. Att det skulle bli svårare nu finns det knappast anledning att tro, snarare tvärtom. Redan iakttagandet av gärningar kan avslöja vilka avsikter och insikter som gärningsmannen har. Man bör alltså i många fall kunna utgå från gärningsmannens beteende. Även om man inte av ett handlande säkert kan utläsa vad gärningsmannen tror, utgår från eller antar har man i detta en hållpunkt för hur gärningsmannen rimligen har uppfattat situationen. Om det inte finns några vittnen försämras bevisläget, men det gäller ju generellt. Och underlaget för bedömningen kan i allmänhet fyllas ut med de förklaringar till sitt handlande som gärningsmannen lämnar. Naturligtvis händer det att människor handlar på ett icke rationellt sätt eller misstar sig på olika vis, men då finns det i regel någon förklaring till detta som kan lämnas av den tilltalade. Och det kan faktiskt finnas vissa fördelar med ett uppsåtsbegrepp som mera bygger på hur vi människor i allmänhet handlar och på förutsättningarna för vårt handlande än på vilken attityd (här likgiltighet) som gärningsmannen hade när hen handlade.s. 103
4.Det sagda ska inte uppfattas som att det är den tilltalade som har bevisbördan för att hen inte hade uppsåt. Det är självfallet åklagarens uppgift att bevisa skuld. Men det kan ju aldrig vara en nackdel att det blir lättare att komma åt det som ska bevisas.s. 103
5.”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763 förutsätter att de frågor som under förundersökningen och rättegången normalt ställs till den misstänkte eller tilltalade ges en något annorlunda inriktning. Det primära är fortfarande om den misstänkte eller tilltalade uppfattade det som möjligt att ”den straffbelagda” effekten skulle inträffa eller att ”den straffbelagda” gärningsomständigheten förelåg. Men om svaret på den frågan är jakande måste nästa fråga gå ut på vad den misstänkte eller tilltalade trodde, uppfattade eller antog om detta. Beroende på vilka slutsatser som kan dras av vad den misstänkte eller tilltalade svarar i denna del måste hen ges möjlighet att uttala sig angående de likgiltighetsmarkörer som kan vara aktuella. Först med detta underlag går det att bedöma om beviskravet är uppfyllt, dvs. om det är ställt utom rimligt tvivel att förverkligandet av effekten eller förekomsten av gärningsomständigheten, vid gärningstillfället inte utgjorde ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen.s. 103