1.4.1 NJA 1949 s. 134 I samband med att butiksföreståndaren Lindqvist skulle avsluta sin anställning slöts ett avtal mellan honom och arbetsgivaren, en konsumtionsförening. Föreningen åtog sig att betala viss månatlig ersättning till Lindqvist mot att Lindqvist åtog sig att inte bedriva konkurrerande verksamhet i form av ”öppen affär inom föreningens verksamhetsområde”. Avtalet träffades efter förhandlingar, vilka för Lindqvists räkning huvudsakligen fördes av ordföranden för en arbetstagarorganisation — Helmer Nilsson — i vilken organisation Lindqvist var medlem.s. 455
2.Efter att avtalet trätt i kraft öppnade Lindqvist en affär på en ort utanför föreningens verksamhetsområde. Från denna ort började han sedan sälja och leverera varor till kunder inom föreningens verksamhetsområde. Fråga var nu om Lindqvist genom sitt agerande förverkat sin rätt till ersättning enligt avtalet.s. 455
3.Enligt HD:s majoritet kunde avtalet inte tolkas på sådant sätt att Lindqvists agerande täcktes av konkurrensförbudet. Däremot ansåg majoriteten att det kunde antas att föreningen inte skulle ha ingått avtalet om den räknat med att Lindqvist skulle agera på det sätt som han gjorde. Vid prövningen av frågan om Lindqvist insett eller borde ha insett föreningens bristande förutsättning konstaterade HD att i vilket fall som helst hade Helmer Nilsson bort inse föreningens förutsättning. Denne var visserligen inte behörig att på Lindqvists vägnar sluta själva avtalet, ”och någon allmän rättsregel om att en förhandlares goda eller onda tro skall bedömas som likvärdig med den avtalsslutande huvudmannens” ansågs inte kunna uppställas. Förhållandena i målet ansågs emellertid speciella och HD anförde: Med hänsyn till den ställning som Helmer Nilsson intog såsom representant för en organisation, utan vars inskridande och biträde Lindqvist uppenbarligen — i synnerhet med tanke på de förhållanden som voro anledning till hans skiljande från anställningen hos föreningen — haft ringa möjlighet att gentemot föreningen genomdriva sina ekonomiska intressen, måste det anses, att den insikt som härvidlag fanns hos Helmer Nilsson bör tillräknas Lindqvist själv. (Författarens kursivering.) Resultatet blev att avtalet förklarades ogiltigt med stöd av den allmänna förutsättningsläran.s. 455
4.Rättsfallet visar att omfattningen av en fullmäktigs behörighet kan vara utan betydelse för frågan om fullmäktigens vetskap kan tillräknas huvudmannen, såvitt tredje man gör gällande ogiltighet. Detta gäller åtminstone i speciella fall. HD stödde utgången i målet på att Lindqvist var beroende av Helmer Nilsson för att kunna genomdriva sina ekonomiska intressen mot föreningen, i synnerhet med tanke på de förhållanden som låg till grund för anställningens upphörande. Det framgår tyvärr inte av rättsfallet vilka dessa förhållanden var. 4.2 NJA 1968 s. 303 En försäljare, vid namn Fernestam, hade för ett bokförlags räkning sålt ett antal bokverk till studenten Lundgren till ett pris om 1 716 kronor, enligt vad som framgick av ett avtal (slutsedelsblankett) som Lundgren skrivit på. Under de förhandlingar som föregått avtalet mellan Fernestam och Lundgren hade Fernestam dock lovat Lundgren att han skulle få boverken gratis mot att Lundgren skrev ett omdöme om böckerna och betalade fraktkostnaden på 65 kronor. Fernestam hade således insett att Lundgren var i villfarelse om avtalsinnehållet vid undertecknandet. Enligt en bestämmelse i avtalet kunde avtalets innehåll inte ändras genom muntliga utfästelser.s. 456
5.Frågan om bolaget kunde bindas av sidolöparen besvarades nekande av HD med motiveringen att Lundgren inte visat att Fernestam varit behörig att träffa avtal på sidolöparens villkor. HD besvarande även frågorna om avtalet kunde förklaras ogiltigt på grund av svek eller förklaringsmisstag nekande, med motiveringen att ingen behörig företrädare för bolaget insett någon ogiltighetsgrund på Lundgrens sida. Viktigt att framhålla är alltså att HD i och för sig ansåg att Lundgren begått ett förklaringsmisstag och att han blivit svikligen förledd — orsaken till att bolaget inte tillräknades Fernestams onda tro var enbart att Fernestam saknade behörighet att ingå avtal i enlighet med Lundgrens uppfattning.s. 456
6.Det kan sålunda konstateras att HD i 1968 års fall inte var beredd att tillräkna huvudmannen fullmäktigens onda tro vare sig vid avtalstolkningen eller i ogiltighetshänseende.Av detta rättsfall synes därför följa att en tredje man kan bli bunden av ett avtal vars innehåll denne tagit miste på eller som han rentav svikligen förletts att ingå, även om motpartens företrädare kände till misstaget eller t.o.m. var den som uppträtt svikligt, om företrädaren saknat behörighet att ingå avtal på det omtvistade villkoret.s. 456
7.Rättsläget efter 1968 års avgörande får betraktas som i viss mån otillfredsställande. Kraven på god tro inom avtalsrätten riskerar lätt att göras illusoriska om det enda som krävs för att undgå dem är att rättshandla via en fullmäktig med begränsad behörighet. Till utvecklandet av denna ståndpunkt kan anföras att det inte bör vara möjligt att agera genom en huvudman med åberopande av dennes goda tro, när den som de facto utfört rättshandlingen på huvudmannens vägnar är i ond tro. Då skapas en fiktion av god tro till tredje mans nackdel som stämmer dåligt överens med den praktiska avtalssituationen. Avgörandet har också fått utstå hård kritik i litteraturen. Rättsläget har dock sedermera förändrats genom NJA 1986 s. 596, åtminstone för konsumenter. 4.3 NJA 1986 s. 596 I detta mån hade konsumenten Bertil P ingått ett leveransavtal med företaget Begus-Hus avseende försäljningen av ett monteringsfärdigt hus. Tvist uppkom om hur avtalet skulle tolkas, närmare bestämt om det i leveransavtalet överenskomna priset 320 367 kr avsåg — förutom det monteringsfärdiga huset — även kostnaden för monteringen av huset.s. 457
8.Köpet hade för bolagets räkning förmedlats av försäljaren Larsson. Bertil P och Larsson träffades ett par gånger innan leveransavtalet slöts. Vid ett sammanträde hade Bertil P gjort klart för Larsson att han ville ha ett fast pris i ett för allt för huset och monteringen. Begus-Hus upprättade sedan på grundval av de förhandlingar som förts mellan Bertil P och Larsson ett leveransavtal som översändes till Bertil P. Bertil P undertecknade avtalet och skickade det tillbaka till Begus-Hus, som också undertecknade avtalet. Senare tillställdes Bertil P en orderbekräftelse. Varken leveransavtalet eller orderbekräftelsen innehöll någonting om monteringen av huset.s. 457
9.Efter att ha konstaterat att Larssons behörighet varit begränsad till att motta anbud och att han följaktligen saknat behörighet att ingå avtal för bolagets räkning, anförde HD följande: Om en näringsidkare organiserar sin verksamhet så att försäljare tar upp anbud från konsumenter för näringsidkarens räkning med uppgift att vidarebefordra anbuden till näringsidkaren, bör vid tolkningen av träffat avtal utgångspunkten vara, att vad försäljaren har insett eller bort inse om konsumentens uppfattning rörande avtalets innehåll tillräknas näringsidkaren. Då det i målet var utrett att Bertil P frågat efter ett totalpris för huset, ansåg HD att Larsson bort inse risken för att Bertil P kunde uppfatta det skriftliga leveransavtal som senare skickades till honom såsom ett avtal innefattande både husleveransen och monteringen. Det hade därför ålegat Larsson att klargöra att det tillhandahållna avtalet endast behandlade husleveransen och att det angivna priset inte omfattade monteringen. Då Larsson underlåtit detta, fann HD att företräde skulle ges åt den av Bertil P hävdade tolkningen av avtalet.s. 457
10.Företrädaren Larssons insikt om tredje mans (Bertil P:s) uppfattning, dvs. att montering ingick i priset, ledde till att avtalet genom tolkning fick ett innehåll som företrädaren inte var behörig att genom uttryckligt avtal binda huvudmannen Begus-Hus till (enligt HD hade Larsson överhuvudtaget ingen behörig att ingå avtal utan endast att uppta anbud). Bedömningen kan särskilt jämföras med 1968 års avgörande, där HD till och med frånkände en fullmäktigs onda tro betydelse i ogiltighetshänseende då fullmäktigen inte var behörig att binda huvudmannen till de villkor som tredje man uppfattade som avtalsinnehåll (ändå var det i det fallet faktiskt fråga om en företrädare som kunde träffa bindande avtal, låt vara på de villkor som framgick av det färdiga avtalsutkastet).s. 458
11.HD:s dom innebär att när ingendera part yrkar avtalets ogiltighet ska tredje mans viljeförklaring tolkas med utgångspunkt i dess skick vid framförandet till fullmäktigen, och att huvudmannen endast kan göra förklaringen gällande mot tredje man i det av fullmäktigen mottagna skicket. Annorlunda uttryckt ska huvudmannen stå risken för fullmäktigens oförmedlade kunskaper om tredje mans uppfattning i tolkningshänseende, åtminstone ifall tredje man är konsument. 4.4 NJA 2004 s. 363 Fotografen P.B. fick under åren 1994–1995 tre separata uppdrag av Röda Korset att ta fotografier avsedda att användas i visst studiematerial. I målet gjorde P.B. gällande att Röda Korsets rätt att använda de fotografier som togs vid utförandet av uppdragen genom avtal varit begränsad till den första upplagan av studiematerialet. Avtalsförhandlingarna hade för Röda korsets räkning förts av P.B:s sambo M.-B.P., som var handläggare på Röda Korset och ansvarig för framtagande av det nya studiematerialet. Enligt P.B. hade M.-B.P. accepterat den påstådda begränsade användningsrätten. Röda Korset bestred käromålet och anförde bl.a. att M.-B.P. saknade behörighet att sluta fotograferingsavtal innefattande sådana begränsningar som P.B. gjort gällande såsom avtalade.s. 458
12.Vid tiden för det första avtalets ingående gällde lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild. Enligt 14 § i den lagen hade beställaren rätten till fotografiska bilder som utförts på beställning om inte annat uttryckligen avtalats. I detta krav ansågs ligga att eventuella begränsningar i användarrätten uttryckligen skulle ha godtagits av beställaren vid tiden för avtalets ingående samt att bevisbördan för att visa att så skett låg på den som gjorde begränsningarna gällande. Enligt HD stod det klart att M.-B.P. saknat behörighet att sluta avtal för Röda Korsets räkning. Då sålunda de begränsningar av användarrätten som P.B. gjorde gällande inte framförts till behörig företrädare för Röda Korset utan endast till M.-B.P., uppstod frågan i vad mån det som förekommit mellan P.B. och M.-B.P. ändå hade betydelse för vad som kunde anses avtalat angående användarrättens omfattning (varvid HD omnämnde 1949 och 1986 års fall). Rörande detta anfördes: Oberoende av om M.-B.P. uppfattas som fullmäktig för Röda Korset utan behörighet att ingå avtal (jfr 26 § avtalslagen) eller som bud (32 § andra stycket avtalslagen) får den ovannämnda s.k. beställarregelns krav på att begränsningarna skall ha kommit till tydligt uttryck anses gälla även i förhållande till M.-B.P. HD ansåg dock inte att det av utredningen framgick att P.B. för M.-B.P. gett ett sådant tydligt uttryck för begränsningarnas innebörd och betydelse som krävdes enligt beställarregeln. ”Redan med hänsyn härtill” kunde P.B. inte heller i förhållande till M.-B.P. anses ha gjort något sådant förbehåll angående användarrättens begränsning som kunde tillräknas Röda Korset. Vid tidpunkten för det andra och det tredje avtalet hade lagen om fotografisk bild upphävts och frågan om innehållet i ett avtal om fotografering blev därmed underkastad sedvanlig avtalstolkning. Av utredningen framgick att parterna förutsatte att samma villkor skulle gälla som vid det första avtalet och enligt HD framstod det som om användarrättens omfattning inte alls hade berörts. Mot bakgrund av den bedömning som HD gjorde såvitt avsåg det första avtalets innehåll kunde under sådana förhållanden inte heller de senare avtalen anses ha innefattat någon sådan begränsning av användarrätten som P.B. påstått. HD ogillade därför käromålet i dess helhet.s. 458
13.Frågan om huvudmannen (Röda Korset) kunde bindas av tredje mans (P.B.s) uppfattning av avtalets innehåll på den grunden att huvudmannens obehöriga företrädare (M.-B.P.) insett tredje mans uppfattning besvarades inte direkt av HD, eftersom domstolen aldrig behövde ta slutgiltig ställning i den delen. Det var möjligt att ogilla talan redan med hänsyn till att inte ens fullmäktigen bort inse tredje mans uppfattning om avtalets innebörd. Vad utfallet hade blivit i annat fall är oklart. Redan den omständigheten att HD faktiskt prövade vad den obehörige fullmäktigen insett måste dock, enligt min uppfattning, tas till intäkt för att HD inte skulle ha ställt sig främmande inför att låta huvudmannen stå risken för fullmäktigens oförmedlade kunskap i tolkningshänseende.s. 459
14.Intressant att notera är vidare partsställningen i målet; såväl Röda Korset som fotografen P.B. får anses ha agerat i egenskap av näringsidkare. HD öppnade sålunda dörren för att även med en sådan partsställning tillräkna huvudmannen fullmäktigens onda tro om tredje mans uppfattning av avtalets innebörd, så att ett avtal genom tolkning kan få ett innehåll som fullmäktigen inte varit behörig att binda huvudmannen till. 4.5 AD 2013 nr 79 Mellan en arbetsgivare och fyra arbetstagare uppkom oenighet om storleken på den lön som bolaget skulle betala till arbetstagarna enligt ett kollektivavtal, omfattande perioden oktober 2011 t.o.m. 30 juni 2012. Arbetsgivarens arbetsgivareförbund, Sjöfarten, och arbetstagarnas arbetstagarorganisation, SEKO, kallades in, vilket resulterade i en överenskommelse mellan SEKO och bolaget som nedtecknades i ett protokoll daterat den 21 juni 2012. Avtalet föregicks av förhandlingar. Från bolagets sida deltog representanten H.A., från Sjöfartens sida representanten F.H. och från SEKO:s sida representanten M.E.s. 459
15.I protokollet angavs bl.a. att parterna överenskommit att bolaget som en i allt-för-ett-lösning skulle utbetala totalt 360 000 kronor till arbetstagarna för den aktuella perioden. En av tvistefrågorna i målet rörde om denna summa omfattade arbetstagarnas lön för juni 2012. Enligt bolaget var så fallet medan SEKO hade motsatt uppfattning.s. 460
16.Enligt AD framgick det av utredningen att förhandlingarna i praktiken till största delen förts mellan företrädarna för Sjöfarten och SEKO. SEKO:s representant M.E. och Sjöfartens representant F.H. var båda av uppfattningen att juni månads lön inte omfattades av överenskommelsen, utan skulle betalas utöver de 360 000 kronorna. Bolagets representant H.A hade däremot inte varit närvarande under hela förhandlingen och han deltog inte när frågan om juni månads lön diskuterades. H.A. hade sålunda inte insett att juni månads ersättningar enligt SEKO inte ingick i överenskommelsen. Efter dessa konstateranden gör AD följande uttalande: Parterna synes vara överens om att F.H., från bolagets arbetsgivarorganisation, inte var behörig att ingå en för bolaget bindande överenskommelse av aktuellt slag, utan att den skulle godkännas av H.A. för att bli bindande för bolaget. Arbetsdomstolen utgår därför från att F.H:s uppdrag, såvitt avser överenskommelsen, var begränsat till att förhandla de närmare villkoren för och ta emot förslag till överenskommelse. Som framgått ovan var F.H. och SEKO:s företrädare ense om överenskommelsens innebörd i berört avseende. Enligt Arbetsdomstolens mening ska bolaget, vid tolkning av avtalet, tillräknas vad F.H. insett om SEKO:s uppfattning (se NJA 1986 s. 596. Se även justitierådet Håstads särskilda yttrande i NJA 2002 s. 244 och Draft Common Frame of Reference II.-1:105). Arbetsdomstolen finner därför att SEKO:s tolkning av avtalet ska ges företräde. AD:s dom innebär ännu ett avgörande där ett avtal har tolkats i enlighet med en representants insikt om tredje mans uppfattning, trots att avtalsinnehållet legat utom behörigheten, så att representanten inte hade kunnat åstadkomma samma resultat genom uttryckligt avtal. Domen måste därför anses utgöra ytterligare ett steg i den riktning som HD valt att gå i 1986 och 2004 års rättsfall. Viktigt att återigen påpeka är dock att avtalsbundenheten var ostridig även i detta mål. I övrigt kan anmärkas att parterna i likhet med 2004 års fall närmast får betraktas som näringsidkare.s. 460
17.Frågan kan ställas i vilken grad avtalsrättsliga domar med en arbetsrättslig bakgrund kan tillmätas betydelse i ett allmänt avtalsrättsligt perspektiv. Ingenting tyder emellertid på att AD, när domstolen tillräknade arbetsgivaren vetskapen hos arbetsgivareförbundets företrädare, särskilt beaktade det arbetsrättsliga sammanhanget. Tvärtom får det citerade uttalandet anses tala för att AD själv ansåg sig tillämpa en etablerad allmän avtalsrättslig princip om tillräknande som inte behövde modifieras på grund av den arbetsrättsliga kontexten. Sedan är det en annan sak att avgöranden från AD inte kan ges samma principiella tyngd på centrala civilrättsliga områden som motsvarande avgöranden från HD. 4.6 Sammanfattande kommentarer Först ut i rättsfallsanalysen var NJA 1949 s. 134. Rättsfallet visar att vetskap hos en företrädare om en ogiltighetsgrund på tredje mans sida kan tillräknas huvudmannen oavsett vilken behörighet företrädaren har om det föreligger speciella omständigheter, såsom att företrädaren haft en mycket central betydelse vid avtalsförhandlingarna. Därefter analyserades NJA 1968 s. 303, som i och för sig skulle kunna anses tala för att det krävs just mycket speciella omständigheter för ett sådant tillräknande. I detta fall blev tredje man svikligen förledd av huvudmannens företrädare. Eftersom företrädaren inte gjorts behörig att sluta avtal på de villkor som tredje man lurats på, tillräknades emellertid inte huvudmannen företrädarens agerande och kunskap.s. 461
18.Tredje ut i ordningen finner vi NJA 1986 s. 586, ett rättsfall som markerar en tydlig brytpunkt i fråga om förutsättningarna för tillräknande. I målet hade företrädaren Larsson ingen behörighet att ingå avtal utan endast att uppta anbud. Sålunda hade han ingen behörighet att sluta avtal gällande huruvida montering skulle ingå i totalpriset. Rimligen borde då inte heller huvudmannen kunnat bli bunden av att Larsson insåg att tredje man trodde att montering ingick i totalpriset (särskilt som HD tidigare inte ens velat tillräkna huvudmannen fullmäktigens onda tro i ogiltighetshänseende). Just så blev emellertid utfallet. Som nämnts ovan bör dock 1986 års mål läsas mot bakgrund av att det gällde ett ostridigt giltigt avtal. HD hade mot denna bakgrund att avgöra om prisuppgiften omfattade montering eller inte. Dessutom betonades konsumentskyddsaspekterna.s. 461
19.I 2004 års mål ställdes HD inför samma principiella dilemma som i 1986 års mål, fast utan några konsumentskyddsaspekter att ta hänsyn till. Eftersom det redan med hänsyn till att inte ens fullmäktigen borde ha insett tredje mans uppfattning var möjligt att ogilla talan behövde HD dock inte sätta ned foten i 2004 års mål. Vad utfallet hade blivit i annat fall är något oklart, men redan den omständigheten att HD faktiskt prövade vad den obehörige fullmäktigen insett bör kunna tas till intäkt för slutsatsen att HD skulle ha tillräknat huvudmannen företrädarens insikt om tredje mans uppfattning om insikten hos fullmäktigen kunnat styrkas.s. 461
20.I AD 2013 nr 79 tillräknades en arbetsgivare den kunskap som en representant för dennes arbetsgivareförening insett, med följden att en arbetstagarorganisation fick framgång med ett yrkande om att ett träffat avtal skulle anses ha den innebörd som framgått vid förhandlingar mellan organisationen och nämnda representant. Representanten hade endast behörighet att förhandla fram villkor och förslag för att vidarebefordra till arbetsgivarbolaget. Domen, som av naturliga skäl inte kan ges samma rättskällestatus i nu aktuellt hänseende som om den hade meddelats av HD, förstärker intrycket av att en part kan tillräknas en företrädares kunskap i tolkningshänseende, när företrädaren fått i uppdrag att sköta avtalsförhandlingarna och ta emot förslag till överenskommelse.s. 462