Se för några komparativa betraktelser Ulf Bernitz, Otillbörligt ingripande i avtalsförhållande, Festskrift till Lars Welamson, 1987 och Ulf Bernitz, Otillbörlig konkurrens mellan näringsidkare, Stockholm 1993, s. 199 ff. Se vidare DCFR VI. — 2:211. 1 5 I common law-länderna är detta en etablerad ”tort”. Ett känt och ledande exempel på rättsfiguren ”inducing breach of contract” ur engelsk rätt är det s.k. Rosa Pantern-fallet från Court of Appeal, [1988] QB 40, återgivet i delar med belysande kommentarer i Walter van Gerven, Jeremy Lever & Pierre Larouche, National, Supranational and International Tort Law, Oxford 2000, s. 211 ff. Det klassiska engelska fallet är annars Lumley v. Hye, 2 E. & B. 216 (1853). 16 Se Ulf Bernitz, Skadeståndsansvar för otillbörligt ingripande i avtalsförhållande och medverkande till kontraktsbrott; HD utvidgar ansvaret för ren förmögenhetsskada, JT 2005-06, s. 620 ff. 17 HD noterar således särskilt Karlgrens mening i 2005 års dom. Se Hjalmar Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, Lund 1959 s. 13, samt s. 15. (Anteckningar efter professor Hj. Karlgrens föreläsningar, genomsedda och kompletterade av föreläsaren, utg. av Juridiska Föreningen i Lund). 18 Se främst NJA 1928 s. 621 vilka också noterades HD:s avgörande. 1928 års fall var dock ålderstiget och även i övrigt för moderna förhållanden så svårtolkat att prejudikatsvärdet ansågs tveksamt. Jfr Ulf Bernitz, Skadeståndsansvar för otillbörligt ingripande i avtalsförhållande och medverkande till kontraktsbrott; HD utvidgar ansvaret för ren förmögenhetsskada, JT 2005-06, s. 620 ff., på s. 625. 19 Det första avgörandet var NJA 2005 s. 462. Se även, bl.a., NJA 2012 s. 211 I. 20 NJA 2009 s. 463. 2 1 Det här är f.ö. en inställning som HD var inne på redan i ett av de tidigaste fallen av Europakonventionsgrundade skadestånd, NJA 2007 s. 295. Fallet behandlas i Mårten Schultz, Skadeståndsrätten i de mänskliga rättigheternas tjänst, JT 2007– 08 s. 140 ff. 22 En följdfråga, som inte ska behandlas här, är hur man i detta avseende ska se på fall av kvalificerat otillbörlig underlåtenhet i ljuset av att HD generellt luckrat upp möjligheterna att erhålla ersättning vid skada orsakad av underlåtenhet, se f.f.a NJA 2013 s. 145. 23 Principen har diskuterats i åtskilliga sammanhang. Se från svenskt håll t.ex. Erika P. Björkdahl, Lojalitet och kontraktsliknande förhållanden, Uppsala 2007, passim, Boel Flodgren, The Doctrine of Precontractual Liability, i Torgny Håstad (red.), The Nordic Contracts Act, Köpenhamn 2015, s. 107 ff., Jori Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, Stockholm 2007, s. 422 ff. Se även t.ex. Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 428 ff., och ds. Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991–92 s. 125 ff. Den tas även upp i de avtalsrättsliga standardverken, se Christina och Jan Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl., Stockholm 2016, s. 76 ff. och Axel Adlercreutz, Lars Gorton och Eva Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 14 uppl., Lund 2016, s. 150 ff. Se vidare från övriga Norden Mads Bryde Andersen, Grundlæggende avtaleret, 4 uppl., Köpenhamn 203, s. 107 ff., Hans Henrik Edlund, Erstatningsansvar vid kontraktsforhandlinger, Förhandlingarna vid Det 39:e nordiska juristmötet, Del 1, Stockholm 2011, s. 587 ff., Lasse Simonsen, Prekontraktuellt ansvar, Oslo 1997, passim, och (ehuru kortfattat) Lena Sisula-Tulokas, Ren ekonomisk skada, Helsingfors 2012, s. 202 f. 24 Frågan är omdebatterad, se Boel Flodgren, The Doctrine of Precontractual Liability, i Torgny Håstad (red.), The Nordic Contracts Act, Köpenhamn 2015, s. 111 med hänvisningar i n. 13. 25 Jfr Hellners kritik mot uttrycket ”kvasikontraktuellt” i Jan Hellner, Metodproblem i förmögenhetsrätten, Stockholm 2001, s. 65. Se även Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 162. Se för olika infallsvinklar på förhållandet mellan avtalsrätten och den utomobligatoriska skadeståndsrättens syn på ren förmögenhetsskada, Lena Sisula-Tulokas, Ren ekonomisk skada, Helsingfors 2012, kap. 7. 2 6 Se för en djuplodande analys av principens hemvist och tillämplighet när det gäller avtal som inte kommit till stånd respektive när avtal kommit till stånd, Jan Kleineman, Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar, JT 1991– 92 s. 125 ff. 27 Som en jämförelse: Om A genom oaktsamhet orsakar sin blivande medkontrahent B en personskada i samband med avtalsförhandlingar är det uppenbart ett utomkontraktuellt förhållande. Det finns i allmänhet ingen anledning att se systematiskt annorlunda på situationer där den inträffade skadan är ren förmögenhetsskada. 28 Se, förutom ovan angivna verk, Hellners variationer på temat, Jan Hellner, Negativt kontraktsintresse, i Rättsvetenskapliga studier till minnet av Tore Almén, Uppsala 1999, s. 157 ff. 29 Det tydligaste exemplet på hur ”onyttiggjorda kostnader” kan utgöra en ersättningspost i utomobligatoriska sammanhang är NJA 1995 s. 249 (Järvfallet). 3 0 Skadan var i detta fall, som det får förstås, inte egentligen en ren förmögenhetsskada utan en ekonomisk följdskada av en sakskada, men HD var bunden av den begreppsbestämning som gjorts tidigare under processen. Se vidare Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada — den fortsatta rättsutvecklingen, i Jan Kleineman, Studier i kontrakts- och skadeståndsrätt, Stockholm 2011, s. 707 ff. (där Kleineman kallar mellandomstemat som HD hade att ta ställning till för ”tämligen misslyckat”). 31 Se för kommentarer kring det senare fallet Jan Kleineman, Utomkontraktuella lojalitetsförpliktelser — ett sakrättsligt problem, i Festskrift till Gösta Walin, Stockholm 2002, s. 207 ff., och Göran Millqvist, Skadeståndsansvar för panthållare som utelämnar pant till pantsättare utan panthavarens vetskap, JT 1998–99 s. 387 ff. 32 Temat beskrivs på följande sätt i NJA 2014 s. 877 (p. 7): ”Under rubriken ansvarsgenombrott brukar diskuteras om aktieägare eller andra trots regeln i 1 kap. 3 § första stycket aktiebolagslagen med stöd av icke lagfästa rättsprinciper kan bli ansvariga för förpliktelser uppkomna i en verksamhet som bedrivs av bolaget eller i dess namn. Ett sådant ansvar kan tänkas förklaras med en oskriven associationsrättslig genombrottsregel. En annan förklaring är att den verksamhet som bedrivs i bol agets namn i själva verket är att anse som bedriven av ägaren själv (eller av någon annan). Ytterligare en möjlighet är att enligt allmänna rättsprinciper om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, ägaren (eller någon annan) ansvarar för skada som har föranletts av bolagets verksamhet.” 33 Se för en genomgång av praxis E. Daniel McKiernan, Något om ansvar i kontraktskedjor, i Festskrift till Ronney Hagelberg, Stockholm 2016, s. 105 ff.
Hänvisas från p. 2 (s. 824)
1.En andra kategori har sitt ursprung i en rättsutveckling i situationer av kvalificerat otillbörlig konkurrens. Kvalificerat otillbörlig konkurrens kan föreligga när en kommersiell aktör förmår någon att bryta avtal med aktörens konkurrenter för att på detta vis skaffa sig konkurrensfördelar.s. 824
2.I många rättsordningar har dessa senare situationer — på engelska ofta benämnda som ”inducement to breach of contract” — utgjort ett känt avsteg från den ofta restriktiva inställning som brukar intas till rena förmögenhetsskador. I svensk rätt klargjorde HD att skadestånd kan utgå i sådana situationer genom NJA 2005 s. 608, Max och Frasses. Nu fanns det i och för sig både doktrinuttalanden och tidigare rättsfall som pekade i samma riktning. Men HD:s avgörande var tydliggörande.s. 824
3.Resonemanget i 2005 års avgörande fick återverkningar i ett fall som berörde relationen mellan den svenska skadeståndsrätten och Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen).s. 825
4.HD har ett i flertal fall funnit att överträdelser av Europakonventionen kan medföra skadeståndsskyldighet för staten. Det samma gäller för kommuner. Däremot fann HD i NJA 2007 s. 747 att Europakonventionen inte kunde utgöra en självständig grund för skadeståndsansvar mot ett privat rättssubjekt, eller, som det understundom uttrycks, Europakonventionen kunde inte ges direkt horisontell effekt.s. 825
5.I NJA 2015 s. 899 (Byggnadsfallet) kom emellertid frågan om Europakonventionens betydelse mellan privaträttsliga rättssubjekt upp igen. Avgörandet i HD var en mellandom. Mellandomstemat hade bestämts på följande sätt: Är Svenska Byggnadsarbetareförbundet, om förbundets stridsåtgärder skulle vara oförenliga med artikel 11 i Europakonventionen respektive artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen, i och för sig skyldigt att betala ersättning till HG för de skador som HGS Linköping AB kan ha orsakats till följd av stridsåtgärderna? HD besvarade mellandomstemat nekande, men gör vissa betydelsefulla tillägg. Om den rättighetskränkning som käranden gör gällande kan anses utgöra ett kvalificerat otillbörligt handlande så kan ansvar föreligga. Genom detta resonemang kopplar således HD ihop frågan om skadeståndsansvar enligt ”Max och Frasses-principen” med rättighetsskyddet. Detta kan betraktas som ett uttryck för vad som ibland kallas för indirekt horisontell effekt: Mänskliga rättigheter kan inte självständigt läggas till grund för att ålägga ett privaträttsligt rättssubjekt skadeståndsansvar men kan påverka bedömningen av de ”vanliga” skadeståndsnormerna i svensk rätt.s. 825
6.Byggnadsfallet är ett av flera exempel på hur HD under senare tid använt sig av uttrycket ”kvalificerat otillbörligt handlande” för att beskriva ansvarsgrunder. Även i NJA 2015 s. 512 använde sig domstolen av denna formulering, i ett fall som rörde utdömande av vite inom ramen för upphovsrättslagen. Sammantaget ger dessa rättsfall intryck av att HD har intagit en något mer vidsträckt syn på vad som kan falla inom kategorin ”kvalificerat otillbörligt handlande” och därigenom ge upphov till ansvar.s. 826