1.Efter att ha deltagit som dömande justitieråd i rättsfallet NJA 2016 s. 763 angående likgiltighetsuppsåt har Martin Borgeke ett drygt halvår senare i en artikel i Svensk Juristtidning tagit sig an uppgiften att tolka — eller kanske man snarare bör säga tolka om — samma dom. Han sätter in fallet i en av honom tänkt utvecklingsprocess, som kort och gott leder fram till slutsatsen att uppsåt ska presumeras om gärningsmannen trodde att effekten skulle inträffa.s. 269
2.Omständigheterna i det aktuella fallet var mycket kortfattat följande. MA var ute och gick med sin hund och hade stannat invid en cykelväg. NG körde förbi på sin moped men vände och kom tillbaka. Efter en kort ordväxling tog MA fram en kökskniv med ett ca 20 cm långt blad, som han hade i byxlinningen, och högg den in i ryggen på NG så att hela knivbladet trängde in i kroppen. Denne satt på sin moped. Han avled efter en kort stund. Såväl tingsrätten som hovrätten dömde MA för mord till fängelse i 15 respektive 14 år. Domstolarna bedömde att MA hade berövat NG livet med likgiltighetsuppsåt. Högsta domstolens majoritet ändrade hovrättens domslut och bedömde gärningen som synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, till fängelse i sex år, då MA inte uppfyllde kraven på ett likgiltighetsuppsåt.s. 269
3.Högsta domstolen introducerade (p. 16 och 17) under rubriken Förtydligande av likgiltighetsuppsåtet ett synsätt som väcker många nya frågor. Den som utan att vara säker tror — i betydelsen utgår från eller antar — att effekten ska inträda och ändå utför handlingen, han är i allmänhet likgiltig till effekten. Vid prövningen av om likgiltighetsuppsåt har förelegat konstaterades (p. 22) att gärningsmannen normalt har varit likgiltig inte bara i de fall där han uppfattade att det fanns en mycket hög sannolikhet utan också när han annars trodde — i betydelsen utgick från eller antog — att effekten skulle inträda eller att gärningsomständigheten förelåg. Om gärningsmannen inte troddde detta, har han i allmänhet inte varit likgiltig.s. 269
4.Med hänsyn till vad som var känt om MA:s psykiska störning och vad han själv berättat om hur han upplevde förloppet, var det inte enligt Högsta domstolens majoritet (p. 29) visat att han vid tidpunkten för händelsen uppfattat att det förelegat en mycket hög sannolikhet för att NG skulle dö. Det var heller inte ställt utom rimligt tvivel (p. 30 och 31) att MA i gärningsögonblicket trott att NG skulle dö. Några omständigheter i övrigt som gjorde att det ändå var ställt utom rimligt tvivel att MA var likgiltig till att NG skulle dö hade inte lagts fram (p. 32). Högsta domstolens majoritet tillmätte således inte det hänsynslösa beteendet, att hugga NG i ryggen med en kökskniv som hade ett 20 cm långt blad, någon betydelse för bedömningen av likgiltigheten.s. 270
5.Martin Borgeke tolkar denna dom på ett märkligt sätt genom att utdrag ur domskälen blandas med hans egna synpunkter. Resonemangen glider iväg och som om ingenting hade hänt har plötsligt bevisfakta omvandlats till presumtioner respektive likgiltighetsmarkörer. Till slut har Högsta domstolens prövning av likgiltighetsuppsåtet i detta fall i stället kommit att handla om ett helt annat uppsåt, som starkt påminner om Straffansvarsutredningens insiktsuppsåt.s. 270