- Håstad, T, Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107; nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT 2016–17 s. 605, på s. 621 samt Håstad, T, Ingen resning i emissionsgarantiärendet, JT 2017–18 s. 137, på s. 145.
- HD:s avgörande i NJA 2016 s. 107 (Emissionsgarantimålet) och de efterföljande avslagen på klagan över domvilla respektive ansökan om resning genererade stor uppmärksamhet i den svenska juristvärlden. Flera framstående röster ansåg att HD i avgörandet dömde uppenbart i strid mot lag samt begick grova rättegångsfel och att förutsättningar för att bevilja resning samt undanröja domen på grund av domvilla förelåg. HD höll inte med. Det är svårt att hitta mål avgjorda av HD som undanröjts på grund av domvilla till följd av att ett grovt rättegångsfel begåtts. Även om resningsansökningar avseende mål avgjorda av HD beviljats har så främst skett som en följd av att Europadomstolen ändrat praxis och HD följaktligen nödgats bevilja resning för att tillgodose ett effektivt rättsmedel. Det är alltså lika svårt att hitta beviljade resningsansökningar avseende mål avgjorda av HD på grunden att HD dömt uppenbart i strid mot lag.
Rättsfall
NJA 2016 s. 107
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2016 s. 107
BibTeX
@misc{nja-2016-s-107,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2016 s. 107}},
year = {2016},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
39 hänvisningar i 15 artiklar · 36 stycken/fotnoter
- I NJA 2016 s. 107 (Labs2-avgörandet) rörde en av frågorna om ett avtal var ”rättsligt bindande i den meningen att avtalsbrott kan grunda skadeståndsansvar.” Avtalet jämfördes med åtagan- den om att förvärva fast egendom, som inte ens blir bindande i den meningen ”att avtalsbrott kan grunda avtalsrättsliga påföljder” (med hänvisning till NJA 2012 s. 1095 (Överförmynda- ren), se HD:s domskäl p. 17). Sådana avtal som inte är tillåtna och därför inte är bindande, se vidare SOU 1947:38 (Jordabalk) s. 158 ff. och Henrik Hessler, Allmän Sakrätt, P.A. Norstedt & Söner (1973) (Hessler, Sakrätt (1973)) s. 449 ff. NJA 2001 s. 75 handlade både om huruvida överlåtelse av bostadsrätt som ännu inte hade upplåtits var bindande mellan parterna och om avtalet var giltigt. Jfr Westberg, Konflikt och kontrakt s. 149 om avtal som inte sanktioneras av rättsordningen och därmed inte skulle anses bindande i den betydelse som kommer till uttryck i NJA 2016 s. 107.
- § SkbrL och NJA II 1936:1 s. 16. Näringsrättsliga begränsningar kan följa av ett aktiebolags ändamål eller av särreglering och tillstånd avseende bank- och finansieringsrörelser. Avseende verkan av avtal om aktieteckning, se NJA 2016 s. 107 (Labs2-avgörandet) och föravtal för fast egendom, se NJA 2012 s. 1095 (Överförmyndaren).
- Se NJA 1992 s. 316, NJA II 1971:4 (Förmånsrättslag m.m.) s. 290 samt Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden II s. 287. Jfr Håstad, Sakrätt (1996) s. 132 f. om huruvida det är motiverat att i detta sammanhang ställa upp en skarp gräns mellan rättsföljderna av frivilliga respektive ofrivilliga betalningar. Jfr också Lindskog, Betalning s. 387 ff. angående betydelsen vid bedömning av subrogationsgrundad regressrätt av om betalaren har haft ett skyddsvärt intresse av att infria gäldenärens skuld. Se även NJA 2016 s. 107 (Labs2-avgörandet). Ingvarsson, Borgen (2000) s. 80 ff. Hessler, Sakrätt (1973) s. 524.
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20204 hänvisningar
- NJA 2016 s. 107.
- Se t.ex. Alexander Unnersjö, Emissionsgarantiers bindande verkan och interventionsbetalarens ställning, JT 2016–17 s. 409, Erik Ellenius, Emissionsgarantier — en analys i ljuset av Labs2-avgörandet, Juridisk Publikation 2/2016 s. 367, Torgny Håstad, Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107, nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT 2016–17 s. 605 ff., Patrik Schöldström, Helgar ändamålet medlen? Emissionsgarantimålet och processrätten, SvJT 2017 s. 142 ff. och Göran Lambertz, Processrätten i emissionsgarantimålet, SvJT 2017 s. 334 ff.
- Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107, nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT 2016–17 s. 605 ff.
Lundaskolan och rättskällorna4 hänvisningar
- Munukka, recension av Avtalsviten, s. 231, fotnot nr 4. Rättsfallen är De stulna diamanterna NJA 1998 s. 390, Malmbergsbagarn och återförsäljaravtalet NJA 2009 s. 672, Den överlåtna fordringsstocken NJA 2010 s. 467, Den preskriberade återbetalningsskyldigheten NJA 2012 s. 452, Det Andra Bolaget NJA 2014 s. 960, De enstegstätade fasaderna I NJA 2015 s. 110, Emissionsgarantin NJA 2016 s. 107, Den övertagna överlåtelsebesiktningen NJA 2017 s. 113 och De ingjutna rören NJA 2018 s. 653.
- Fallet skapade en omfattande debatt huruvida Högsta domstolen begick grovt rättegångsfel när den dömde ut skadestånd trots att någon skada inte var åberopad, se till exempel Unnersjö, A., Emissionsgarantiers bindande verkan och interventionsbetalarens ställning, JT 2016–17, s. 409 ff., Håstad, T., Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107; nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT 2016–17, s. 605 ff., Lambertz, G., Processrätten i emissionsgarantidomen, SvJT 2017, s. 334 ff. och Schöldström, P., Helgar ändamålet medlen? Emissionsgarantimålet och processrätten, SvJT 2017, s. 142 ff.
- Emissionsgarantin NJA 2016 s. 107, p. 25 med hänvisning till Teckningsutfästelsen NJA 1918 s. 394.
Andelslägenheter i andelshus i Sverige1 hänvisning
- I ”Emissionsgarantin” NJA 2016 s. 107 var en fråga i målet enligt HD om en tredje mans infriande av en garants förpliktelse genom en fyllnadsteckning innebär att inga rättigheter längre kan göras gällande enligt garantin, eller om fyllnadsteckningen i förening med en överlåtelse av rättigheterna enligt garantin kan medföra att den tredje mannen har rätt att bli utlöst av garanten. HD kom här fram till att betalaren, som alltså tecknat återstående aktier i nyemissionen som skulle ha tecknats av garanterna enligt en emissionsgaranti, genom att infria garanternas teckningsåtaganden enligt garantiavtalen hade rätt att bli utlöst av garanterna. Enligt domslutet skulle därför garanterna mot erhållande av ett visst antal aktier i det emitterande bolaget betala vad tredje man erlagt vid teckningen av aktierna.
- I NJA 1918 s. 394 anges i rubriken att den som träffat avtal om rätt och skyldighet att teckna aktier när bolaget i en framtid fattade beslut om ökning av aktiekapitalet inte är bunden av utfästelsen ”enär avtalet icke blivit av X. fullgjort genom teckning av de ifrågavarande aktierna på sätt i lagen om aktiebolag föreskrives”. Räckvidden av avgörandet har länge varit omdiskuterat. I ”Emissionsgarantin” NJA 2016 s. 107 anförde HD, efter att ha behandlat NJA 1918 s. 394, att ”det finns skäl för att en sådan emissionsgaranti ska kunna genomdrivas av bolaget. Det är sålunda svårt att se varför en sådan garanti inte skulle berättiga bolaget att ta i anspråk den ställda säkerheten till betalning av teckningslikviden”. Samtidigt konstaterades att det också fanns skäl för att 1918 års rättsfall ”fortfarande bör ha prejudikatverkan”. Ett sådant var enligt HD att formkravet avseende aktieteckning inte förändrats sedan 1918 års avgörande. Ett annat var att förarbetena till 1975 års lag gav visst stöd för ett rättsläge motsvarande det som kom till uttryck i 1918 års avgörande och att det inte fanns stöd för en förändrad syn i förarbetena till nu gällande aktiebolagslag. Detta torde betyda att, trots att 2016 års avgörande inte rörde huruvida den som utfäst sig att teckna aktier ska förpliktas att göra det, principen i 1918 års fall fortfarande ska anses gälla.
- HD:s majoritet (1 justitieråd) kom därefter fram till att ansvaret skulle jämkas. En minoritet om två ledamöter ogillade skadeståndskravet eftersom man sammanfattningsvis menade att säljaren/kreditgivaren inte borde ha litat på köpekontraktets uppgift om godkänd leverans, att säljaren borde ha undersökt förhållandena närmare och att säljaren därför inte, trots köparnas oaktsamhet, kunde anses ersättningsberättigad. Två ledamöter kom fram till att köparna fullt ut var skadeståndsskyldiga för den skada som säljaren åsamkats. För att komma fram till den slutsatsen konstaterade ledamöterna att säljaren inte hade varit medvållande till skadan genom brister i kreditprövningen eller genom att inte vidta tillräckliga åtgärder för att kontrollera leveransgodkännandets riktighet. De konstaterade också att leverantörens handlande inte kunde tillräknas säljaren i förhållandet till köparen och att någon grund för jämkning inte förelåg. 4.5.1.5 Formalavtal och skadeståndsskyldighet Vid icke-formbundna avtal och således exempelvis vid förvärv av lös egendom är utgångspunkten att ett optionsavtal är bindande, naturligtvis med den begränsningen att annat kan följa särskilt av lagstiftning eller till följd av särskilda omständigheter i en viss situation. Också vid formbundna avtal om köp av lös egendom torde utgångspunkten vara, när annat inte följer av lag, att optionsavtal är bindande även avseende sådana transaktioner men undantag kan göras om särskilda omständigheter föranleder det (jfr NJA 1992 s. 66 om optionsavtal beträffande överlåtelse av bostadsrätt, NJA 1994 s. 130 angående avtal om hembudsskyldighet mellan bostadsrättshavare och annan än bostadsrättsföreningen samt NJA 2001 s. 75 angående avtal om överlåtelse av ännu inte upplåten bostadsrätt; se särskilt ”Emissionsgarantin” NJA 2016 s. 107 p. 32, se även Herre, SvJT 2005 s. 561 ff.).
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning
Avtalsviten - effekter och rättsverkningar3 hänvisningar
- Just denna formulering kommer från Herre, Ersättningar i köprätten, s. 303. Lik- nande definitioner förekommer exempelvis hos Karlgren, H. (1953), Om Avtalsrättsliga spörsmål, s. 10 f., Rodhe, K. (1956), Obligationsrätt, s. 479 f., Almen, T. s. 280, not nr 44, Vahlen, L. (1968), Fastighetsköp, s. 138, Arvidsson, N. (2014), Indirekt Selskabsret, s. 31, Adlercreutz, A., Gorton, L., och Lindell-Frantz, E. (2016), Avtalsrätt I, s. 233, Ramberg, J. och Herre, J. (2016), Allmän köprätt, s. 197, Hellner, J., Hager, R., samt Ramberg, J. och Ramberg, C. (2019), Allmän avtalsrätt, s. 243. I vissa fall används uppfyllelseintresset synonymt med det positiva intresset. Högsta domstolen har i ett senare rättsfall använt termen avtalsintresset, NJA 2016 s. 107, »Den skadeståndsgrundande emissionsgarantin•, p. 31.
- NJA 2016 s. 107, •Den skadeståndsgrundande emissionsgarantin«, p. 31 med hänvisning till •Överförmyndaren«. Detta är således ett exempel på det som framgår av det •sannolikt att en senare domstol kommer att formulera en rättsregel som motsvarar den som uttrycktes obiter dictum i 2012 års falk
- lag. ---. (2017). Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107; nu fråga om
Misstagsbetalning av annans skuld2 hänvisningar
- Rättsläget efter NJA 2016 s. 107. Möjligtvis har dock rättsläget beträffande interventionsbetalares regressrätt ändrats i och med den s.k. emissionsgarantidomen, NJA 2016 s. 107. I fallet hade några personer i förhållande till ett bolag som skulle emittera aktier ställt en emissionsgaranti. Åtagandet innebar att om emissionen inte fulltecknades skulle garanterna teckna och betala för de aktier som återstod för att full teckning skulle uppnås. Emissionen blev inte fulltecknad men garanterna infriade inte sitt åtagande. Ett intervenerande bolag tecknade och betalade för de kvarvarande aktierna i garanternas ställe. HD fann att intervenienten hade fått en på subrogation grundad regressrätt mot garanterna. Motiveringen var att intervenienten inte hade genomfört fyllnadsteckningen i syfte att befria garanterna från ansvar och att garanterna heller inte haft fog att tro det, att emittentbolaget genom att godta interventionen fick anses ha samtyckt till intervenientens krav mot garanterna samt att garanterna varit i dröjsmål och därför inte hade betagits sin rätt att själva infria garantin.
- I fråga om interventionsbetalares regressrätt i allmänhet är den svenska huvudregeln emellertid motsatsen till den norska. Finsk och dansk rätt tycks dela utgångspunkten med norsk rätt att interventionsbetalning in dubio är regressgrundande.Frågan är om det inte är dags att omvärdera den svenska inställningen. Visserligen tycks ett närmande till synsättet hos våra nordiska grannar ha skett genom den regressprincip som HD gett uttryck för i emissionsgarantidomen NJA 2016 s. 107, men det är som sagt svårt att avgöra vilka slutsatser den domen egentligen medger. Men så mycket vågar man nog säga att ett klargörande i ett framtida prejudikat om att regress åtminstone bör vara huvudregel vid misstagsinterventionsbetalning, knappast vore kontroversiellt.
Helgar ändamålet medlen?2 hänvisningar
- Håstad, Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107; nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT net 2016–17 [s. 102].
- Emissionsgarantimålet — NJA 2016 s. 107 — och det sammanhängande domvilloärendet väcker en rad processrättsliga frågor. Den viktigaste avser den för dispositiva tvistemål grundläggande dispositionsprincipen i 17 kap. 3 § RB, att domar i dispositiva tvistemål inte får grundas på icke åberopade omständigheter. Håstad har dragit slutsatsen att HD:s bedömningar i emissionsgarantimålet och domvilloärendet skulle ”kunna få en betydande återverkan på hur dispositiva processer förs i rättegångar och skiljeförfaranden.”
Processrätten i emissionsgarantidomen2 hänvisningar
- Se Alexander Unnersjö, Emissionsgarantiers bindande verkan och interventionsbetalarens ställning, JT 2016–17 s. 409, Erik Ellenius, Emissionsgarantier — en analys i ljuset av Labs2-avgörandet, Juridisk Publikation 2/2016 s. 367, Torgny Håstad, Emissionsgarantimålet NJA 2016 s. 107, nu fråga om domvilla och resning samt lämplig domstol för vissa extraordinära ärenden, JT 2016–17 s. 605, och Patrik Schöldström, Helgar ändamålet medlen? Emissionsgarantimålet och processrätten, SvJT 2017 s. 142.
- Högsta domstolens (HD) dom i emissionsgarantimålet (NJA 2016 s. 107) har föranlett två följdmål i domstolen och mycken diskussion i tidskrifter och på seminarier. Här nöjer jag mig med att ta upp den mest kontroversiella frågan, nämligen om HD gjorde sig skyldig till ett grovt rättegångsfel genom att bifalla talan på en grund som inte hade åberopats. Enligt Torgny Håstad, med vilken Patrik Schöldström väsentligen instämmer, var det fråga om ett sådant grovt fel. Felet ska ha bestått i att domstolen biföll kärandebolagets talan på den icke åberopade grunden att bolaget hade tagit över det emitterande bolagets rätt till skadestånd mot några av de personer som hade garanterat nyemissionen (svarandena). För en redovisning av omständigheterna ber jag att få hänvisa till den korta sammanfattningen på s. 143 i Schöldströms artikel.
- Ett på senare tid ifrågasatt — till och med häftigt ifrågasatt — avgörande är NJA 2016 s. 107. Högsta domstolens båda av vissa betraktade som efterföljande ”cover-up-beslut” har inte heller bidragit till att mildra kritiken. Ifrågasättandet av ursprungsavgörandet har haft såväl materiella (civilrättsliga) som processuella förtecken. Det har således i den civilrättsliga ”delen” gjorts gällande att Högsta domstolen frångått i praxis och doktrin väl etablerade civilrättsliga principer av såväl skuldebrevsrättsligt som kommissionsrättsligt slag och, inte minst, fasta principer vad gäller interventionsbetalningar. I den processuella ”delen” har hävdats att Högsta domstolen har åsidosatt den fundamentala processrättsliga principen i 17 kap. 3 § rättegångsbalken om att en domstol inte får döma över annat än vad part i behörig ordning har åberopat till grund för sin talan liksom även bestämmelsen i 35 kap. 3 § rättegångsbalken om verkan av parts erkännande av viss omständighet. Avgörandets förhållande till principen iura novit curia och Högsta domstolens bristande processledning har också kritiserats.
- NJA 2016 s. 107 bjuder på många tillfällen till analyser av olika slag i termer av prejudikat som rättskälla. I fallet hade några personer på visst sätt garanterat en nyemission. När förutsättningar för ett ianspråktagande av garantin uppstod vägrade garanterna att infria sina garantier (om att teckna aktier). I stället tecknades aktierna av en tredje man. Emissionen blev därigenom fulltecknad. Frågan i målet var egentligen om garanterna på grund av sina garantiåtaganden kunde förpliktas att av tredje man köpa aktierna denna tecknat. Frågan i målet blev dock — genom Högsta domstolen trollerinummer (se nedan), hävdas det — om garanterna kunde förpliktas att ”på något sätt” och av ”någon anledning” ersätta tredje man.
- En fråga av helt annan karaktär är vilken betydelse de (förmenat) processuella bristerna vid målets handläggning i Högsta domstolen för det första kan ha vid bedömningen av det civilrättsliga prejudikatvärdet och för det andra vilken betydelse rättsfallet kan ha — om det nu inte är förenat med några processrättsliga brister — som vägledande prejudikat i processuellt avseende. Möjligen kan dessa två frågor besvaras så enkelt som att det civilrättsliga prejudikatvärdet inte alls påverkas av eventuella processuella brister vid tillkomsten och att fallet helt saknar processrättsligt prejudikatvärde. Det senare eftersom Högsta domstolen inte alls har uttalat något med generellt syfte rörande processuella frågor. Däremot har ju Högsta domstolen de facto gjort något av processuell betydelse. Kan det vara prejudicerande? Knappast i sig, men till detta kommer att Högsta domstolen också i domvillo- och resningsärendena har uttalat sig om vad Högsta domstolen gjort i ursprungsmålet. I och med det senare kan det knappast uteslutas att Högsta domstolens sätt att handlägga ursprungsmålet kan få processrättslig betydelse — och möjligen avsevärd sådan. Men jag tror att den ”risken” inte är alltför stor. I den motsatta vågskålen ligger nämligen tydligt skriven lag, i doktrin mycket väl etablerade processrättsliga principer och en räcka HD-avgöranden som mer explicit behandlar hithörande frågor. Den kritikstorm som piskats upp i anledning av avgörandet bidrar också till att begränsa benägenheten hos efterföljande tillämpare — trots ”lydigheten” — att fullt ut anamma vad Högsta domstolen processuellt gjorde i NJA 2016 s. 107. Om inte annat kan ju i vart fall en domare genom aktiv och insiktsfull processledning undvika att hamna i Högsta domstolens situation.