Publicerat som NJA 2011 s. 444. 1 3 Enligt fast praxis från EUD, allt sedan målet CILFIT, 283/81, ECR 1982 s. 3415, är för övrigt högsta instanser skyldiga att begära förhandsbesked så fort de känner osäkerhet om EU-rättens tolkning (jfr art. 267 st. 3 i EU:s s.k. funktionsfördrag (FEUF)). 14 Se förutom CILFIT även målet Köbler, C-224/01, ECR 2003 I s. 10239. 15 C-617/10, meddelad 26 februari 2013. Det kan alltså här noteras att Haparanda tingsrätt inte rättade in sig i ledet och följde HD:s bedömning av dubbelbestraffningsfrågan, från NJA 2010 s. 168. 16 C-617/10, meddelad 26 februari 2013. 1 7 Detta har även gällt andra frågor än skattetillägg i relation till ansvar för skattebrott, som t.ex. indraget körkort i relation till ansvar för trafikbrott. För ett exempel på när resning på nytt beviljats av HD i ett mål om skattebrott, se NJA 2015 s. 663. 18 Även HFD (i sin dåvarande skepnad som RegR) hade så sent som 2009 vägrat att se det svenska systemet som konventionsstridigt; se RÅ 2009 ref. 94. 19 Se allmänt härom Bernitz, Europarättens genomslag, Stockholm 2012. 2 0 Jag avstår här från att närmare kommentera Rambergs modell för hur ratio decidendi ska kunna extraheras från ett domslut eller hur modellen bör appliceras på just detta fall, men har inga egentliga invändningar i sak mot den modellen som sådan. 21 1 LU 1947:1. 22 A.a.a. s. 226 f. 23 Se inte minst p. 18–33 i domen. 24 Se bl.a. NJA 2012 s. 144 och 535, vilka i litteraturen kommenterats bl.a. av Martin Borgeke i artikeln Påföljdsbestämning i narkotikamål, SvJT 2013 s. 1 ff. Se även Bob Nilsson Hjorth, Förändringar i narkotikapraxis, SvJT 2012 s. 845 ff. samt Svallvågor efter HD:s nya narkotikapraxis, SvJT 2014 s. 150 ff. 25 RÅ 1997 ref. 18. 26 Prop. 2013/14:194 s. 34 f. 27 Se a. Prop. s. 1 f. samt s. 20. 2 8 P. 22. 2 9 Jfr Peczenik a.a. s. 240. 30 C-617/10, ECR 2013:105. 31 C-399/11, ECR 2013:107. 3 2 Se närmare om de mycket särpräglade omständigheterna i målet Nergelius, Rättsfallskommentar, Europarättslig tidskrift 2013 s. 815–819. 33 Jfr t.ex. den snabba omsvängningen avseende kvotering eller särbehandling vid tillsättning av vissa allmänna tjänster, Kalanke v. Freie Hansestadt Bremen, ECR 1995 I s. 3051 med den helt annorlunda domen 1997 i målet Helmut Marschall, ECR 1997 I s. 6363. 34 Jfr här i den rättsteoretiska doktrinen bl.a. Ronald Dworkin, A Matter of Principle, Cambridge 1985 s. 70, där just domstolars motiveringsskyldighet lyfts fram som ett skäl för en konstitution grundad på maktdelning, där de ges en stark ställning. 35 Se även Peczenik, a.a. s. 239, som 1995 gjorde samma bedömning.
Hänvisas från p. 6 (s. 786)
6.Frågan om prejudikatbundenhet spetsas här onekligen till av att HD i ett beslut om prövningstillstånd den 29 juni 2011, åter igen med siffrorna 3–2, kom fram till att det saknades anledning att begära förhandsbesked från EU-domstolen i ännu ett mål rörande parallellt ålagt skattetillägg respektive ansvar för skattebrott, denna gång tillika i en situation där EU:s rättighetsstadga skulle kunna tänkas vara tilllämplig på grund av att de inkomster som undanhållits från skatt härrörde från gränsöverskridande näringsverksamhet. Motiveringen var att de dubbla sanktionerna hade påförts endast med tillämpning av svenska bestämmelser, varför stadgan enligt dess art. 51 p. 1 inte skulle ha varit tillämplig, en bedömning som inte heller var särskilt självklar. I själva verket gjorde HD här ett ganska uppseendeväckande misstag, eftersom kravet på högsta instans att begära förhandsbesked i EU-Funktionsfördraget (FEUF) art. 267 st. 3 av EU-dom– stolen ända sedan 1980-talet tydligt uttolkats så att detta endast får underlåtas då det är fråga om endera ”acte clair”, dvs. en fråga av enkel beskaffenhet, där i stort sett alla kloka jurister lär komma till samma slutsats, eller acte éclairé, dvs. en nyligen av EU-domstolen avgjord fråga. Eftersom en högsta instans är skyldig att begära förhandsbesked så fort den känner osäkerhet om EU-rättens rätta tolkning var det därför något av en självmotsägelse när HD med siffrorna 3–2 beslöt att inte göra så, eftersom domstolen då uppenbarligen faktiskt var osäker på hur det förhöll sig. Ett beslut meddelat i högsta instans med siffrorna 3–2 lär kort sagt aldrig uppfylla kraven för acte clair.s. 786