6 · Meddelarfrihetens omfattning

1.Det är emellertid långt ifrån säkert att en sådan juridisk-teknisk uppdelning mellan processuell och materiell prövning skulle vara relevant i förhållande till EKMR. Sett i ett vidare perspektiv påverkar den ju inte enskildas möjligheter att få till stånd någon egentlig bedömning av krav på upprättelse. Därför bör tolkningen av den krets av personer som skyddas av meddelarfriheten diskuteras.s. 330

2.Europadomstolen grundade i Arlewinfallet sitt ställningstagande på premissen att det helt saknades möjlighet att utkräva ansvar från någon i Sverige. Att så var fallet tycks inte heller den svenska regeringen ha bestridit inför domstolen. I NJA 2005 s. 884 uttalade HD också, som ovan framgått, att meddelarfriheten var opåverkad av att den inte motsvarades av någon möjlighet att utkräva ensamansvar. Detta tyder på att en talan om förtal i TV3 helt skulle sakna utsikt till framgång i Sverige, oavsett vem talan skulle riktas mot. I linje med detta har Hans-Gunnar Axberger också anfört att HD:s praxis innebär att en förtalad är närmast rättslös.s. 330

3.YGL:s ordalydelse utesluter emellertid inte helt en tolkning som innebär att det finns personer som inte omfattas av meddelarfriheten och som därför skulle kunna hållas ansvariga enligt allmän straff- eller skadeståndsrätt. Den grundläggande bestämmelsen för meddelarfriheten i YGL är 1 kap. 2 §, vilken slår fast rätten att ”lämna uppgifter i vilket ämne som helst för offentliggörande” och rätten att ”anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för sådant uppgiftslämnande eller offentliggörande”. Även de regler som tar sikte på utländska sändningar gäller ”rätten att meddela och anskaffa uppgifter” (10 kap. 1 och 2 §§).s. 331

4.HD visade i NJA 2005 s. 884 tydligt att personer som framträder i tvprogram anses lämna uppgifter (jfr även 5 kap. 3 § YGL). Varken detta fall eller lagens ordalydelse tar emellertid uttryckligen sikte på andra personer som är inblandade i produktion, sändning eller försäljning av program. Därför uppkommer frågan om det är möjlighet att väcka talan mot dem enligt vanliga straff- och skadeståndsrättsliga regler. Märkligt nog förefaller detta inte ha prövats i domstol.s. 331

5.I NJA 2005 s. 884 tycks käranden ha grundat sin skadeståndstalan mot produktionsbolaget Strix enbart på bolagets principalansvar för programledarnas yttranden. När HD konstaterade att programledarna omfattades av meddelarfriheten, hade HD därför inte anledning att ta ställning till om det förelåg något självständigt ansvar för bolaget eller andra personer inom bolaget.s. 331

6.Å ena sidan kan hävdas att ansvar för andra än de som framträder i tv-program skulle vara en naturlig konsekvens av att YGL inte är tilllämplig, eftersom allmänna regler då i stället ska tillämpas. Visserligen anges i YGL situationer när meddelarfriheten utesluter ansvar. Dessa skulle emellertid kanske kunna betraktas som begränsade undantag som inte påverkar det generella ansvaret, på liknande sätt som diplomaters och statschefens immunitet. I linje med detta kan också nämnas att det enligt YGL finns ett visst utrymme för att kräva skadestånd av andra än de som bär det straffrättsliga ansvaret (jfr 8 kap. 2 §).s. 331

7.Å andra sidan förefaller ett sådant ansvar vara svårt att förena med de syften som bär upp meddelarfriheten. Om det inte går att utkräva ansvar av den person som yttrar något i ett program, förefaller det ur yttrandefrihetsrättslig synvinkel onaturligt att utkräva ansvar av andra som medverkar till yttrandet. I princip skulle alla som är inblandade i produktionen av ett program på förhand behöva ta reda på den sändningsteknik som kommer att användas och försäkra sig om att inte något olagligt yttras. Visserligen skulle det förmodligen i praktiken vara svårt att nå framgång med en talan, inte minst eftersom endast uppsåtligt förtal är straffbart och eftersom det kan vara svårt att avgöra exakt vilka gärningar som innefattar förtal. Om principen om ensamansvar skulle frångås, skulle det emellertid krävas mycket grannlaga gränsdragningar, exempelvis avseende vilket slags agerande som medför ansvar och ansvarsfördelningen mellan anställd, företagsledning och företag.s. 331