Se Alexander Unnersjö, Emissionsgarantiers bindande verkan och interventionsbetalarens ställning, JT 2016–17 s. 409, Erik Ellenius, Emissionsgarantier — en analys i ljuset av Labs2-avgörandet, Juridisk Publikation 2/2016 s. 367, Torgny Håstad, Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107, nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT 2016–17 s. 605, och Patrik Schöldström, Helgar ändamålet medlen? Emissionsgarantimålet och processrätten, SvJT 2017 s. 142.
Hänvisas från p. 1 (s. 334)
1.Högsta domstolens (HD) dom i emissionsgarantimålet (NJA 2016 s. 107) har föranlett två följdmål i domstolen och mycken diskussion i tidskrifter och på seminarier. Här nöjer jag mig med att ta upp den mest kontroversiella frågan, nämligen om HD gjorde sig skyldig till ett grovt rättegångsfel genom att bifalla talan på en grund som inte hade åberopats. Enligt Torgny Håstad, med vilken Patrik Schöldström väsentligen instämmer, var det fråga om ett sådant grovt fel. Felet ska ha bestått i att domstolen biföll kärandebolagets talan på den icke åberopade grunden att bolaget hade tagit över det emitterande bolagets rätt till skadestånd mot några av de personer som hade garanterat nyemissionen (svarandena). För en redovisning av omständigheterna ber jag att få hänvisa till den korta sammanfattningen på s. 143 i Schöldströms artikel.s. 334