Stycket

3.NJA 2015 s. 702 (”Balkongmålet”) talar i samma riktning som NJA 2013 s. 931 (”Resningsmålet”), dvs. att tystnad och icke trovärdiga förklaringar ska beaktas på samma sätt. HD gjorde i sina domskäl vissa allmänna uttalanden om bevisning. HD uttalade bl.a. att den tilltalade har en rätt att vara tyst. Endast i situationer som uppenbarligen kräver en förklaring kan den tilltalades tystnad tillmätas betydelse. HD anförde vidare att den tilltalade i princip inte heller ska ha någon nackdel av att lämnade uppgifter visar sig vara felaktiga. HD tydliggör således i 2015 års fall att utgångspunkten är att varken den tilltalades tystnad eller dennes felaktiga uppgifter har betydelse i bevishänseende. Det står dock klart att dessa utgångspunkter inte är undantagslösa. Vad gäller tystnaden sägs detta uttryckligen. Beträffande felaktiga uppgifter får detta anses följa indirekt genom att HD uttalade att den tilltalade ”i princip” inte ska ha nackdel av att ha lämnat felaktiga uppgifter. Därmed öppnas det upp för att en sådan nackdel inträder i vissa fall. HD synes inte göra skillnad på den tilltalades tystnad och den tilltalades felaktiga uppgifter i bevishänseende. HD avslutar nämligen sitt resonemang med att hänvisa till praxis från Europadomstolen, fallen John Murray och Krumpholz, som handlar om bevisvärdering av tystnad. Om HD hade ansett att denna praxis endast är relevant för den frågan, hade det varit lämpligare att göra hänvisningen omedelbart efter uttalandet om bevisvärdering av tystnad. Detta får också anses innebära att det inte endast är tystnaden som kan beaktas i situationer som ”uppenbarligen kräver en förklaring” utan även den tilltalades felaktiga uppgifter. Det är nämligen svårt att finna skäl till varför tystnaden och felaktiga uppgifter skulle anses få betydelse i olika typer av situationer. Att HD endast uttalade sig om tystnaden i detta avseende är troligen en följd av att HD återgav ett uttalande från Europadomstolen. 3.5 Olika typer av förklaringsbördor Enligt min mening kan det identifieras två huvudsakliga typer av förklaringsbördor i såväl doktrin som rättspraxis. Skillnaden består i om förklaringsbördan aktualiseras innan eller efter att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda. Det framstår som uppenbart att förklaringsbördan i underrätterna har tillämpats på båda dessa, motstridiga, sätt. En därtill sammankopplad fråga är om förekomsten av en förklaringsbörda påverkar domstolens uppgift att uppställa alternativa hypoteser, för det fall sådana är relevanta för den tillämpade bevisprövningsmetoden.s. 659