2 · Lag om straff för terroristbrott

1.Den svenska lagstiftaren försökte in i det längsta att undvika att använda det värdeladdade ordet terrorism inom straffrätten, men sedan 2003 har vi en svensk lag om straff för terroristbrott (2003:148). Lagen härstammar från Europeiska unionens rambeslut om bekämpande av terrorism av den 13 juni 2002 (2002/475/RIF). Det rambeslutet var i sin tur en reaktion på olika FN-resolutioner antagna i kölvattnet av terroristattackerna i USA den 11 september 2001.s. 711

2.I förarbetet till lagen om straff för terroristbrott behandlades frågan huruvida ny lagstiftning var nödvändig — de gärningar som behandlas i rambeslutet var redan straffbelagda i svensk lag. Man konstaterade även att straffskärpningsreglerna i 29:1 och 2 BrB gav goda möjligheter att beakta omständigheter av relevans för de objektiva och subjektiva rekvisiten. Rambeslutets art. 1.1 ansågs inte vara en straffskräpningsregel utan en brottsbeskrivning och en jämförbar brottsbeskrivning saknades i svensk rätt. Regeringen bedömde därför att det behövdes ett särskilt brott i form av terroristbrott för att genomföra rambeslutet samt för att signalera att ett terroristbrott är att betrakta som allvarligare än t ex. mord, grov misshandel och mordbrand i sig självt.s. 711

3.Därutöver har regeringen tolkat rambeslutet som att dess syfte är att skapa ett gemensamt rättsområde inom EU som underlättar det polisiära- och straffrättsliga samarbetet. Detta är bakgrunden till varför vi har en definition av terroristbrott i svensk lagstiftning.s. 711

4.Terroristbrottet är en brottstyp som omfattar mycket allvarlig brottslighet och som anses skada samhället och dess grundvalar på ett allvarligt sätt. Den särskilda regleringen och införandet av dessa brottstyper avser att kommunicera statens syn på brottets allvarlighet. Terroristbrottet ska ges och verkar ges (vi återkommer till detta längre ner i artikeln) en restriktiv tillämpning, vilket innebär att de eventuella signalvärden som dess tillämpning kan ge är, och bör vara, begränsat till några sällsynta och allvarliga fall. Med anledning av dess ursprung i ett EU-rambeslut ska lagen tolkas mot bakgrund av rambeslutet, dess beaktandesatser samt Rådets protokoll från när rambeslutet antogs. Artikel 1.2 och beaktandesats nr 10 hänvisar till skyddet för mänskliga fri- och rättigheter enligt EKMR och EU-stadgan och konstaterar att inget i rambeslutet får tolkas som att dess syfte är att begränsa grundläggande fri- och rättigheter. Detta innebär bland annat att rambeslutet och därmed den svenska lagen har ett mycket begränsat tillämpningsområde i det att de enbart är tillämpliga på handlingar som utgör hot mot ett demokratiskt samhälle.s. 711

5.De gärningar som kan utgöra terroristbrott enligt rambeslutet och svensk lag är som sagt redan kriminaliserade och inkluderar t.ex. mord, grov misshandel, människorov, kapning och spridande av gift, 3 § lag om straff för terroristbrott. För att en gärning ska falla inom lagens tillämpningsområde krävs att det är fråga om allvarliga angrepp som syftar till att rasera grundläggande principer som rättsstatlighet och demokrati, dvs. systemhotande om man så vill. Såväl EUrambeslutet som det särskilda rådsuttalandet enligt förarbetet till lagen ska utgöra tolkningsdata. I dessa uttrycks särskilt att ”handlingar som begås av motståndsrörelser som i diktatoriska eller totalitära stater eller styrelseskick arbetar för införande eller återupprättande av ett demokratiskt samhällsskick” inte ska betraktas som terroristbrott. Med det dock inte sagt att de ska vara straffria. Det betyder enbart att de inte ska betraktas som terroristbrott. Som konkret exempel nämns handlingar genomförda av motståndsrörelserna under Nazitysklands ockupation. Vidare faller inte handlingar som betraktas som utövandet av åsiktsfriheten under lagens tillämpningsområde, som exempel nämns olika former av civil olydnad som i sig kan vara straffbara men då inte som terroristbrott. Rambeslutet inkluderar inte väpnade styrkors verksamhet under en väpnad konflikt enligt definition i internationell humanitär rätt och inte heller en stats väpnade styrkors verksamhet när de utövar sina officiella uppgifter, i den mån dessa regleras av andra regler i internationell lagstiftning. Det krävs inte heller att en gärningsman tillhör en terroristgrupp för att terroristbrott i lagens mening ska anses föreligga.s. 712

6.Regeringen är tydlig med terroristbrottets signalvärde, ”Att bli dömd för terroristbrott torde nämligen, enligt regeringens uppfattning, medföra att gärningsmannen i fråga riskerar att stämplas som farlig för allmän säkerhet.”, vilket föranledde en uppräkning av vilka brott som kan utgöra terroristbrott. Lagen kritiserades av flera remissinstanser för att vara för oklart formulerad och vag, vilket ansågs kunna bidra till en alltför extensiv användning av terroristbrottet. Flera remissinstanser hänvisade även till legalitetsprincipen och vikten av att straffbara gärningar är tydligt definierade i själva lagen. Det senare avsåg framför allt det objektiva rekvisitet allvarlig skada. För att det ska vara fråga om terroristbrott i lagens mening krävs att någon av de i 2 § lag om straff för terroristbrott uppräknade straffbara gärningarna är för handen, t ex. mord, människorov, och mordbrand. Därutöver ska såväl ett objektivt som ett subjektivt rekvisit vara uppfyllt. Detta menade regeringen, skulle säkerställa en restriktiv tillämpning av lagen.s. 712

7.Det objektiva rekvisitet innebär att en gärning genom sin art ska kunna allvarligt skada en stat eller en mellanstatlig organisation som t.ex. EU, Europarådet eller FN. Syftet med detta rekvisit är att säkerställa en restriktiv tillämpning av terroristbrott — enbart mycket allvarliga gärningar kan anses skada en stat eller en mellanstatlig organisation. Fokus ligger på den abstrakta faran hos gärningen. Allvarlig skada innebär enligt författningskommentaren att en svår påfrestning på en stat eller mellanstatlig organisation uppstår. Fokus ligger inte bara på grunderna och formerna för statsskicket och rättsordningen, även skada på allmänintresse eller allvarliga störningar i en stats samhällsfunktioner eller försörjningsmöjligheter omfattas. Även en gärning som riktar sig mot en enskild individ kan anses utgöra allvarlig fara mot en stat eller mellanfolklig organisation, t.ex. vid mord på, kidnappning av eller allvarligt hot mot enskilda beslutsfattare.s. 713

8.Det subjektiva rekvisitet innebär att avsikten, med gärningen ska vara att: 1. injaga allvarliga fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp, 2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller 3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation. Den avsedda effekten behöver inte ha uppnåtts, det är tillräckligt att åklagaren kan bevisa det fanns ett direkt uppsåt i förhållande till den avsedda effekten.s. 713

9.Två saker till bör nämnas. Det första är att svenska domstolars jurisdiktion är bred. Genom ändring i 2:3 p. 6 BrB finns det ovillkorlig jurisdiktion över terroristbrott begångna utomlands. Det andra är att i iämförelse med vanlig brottslighet så blir mer ingripande tvångsmedel tillgängliga (t.ex. telefonavlyssning och hemlig rumsavlyssning) när ett mindre allvarligt brott har begåtts med ett terroristiskt syfte.s. 713

10.Terroristbrottslagen har i skrivande stund inte genererat särskilt många domar.s. 714

11.I en dom från 2006 fann Svea hovrätt att gärningen att kasta molotovcocktails mot en vallokal inte föll under terroristbrottslagens tilllämpningsområde. Hovrätten ansåg att det subjektiva rekvisitet var uppfyllt, men att det objektiva rekvisitet inte kunde anses uppfyllt, dvs. gärningen skulle inte kunna allvarligt skada staten. Hovrätten konstaterade att mordbrand i en vallokal typiskt sett skulle kunna vara en brottstyp som uppfyller det objektiva rekvisitet, men att omständigheterna i det konkreta fallet måste beaktas. Försöket att anlägga branden ägde rum nattetid, vilket skulle tala för att avsikten inte var att människor skulle komma till skada. Det var en separat handling som inte ingick i en större plan att skrämma folk från att rösta. Dessutom var flera av brandbomberna inte apterade. Detta i ljuset av att det objektiva rekvisitet ska ges en restriktiv tolkning enligt förarbetena föranledde hovrätten att ändra tingsrättens dom och döma till ansvar för försök till och medhjälp till försök till mordbrand istället för brott mot lagen om straff för terroristbrott.s. 714

12.I ett fall från 2011 friade Hovrätten för Västra Sverige två personer som tidigare dömts av tingsrätten till fyra års fängelse för stämpling till terroristbrott. Hovrätten fann att åklagaren inte hade styrkt sina gärningspåståenden och de åtalade friades efter en sedvanlig bevisvärdering.s. 714

13.På senare tid har två domar om terroristbrott meddelats. Den 14 december 2015 dömde Göteborgs tingsrätt två män till livstids fängelse för terroristbrott begånget i Syrien enligt 2 § p. 1 och 3 § p.1 lag om straff för terroristbrott. Den brottsliga gärningen har bestått av mord med avsikten att allvarligt skada en stat, i detta fall Syrien, och att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen eller en befolkningsgrupp. Tingsrätten gjorde bedömningen att männen inte kunde anses tillhöra en väpnad grupp i enlighet med de krav som internationell rätt uppställer. Hovrätten delade denna bedömning. Ingen av de två männen utförde den dödande handlingen men ansågs ha en roll som påminner om befäl och bedömdes därför som gärningsmän till morden. De bestämde bl.a. vad som skulle ske under själva händelseförloppet samt hur detta skulle förevigas i filmerna. Den forensiska bevisningen mot männen bestod av bilder och filmer. Det är männens uttalanden före och efter avrättningarna som gör att brottet utgör ett terroristbrott. Syftet var att sprida filmerna för att inge skräck och fruktan bland dem som inte anses tillhöra ”den rätta läran”. En sammantagen bedömning gjorde att tingsrätten ansåg att åtalet var styrkt och att gärningarna därmed var att betraktas som terroristbrott. I mars 2016 fastställde Hovrätten för Västra Sverige tingsrättens dom vad gäller skuldfrågan och påföljd. Vad gäller det objektiva rekvisitet och den abstrakta faran skriver hovrätten: I det här fallet är det fråga om filmade mord som utförts och arrangerats på ett sådant sätt som skapar fruktan hos andra människor att samma sak kan hända dem. Filmerna innehåller också budskap med denna innebörd och uppmaningar att kriga mot de som inte har samma åsikt. Sådana gärningar kan sägas skada det väsentliga samhällsintresse som handlar om att värna ett öppet och säkert samhälle. Enligt hovrätten spelar det ingen roll att filmerna från morden möjligen inte har spridits. Gärningarna är alltså sådana att de allvarligt kan skada staten i fråga och hör därigenom till de mycket allvarliga brott som straffbestämmelsen om terroristbrott tar sikte på. Den 2 juni 2016 dömdes en man av Attunda tingsrätt till fem års fängelse för förberedelse till terroristbrott. Tingsrätten gjorde bedömningen att det objektiva skaderekvisitet var uppfyllt eftersom ett fullbordat bombdåd allvarligt skulle skada staten Sverige. Om en bomb gick av i Sverige och detta uttryckligen skedde i IS namn så är detta, kombinerat med den konkreta skadan i samband med bomben, tillräckligt för att utgöra ett hot mot det öppna och säkra samhället genom att skapa allmän oro otrygghet. Tingsrätten gjorde även bedömningen att den tilltalade haft ett direkt uppsåt att injaga fruktan hos befolkningen eller del därav. Därmed är det objektiva och ett av de subjektiva rekvisiten uppfyllda och straffansvar för förberedelse till terroristbrott för handen. Åklagaren hade även åberopat att den tilltalade hade uppsåt att destabilisera grundläggande strukturer i Sverige, i detta fall i form av ett angrepp på religionsfriheten. Tingsrätten kommer till slutsatsen att det inte är bevisat att syftet med ett attentat skulle vara att allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer, så som rättsväsendet, viktiga industrier och sjukvårdsinstitutioner i Sverige. Det fanns inte bevis för att dessa utgjorde en måltavla (jfr domen angående brandbomb mot vallokal som ansågs utgöra en sådan grundläggande samhällsstruktur). Detta tillsammans med att lag om straffansvar för terroristbrott enligt förarbetena ska tolkas restriktivt föranledde tingsrätten att dra slutsatsen att destabiliseringsrekvisitet inte var uppfyllt.s. 714

14.Fast det inte lett till åtal, kan man i det här sammanhanget också ta upp morden i en skola i Trollhättan den 22 oktober 2015. Den misstänkte mördaren, som själv avled efter att ha skjutits av polis vid gripandet, hade lämnat efter sig bevis som talade för att attacken var utförd av politiska motiv och att offren har valts ut efter etnisk tillhörighet och hudfärg. Tidigt konstaterade polisen att brottet utgjorde ett hatbrott. Eftersom gärningsmannen var död lades utredningen ner och frågan kommer inte att prövas av domstol. Terrorbrott och hatbrott kan båda ses som en attack på det fria och öppna samhället, och i förlängningen på en demokratisk ordning som avser att skydda alla människors lika värde. Det var uppenbart att förövaren av morden i Trollhättan ville injaga fruktan i befolkningen eller en del därav. Frågan ställdes också varför brottet inte utreddes som ett terroristbrott.s. 716

15.Man kan också notera här att under 2015 och 2016 skedde flera brandattentat mot asylboenden runt om i landet. Flera av dessa misstänks ha skett med politiska motiv som utgångspunkt och med syftet att skapa oro och rädsla i samhället. Att ytterligare ett syfte skulle kunna vara att söka påverka den svenska opinionen och migrationspolitiken är inte långsökt. Inte heller dessa handlingar har utretts som terroristbrott. Anledningen i både fallen, asylboende bränder och Trollhättan dådet, lär återigen vara att destabliseringsrekvisitet inte ansetts var uppfyllt. Det kan te sig paradoxalt att ju starkare och stabilare en stat är, desto svårare är det att åtala för terroristbrott. En utmaning vad gäller terroristbrott är att de komplicerande rekvisiten gör att gemene man kan ha svårt att förstå varför den ena gärningen är terroristbrott och den andra inte. Samma problematik finns vad gäller skillnaden mellan hatbrott som samhällsföreteelse, å ena sidan, och som rättsligt begrepp, å andra sidan. Problemet grundar sig delvis i att enskilda individer och grupper i samhället har ett legitimt behov av att få bekräftat att de har utsatts för brott på grund av t.ex. ras, religion, eller sexuell identitet. Det kan också finnas skäl att sända ett tydligt budskap att staten tar allvarlig och systemhotande brottslighet på allvar. Till detta måste läggas rättssystemets grundvalar så som rättssäkerhet, legalitet, höga beviskrav i brottmål, grundlagsskyddad åsikts- och föreningsfrihet osv. som gör att den rättsliga regleringen och det rättsliga efterspelet kan bli komplicerat. Så uppstår luckan mellan allmänhetens förståelse av hat- och terroristbrott och den rättsliga definitionen.s. 716

16.Sammanfattningsvis, vad gäller terroristbrott, kan vi konstatera att det finns en definition i lag, att rekvisiten anses svårtolkade, och att brottet ger upphov till svåra bevisfrågor, såväl vad gäller bevissäkring som bevisvärdering. Dessutom ska brottstypen tolkas restriktivt vilket framgår tydligt av förarbetena. Vad gäller domstolarnas bedömning av det objektiva kriteriet har videor med publika avrättningar i Syrien samt införskaffande av material för att tillverka en bomb för ett attentat i IS namn ansetts utgöra sådana handlingar som till sin art utgör ett allvarligt hot mot en stat eller en mellanstatlig organisation, medan en brandbomb inkastad i en vallokal nattetid inte ansetts utgöra en sådan allvarlig handling när de konkreta omständigheterna tagits i beaktande. Remissinstansernas farhågor om en bred tillämpning av lagen har således än så länge inte infriats. 3 Finansieringslagen m.m. Inledningsvis bör nämnas att området terrorfinansiering är dominerat av EU-rättslig lagstiftning. En betydelsefull motor i antagandet av sådan lagstiftning är Financial Action Task Force (FATF). FATF är ett underorgan till G-8 och en amerikansk-dominerad organisation som antar rekommendationer. Den är inte skapad genom ett traktat, och riksdagen har således inte uttryckligen godkänt Sveriges deltagande i organisationen. Icke desto mindre har FATF:s rekommendationer och rapporter (som analyserar ett lands lagstiftning) fått stort genomslag. Rekommendationerna har blivit omvandlade till bindande regler genom att de har inkorporeras i EU-rätten. Rapporterna används för att utöva påtryckningar på ett lands bankväsende för att få till stånd förbättringar i policy. Bankerna i sin tur utövar påtryckningar på landets finansdepartement för att ändra i regelverket (som i sin tur trycker på landets justitiedepartement).s. 716

17.Att kritisera FATF för att vara för drivande i dessa frågor kan te sig konstigt. Penningtvätt är onekligen ett viktigt samhällsproblem, som Sverige inte är befriad från, men det finns två invändningar mot FATF:s arbete så vitt gäller terrorfinansiering. För att uttrycka saken lite tillspetsat så har FATF inte mycket förståelse för enskilda staters straffrättsliga säregenheter. Det amerikanska förhållningssättet dominerar inom FATF. FATF försöker t.ex. att få Sverige att införa omfattande och långtgående sanktionslagstiftning och kriminalisera medlemskap i terroristorganisationer (se mer om detta nedan). Den andra invändningen handlar om meningsfullheten i att använda antipenningtvättbestämmelser mot terrorfinansiering. Syftet med terror, till skillnad mot organiserad brottslighet, är inte att tjäna pengar, och genomförande av terrordåd kräver sällan mycket pengar. Man kan därför misstänka att nyttan blir liten av många av de kostsamma åtgärderna som genomförs. Å andra sidan finns det forskare som menar att det finns en symbios mellan organiserade brottslighet och åtminstone vissa terroristorganisationer; smuggling av till exempel cigaretter, narkotika och olja kan bidra till nödvändig finansiering av en terroristorganisation. Därutöver används redan upparbetade metoder och kanaler för att planera attentat och rekrytera attentatsmän. Det finns dessutom en typ av situation när en terroristorganisation onekligen behöver mycket pengar, nämligen när den gör anspråk på att kontrollera territorium, och måste bekosta en förvaltningsapparat.s. 717

18.Vi kommer nu att fokusera på lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (finansieringslagen). Ursprunget till finansieringslagen är en FN-konvention från 1999. Denna konvention räknar upp ett antal allvarliga brott som betraktas som terrorbrott ”om syftet med gärningen är att injaga skräck i en befolkning eller en befolkningsgrupp eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd”. Definitionen av särskilt allvarlig brottslighet i 2 § finansieringslagen knyter an till denna definition, samt till uppräkningen av terroristbrott enligt 2 § lagen om straff för terroristbrott. Enligt 6 § finansieringslagen finns det ovillkorlig jurisdiktion över brott begångna utomlands. Den som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet, t.ex. terroristbrott, kan dömas till fängelse i högst två år, eller högst sex år om brottet anses som grovt. Det viktiga att betona här är att för ansvar krävs att den som tillhandahåller, samlar in eller tar emot pengar gör det med syfte eller vetskap om att de ska användas för särskilt allvarlig brottslighet. Det krävs inte uppsåt till en specifik handling utan det räcker att uppsåt finns för att en sådan handling förr eller senare ska äga rum. Icke desto mindre är detta subjektiva rekvisit en viktig avgränsning av det straffbara området.s. 718

19.Första gången som finansieringslagen tillämpades var i ett fall från 2005. Svea hovrätt dömde två tilltalade till fängelse för bl.a. förberedelse till terroristbrott som avsåg överföring av 20 000 amerikanska dollar. Pengar hade skickats till Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna i norra Irak även efter att nämnda organisationer tagit på sig ansvar för terrordåd i Irak. De tilltalade dömdes också för att ha tagit emot 115 000 amerikanska dollar avsedda för Ansar al-Islam med avsikten att pengarna skulle användas för att begå allvarlig brottslighet. Brotten ansågs utgöra led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning och rubricerades därför som grova.s. 719

20.Bestämmelsen har nyligen ändrats. Enligt den nya 3 § 1 st. 2 p. kan ansvar uppkomma även för den som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas av en person eller en sammanslutning av personer som begår särskilt allvarlig brottslighet eller gör sig skyldig till försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till sådan brottslighet. Bestämmelsen i denna punkt kan tolkas som att det är straffbart att finansiera en terrorist eller terroristorganisation oavsett syftet med finansieringen. Det krävs ingen koppling till en särskild terroristhandling. Vidare krävs inte heller att pengarna är avsedda för särskilt allvarlig brottslighet som terroristhandlingar. Det räcker att pengarna används av en person eller grupp som begår terroristhandlingar, inklusive försök, stämpling, förberedelse eller medverkan. Det krävs inte heller att en sådan gärning är pågående. Den kan redan ha skett eller ligga i framtiden. Det krävs dock att den person eller grupp som tar emot pengarna kan knytas till straffbara gärningar. Kravet på att den som finansierar i vart fall har vetskap om vem egendomen är avsedd att användas av innebär att han eller hon ska ha kännedom om de faktiska omständigheterna avseende personens eller sammanslutningens förehavanden. Exempelvis kan den som finansierar känna till att en person eller sammanslutning av personer har tagit på sig och utfört ett terroristbrott eller annan särskilt allvarlig brottslighet eller har kommit överens om eller förbereder sådan brottslighet. Åklagaren måste bevisa att givaren har kännedom om mottagarens karaktär samt att mottagaren faktiskt är en sådan person eller sammanslutning som kan komma att utföra eller har utfört terroristbrott. Det är i sig självt inte tillräckligt att en sådan person eller sammanslutning finns upptagen på en sanktionslista. Underrättelseinformation kan ligga till grund för en bedömning. Straffansvaret avser endast rättsstridiga handlingar, vilket innebär att överlämnande av egendom med stöd av lag eller annars av tvingande skäl inte omfattas. Utanför det straffbara området faller socialförsäkringsförmåner, utbetalning av försäkringsersättning, betalning av leverans av varor samt skälig lön. Finansiering av s.k. terrorismresor är särskilt reglerad i 3 a § finansieringslagen.s. 719

21.Remissinstanserna framförde betydande kritik mot den nya punkten i 3 §.s. 720

22.Denna ändring innebär i praktiken, såvitt gäller finansieringsbrottet, att en organisation som sysslar med terrorism, sysslar endast med terrorism. För organisationer som Hamas eller Hizbollah som har kontroll över territorium och utför vissa statsliknande funktioner, så som utbildning och sjukvård, innebär detta att det numera blir ett brott att bidra till dessa aktiviteter. Denna ändring har gjort åklagarens jobb lättare: Det var tidigare enkelt för en person som skickade pengar till dessa organisationer att hävda att han eller hon gjorde det för att stödja deras humanitära verksamhet. Bestämmelsen löser dock inte alla problem som åklagaren måste brottas med. Det kan fortfarande bli svårt att visa att en viss välgörenhetsorganisation i själva verket är en frontorganisation för en terrorgrupp.s. 720

23.Ytterligare kritik som fördes fram av remissinstanserna rörde den bristfälliga definitionen av terroristbrott, samt vilka organisationer som kan vara att bedöma som terroristorganisationer. Flera instanser ansåg att regleringen var så bristfällig att legalitetsprincipen inte kunde anses uppfylld. Regeringen delade inte denna farhåga och hänvisade till FATF:s definition av terroristbrott och terroristorganisation samt terrorismrambeslutets definition. För svenskt vidkommande innebär detta att en terrorist är den som gör sig skyldig till terroristbrott enligt lagen om straffansvar för terroristbrott, och en terroristorganisation är en grupp av personer som gör sig skyldiga till sådana handlingar, förutsatt att gruppen är strukturerad, inrättad för viss tid och bestående av mer än två personer som agerar i samförstånd för att begå terroristbrott. Vi anser dock att även om det finns tydliga exempel av terrorgrupper — IS är en sådan — finns det gränsfall. Vad händer när man ger pengar till en organisation såsom YPGguerillan som tydligen försvarar sig mot terror i Syrien, men som har en nära förbindelse med (egentligen tillhör skulle några säga), en annan organisation som är terrorstämplad av USA och EU (PKK)?s. 720

24.Här bör man notera att det finns ett sätt att tydligt identifiera terroristorganisationer som andra länder har använt sig av, nämligen genom att man fattar ett politiskt beslut att en viss organisation utgör en terroristorganisation. Organisationen skiljs från andra organisationer som också sysslar med våldsanvändning på så sätt att den ena organisationen är svartlistad och den andra inte. Så gör man t.ex. i USA och FATF har flera gånger tryckt på att Sverige ska införa ett sådant system. Det finns dock flera problem med detta tillvägagångssätt. Som exempel så har flera av EU-rådets beslut att svartlista en organisation framgångsrikt bestridits inför EU-domstolen. Denna rättspraxis har lett till förbättrade processuella garantier i svartlistandeprocessen, men grundproblemet med svartlistningsmetoden kvarstår. Huvudfrågan är om det är lämpligt och i överensstämmelse med rättsstatens principer att låta den verkställande makten bestämma, i form av ett politiskt beslut, vad som är och inte är, kriminaliserat, åtminstone så vitt gäller mycket politiskt färgade frågor. Maktdelnings- och rättsstatsprincipen innebär att kriminalisering främst bör ske i form av lag. Om man däremot överlämnar till den verkställande makten att fylla i centrala delar av förbudet riskerar man att kortsluta essensen av maktdelning och domstolskontroll. Visserligen är det möjligt för riksdagen att ge regeringen blankettstraffstadganden enligt 8:3 st. 2 RF, men Högsta domstolen har likväl satt gränser för vad som är möjligt att delegera till regeringen. Dessutom måste man beakta begränsningarna i 12:2 RF. Att regeringen identifierar en grupp som den anser uppfyller kraven i en lag innebär en förtäckt order att besluta i ett enskilt fall. Att andra demokratiska länder verkar ha färre betänkligheter med detta problematiska sätt att kriminalisera är enligt vår mening inte ett starkt argument för att följa efter dem. Man bör vidare ha i åtanke att den verkställande makten i USA har långtgående och exklusiva befogenheter att agera i frågor som gäller nationell säkerhet. I Sverige har vi inte en liknande reglering eller princip.s. 721