Stycket

8.En begränsning av yttrandefriheten i en EU-förordning som uppfyller de formella kraven på giltighet uppfyller även, till skillnad från vad Dan Hanqvist hävdar, kravet på lagstöd i 2 kap. 20–23 §§ regeringsformen. Enligt Högsta domstolens avgörande NJA 2007 s. 227 ska en EU-förordning som den här aktuella CRA-förordningen gälla som lag här i riket. Enligt Högsta domstolen har Sverige genom lagen med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen — en anslutning som beslutats med stöd av 10 kap. 6 § regeringsformen — till EU överlåtit en del av sin normgivningsmakt, t.ex. på finansmarknadsområdet. En följd av bestämmelserna i lagen om EUmedlemskapet är att en förordning inom detta område som i behörig ordning och behöriga former beslutats inom EU är till alla delar bindande och direkt tillämplig här i landet. Högsta domstolen uttrycker det som att det med andra ord kan sägas att ”riksdagen som en följd av anslutningen och 1994 års lag inte längre är behörig lagstiftare inom det område som faller inom [EU:s] kompetens.” En EUförordning ska tillämpas i sin gemenskapsrättsliga form, dvs. någon transformering eller inkorporering till svensk rätt krävs inte och är inte heller tillåten. Av NJA 2007 s. 227 framgår även att sådan förordning i fråga om legalitetskrav ska anses likställd med svensk lag och uppfyller de krav som ställs på normgivning för en inskränkning av de rättigheter som finns i 2 kap. regeringsformen. Detta kan ses som en presumtion om CRA-förordningens giltighet och tillämplighet så länge som riksdag och regering har fullgjort formkraven vid rättsaktens tillkomst. Det skulle därför krävas formella brister i förfarandet för att kullkasta den presumtion som ställts upp i Högsta domstolens praxis.s. 44