Att spekulera i detta får här ses som ganska riskfritt, eftersom ju HD själv som bekant i plenum 2013, i NJA 2013 s. 502, frångick majoritetens linje i NJA 2010 s. 168.
Hänvisas från p. 5 (s. 786)
5.I en inom detta rättsområde ofta åberopad artikel hävdade Lars Heuman 1992, för ett kvartssekel sedan med andra ord, att det i svensk rätt mer eller mindre kunde tas för givet att även HD-domar ”som kan kritiseras” skulle följas och respekteras av lägre instanser. ”Tolkningen av sådana domar får ske med ledning av HD:s domskäl och de värderingar domstolen gjort, och inte…”, menade han med en släng åt kritiskt sinnade kollegor, ”med ledning av sådana avvikande uppfattningar som företräds av enstaka rättsvetenskapsmän eller av en minoritet inom HD.” Heuman menade rentav att underinstanserna ”bör följa såväl dåliga som goda prejudikat när rättssatserna kommit till klart uttryck”, vilket måhända inte är en helt invändningsfri ståndpunkt. Men hur ska vi då se på underinstansens ganska flagranta ”uppror” mot HD i detta fall? Kan det förklaras med att en dom meddelad med knapp majoritet generellt är svagare och mindre angelägen för underinstanserna att följa än en enhällig dom? Eller visar det att svenska underinstanser generellt inte längre känner sig tvungna att följa vad som av olika skäl får betraktas som svaga domar? Eller är det blott en isolerad företeelse, ett undantag från regeln, utifrån vilken inga egentliga slutsatser kan dras?s. 786