Det kan därtill tilläggas att det finns situationer där skadeståndslagens rekvisit (i sammanhanget: brott) liksom de allmänna förutsättningarna för ansvar (adekvans etc.) är uppfyllda men där ersättning ändå inte utgått, se t.ex. NJA 2003 s. 390 där staten i samband med ett brottmål rörande skattebrott yrkade ersättning för ren förmögenhetsskada som uppkom till följd av obetald mervärdesskatt; yrkandet ogillades av HD efter allmänna överväganden av principiellt slag. Fallet behandlas i Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2013, s. 123 ff, särskilt på s. 135, samt i en rättsfallskommentar, Mårten Schultz, Skadeståndsrätt och skatterätt, JT 2003–04 s. 653 ff. Se för en utförlig analys mot bakgrund av en redogörelse för det skatterättsliga företrädaransvaret Teresa Simon-Almedal, Företrädaransvaret, Stockholm 2015, s. 181 ff. Jfr även NJA 1975 s. 675 och NJA 1978 s. 234 (gällande återkrav rörande socialhjälp inom ramen för skadeståndsrättens regelverk) och tidigare NJA 1957 s. 757 I och II, med kommentarer i SimonAlmedal, a.a.s. 184. I 2003 års fall var argumenten som lades till stöd för den ogillande domen närmast av konstitutionellt slag: företrädaransvaret fick anses uttömmande reglera frågan. Därutöver kan naturligtvis ”vanliga” skyddsintressebedömningar medföra inskränkningar i möjligheten att erhålla ersättning. Se på temat Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada vid brott — det ”klara” ansvarsområdet, JT 1989–90 s. 650 ff. och allmänt, Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, f.f.a. s. 133 ff. (med hänvisningar till förarbetesuttalanden) och 365 ff. samt Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 287 ff.
Hänvisas från p. 3 (s. 821)
Det kan därtill tilläggas att det finns situationer där skadeståndslagens rekvisit (i sammanhanget: brott) liksom de allmänna förutsättningarna för ansvar (adekvans etc.) är uppfyllda men där ersättning ändå inte utgått, se t.ex. NJA 2003 s. 390 där staten i samband med ett brottmål rörande skattebrott yrkade ersättning för ren förmögenhetsskada som uppkom till följd av obetald mervärdesskatt; yrkandet ogillades av HD efter allmänna överväganden av principiellt slag. Fallet behandlas i Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2013, s. 123 ff, särskilt på s. 135, samt i en rättsfallskommentar, Mårten Schultz, Skadeståndsrätt och skatterätt, JT 2003–04 s. 653 ff. Se för en utförlig analys mot bakgrund av en redogörelse för det skatterättsliga företrädaransvaret Teresa Simon-Almedal, Företrädaransvaret, Stockholm 2015, s. 181 ff. Jfr även NJA 1975 s. 675 och NJA 1978 s. 234 (gällande återkrav rörande socialhjälp inom ramen för skadeståndsrättens regelverk) och tidigare NJA 1957 s. 757 I och II, med kommentarer i SimonAlmedal, a.a.s. 184. I 2003 års fall var argumenten som lades till stöd för den ogillande domen närmast av konstitutionellt slag: företrädaransvaret fick anses uttömmande reglera frågan. Därutöver kan naturligtvis ”vanliga” skyddsintressebedömningar medföra inskränkningar i möjligheten att erhålla ersättning. Se på temat Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada vid brott — det ”klara” ansvarsområdet, JT 1989–90 s. 650 ff. och allmänt, Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, f.f.a. s. 133 ff. (med hänvisningar till förarbetesuttalanden) och 365 ff. samt Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 287 ff.s. 821