Detta kan nu med säkerhet sägas även beträffande EKMR, trots att RF 2:19 (tidigare 2:23) härvidlag är mycket otydlig om konventionens reella ställning i svensk rätt. I praxis har dock alla eventuella tvivel härvidlag skingrats; se t.ex. NJA 2001 s. 439 respektive 2005 s. 462 samt senast NJA 2015 s. 374.
Hänvisas från p. 3 (s. 784)
1.I grunden är det nog omöjligt att förstå bakgrunden till de senaste årens svenska utveckling på normprövningsområdet utan att gå tillbaka till 1995, då Sverige kom med i EU samtidigt som Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR) blev en del av svensk rätt. Det är inte bara så att dessa händelser naturligtvis var mycket viktiga i sig, utan Europarätten tycks därutöver ha fått en större betydelse för svenska domstolar än vad som varit fallet i flertalet av EU:s medlemsländer. Skillnaden är exempelvis stor gentemot Danmark, där Europarätten av flera olika skäl aldrig riktigt lyckats bli en naturlig del av den nationella rätten, och såvitt kan bedömas även aktningsvärd jämfört med Finland, som kom med i EU samtidigt som Sverige (och därefter 2000 även fått en helt ny grundlag).s. 784
2.Om ett försök ska göras att på djupet förklara Europarättens genomslagskraft i svensk rätt så kan den ha att göra med att den så tydligt förändrade normhierarkin i det svenska rättssystemet. Före 1995 tillmättes grundlagen (med undantag möjligen för tryckfrihetsförordningen) mycket liten juridisk betydelse, vilket bland annat beror på att 1809 års RF rätt snabbt blev föråldrad och överspelad. Dess ersättare, 1974 års RF, syftade mer till att lägga fast spelregler för det politiska livet och klargöra vissa elementära fakta rörande Sveriges statsskick än till att bli en överordnad norm som genom flitig tillämpning i domstol skulle begränsa de politiska organens handlingsfrihet.s. 784
3.Denna bild präglade också svenska juristers syn på RF, men det var just detta förhållande som kom att ändras genom EU-medlemskapet, till följd av att både EU-rätten och EKMR, tillsammans med grundlagarna, sedan 1995 befinner sig på en högre nivå i svensk rätt än den vanliga lagen. Både politiker och jurister har efter två decennier med Europarätt tvingats inse att lagstiftarens handlingsfrihet faktiskt har tydliga rättsliga gränser, vilket också efter hand gjort det lättare att åberopa och använda RF vid domstol.s. 784