Stycket

5.Följden av att tyngdpunkten vid prövningen i många fall kom att ligga på likgiltighetsmarkörerna, trots de varningsord som HD uttalade i 2004 års fall om att dessa markörer skulle behandlas med försiktighet och urskillning, blev att uppsåt bedömdes föreligga i klart fler fall än med det tidigare uppsåtsbegreppet eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov. En bidragande orsak till detta var att kravet på bevisning för att någon eller några av likgiltighetsmarkörerna förelåg kom att sättas lågt. Regelmässigt förklarade domstolarna i sina domskäl endast att den tilltalade hade varit likgiltig eller att hen hade haft likgiltighetsuppsåt. Detta sätt att hantera beviskravet vid uppsåtsbedömningar skilde sig klart från det som tidigare hade gällt vid eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov. Det kan nämnas att i ”Stureplansskjutningen” NJA 1996 s. 27 (s. 43) formulerade sig HD så att, för att en gärningsman skulle ha haft eventuellt uppsåt i fråga om en effekt som inträtt till följd av hans handlande, det krävdes dels att han hade insett risken för att effekten skulle inträffa, dels att det kunde hållas för visst att han skulle ha handlat som han gjorde även om han hade varit säker på att effekten skulle inträda.s. 98