Religionsfrihet

1.Skyddet av religionsfriheten är en fråga som historiskt och tematiskt ligger nära den om yttrandefrihet, men som inte haft stor betydelse i svensk rättspraxis. Det finns dock mål i svenska domstolar som berör dessa frågor, t.ex. om barnmorskors möjlighet att vägra utföra vissa arbetsutgifter (abort). Inte sällan är det arbetsrättsliga frågor som det gäller och då behandlas dessa i den ordning som gäller för sådana tvister, men ibland gäller det myndighetsbeslut och då blandas förvaltningsdomstolarna in.s. 237

2.Så var fallet i HFD 2013 ref. 72. Där var det fråga om att pröva regeringens beslut att vägra Jehovas vittnen statligt stöd enligt en viss lag om stöd till trossamfund. Regeringen hade motiverat sitt beslut med att trossamfundet i fråga inte uppfyllde lagens krav på att bidra och stärka upprätthållandet av de grundläggande värderingar som samhället vilar på eftersom man uppmanar sina medlemmar att avstå från att delta i politiska val. HFD framhöll att rösträtten var just en rättighet och inte en skyldighet samt betonade att det med hänsyn till religionsfriheten inte fanns utrymme att ge lagens krav om att bidra och stärka samhällets grundläggande värderingar innebörden av en prövning och värdering av ett samfunds religiösa lära. Tydliga förarbetsuttalanden till lagen klargjorde också detta. Domstolen fann därför att lagens krav inte kunde ges den innebörd som regeringen lagt till grund för sitt beslut och att beslutet därför stred mot lag. Särskilt kan noteras HFD:s tämligen utförliga redogörelse för rättspraxis från Europadomstolen när det gäller uttolkningen av konventionens artikel 9 om skydd av bl.a. religionsfriheten.s. 237

3.I HFD 2013 ref. 49 kom en fråga som mera indirekt anknyter till religionsfriheten att tas upp i HFD. I sak gällde målet om det förelåg synnerliga skäl för att barnen i en familj skulle få fullgöra sin skolgång i hemmet istället för i skolan. Denna önskan grundade sig i sin tur på att familjen var ortodoxa judar som behövde särskild kost, bar särskilda kläder och hade svårt att vara bekväma bland andra barn samt att det fanns säkerhetsskäl eftersom barnen kunde utsättas för antisemitiska våldsdåd. HFD konstaterade att skollagstiftningen nyligen ändrats på så sätt att ett krav på synnerliga skäl tillkommit för att s.k. hemundervisning skulle tillåtas. Bakgrunden var den att lagstiftaren velat markera att det inte fanns behov av hemundervisning på grund av en familjs religiösa eller filosofiska övertygelse annat än i verkligt speciella situationer. Domstolen fann att de skäl som familjen angav inte nådde upp till de höga krav som skollagen angav, utan att barnens särskilda behov skulle hanteras inom ramen för den allmänna skolan. Någon egentlig diskussion av religionsfrihetens betydelse i sammanhanget förs inte, men det kan noteras att artikel 2 i tilläggsprotokoll 1 till Europakonventionen innehåller ett krav på staterna att tillgodose föräldrars önskemål om undervisning som står i överensstämmelse med deras religiösa övertygelse. Avgörandet får förstås som att domstolen funnit den förhållandevis stränga hållning som ändringarna i skollagen innebar vara förenlig med konventionen. Skyddet av privatliv, familjeliv m.m. Skyddet av privatlivet och den personliga integriteten kommer i HFD främst upp genom sekretessprövningar och mål om personuppgifter. Många sekretessmål är in casu-betonade och kan vara svåra att dra generella slutsatser från, utan ska kanske ses som exempel på bedömningar i lite svårare gränsfall.s. 238

4.I HFD 2013 ref. 73 var bakgrunden den att en person ansökt om att få ta del av den gode mannans ekonomiska redovisning gällande sökandens moster, en ogift 88-årig kvinna utan barn. Överförmyndarnämnden avslog ansökan med hänvisning till vissa bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen och framhöll att den sökande inte omfattades av den rätt till insyn som följer för närstående enligt föräldrabalken. I HFD kom frågan att gälla om sökanden var närstående till mostern och domstolen betonade att denna fråga måste avgöras utifrån förhållandena i det enskilda fallet. I ett fall som det aktuella — där det inte fanns egna barn utan endast en åldrig bror och några syskonbarn — måste ett av de senare anses ingå i kretsen av närmaste släktingar och därmed ha rätt till insyn.s. 238

5.Även i HFD 2014 ref. 48 gällde det lite mer avlägsna familjerelationer. Bakgrunden var där att en person ville ha tillgång till sin avlidna mors personakt hos Riksarkivet i syfte att få reda på mer om en halvsyster som adopterats bort i mycket ung ålder. Riksarkivet nekade tillgång och sökanden klagade med hänvisning till att det är en rättighet att få veta sitt biologiska ursprung samt att den 70-åriga sekretessen löpt i 60 år och att uppgifterna bör kunna lämnas ut nu. Syftet var att få veta vad som hänt halvsystern och skulle en kontakt vara till skada skulle ingen sådan tas. Den aktuella sekretessbestämmelsen anger att folkbokföringsuppgifter kan hållas hemliga om det på grund av speciella omständigheter finns särskild anledning att vägra tillgång till uppgifterna. HFD fäste vikt vid att halvsystern kunde vara ovetande om att hon var adopterad och fann att det därför fanns särskild anledning att inte lämna ut uppgifterna. Domstolen avstod från att spekulera i eller göra någon prognos över hur mottagandet av en sådan uppgift skulle tas emot, utan fann redan risken för att det var något som inte var känt tillräcklig för ett skydd mot att uppgifterna spreds.s. 239

6.En fråga som alltmer bekymrar den offentliga förvaltningen i Sverige är den om trakasserier m.m. av anställda vid myndigheter som fattat ovälkomna beslut. En del i motverkandet av detta är att det finns möjligheter att sekretessbelägga uppgifter om personal vid myndigheter under vissa förutsättningar. I HFD 2015 ref. 57 kom tilllämpningen av dessa regler i fokus. Det gällde en begäran om att hos ett kommunalt parkeringsbolag få ut namnet på den parkeringsvakt som fattat beslut om en parkeringsbot. Den sökande angav att han ville försäkra sig om att det inte var personlig motvilja som låg bakom beslutet. I beslutet fanns endast ett nummer angivet som identitet på den som fattat det. Sökanden nekades tillgång till uppgiften med hänvisning till s.k. personaladministrativ sekretess. HFD inledde med att slå fast att beslutsfattandet vid myndigheterna inte får ske anonymt och att det fanns skäl att tillämpa samma synsätt på offentligrättsligt grundade beslut som innefattar myndighetsutövning, även om det formellt är ett kommunalt bolag som står för beslutet. Därefter konstaterades att beslutet i sig (parkeringsboten) inte var av personaladministrativ karaktär och att uppgiften om vem som fattat det inte heller kunde anses ha en sådan karaktär. Var uppgiften som sammankopplar beslutsfattarens nummer med namn förvaras (t.ex. på personalavdelningen eller liknande) hade ingen betydelse för denna bedömning. Uppgiften omfattade därmed inte av sekretess och skulle således lämnas ut.s. 239

7.I HFD 2016 ref. 8 gällde det behandlingen av personuppgifter om brottslighet. Sådan behandling är som huvudregel förbjuden för andra än myndigheter, men undantag kan medges, bl.a. genom särskilt beslut av Datainspektionen. Ett företag som skulle utveckla ett system för att hindra smitningar vid bensinstationer ansökte om undantag och angav att det handlade om ett automatiserat system där bilars registreringsskyltar skulle fotograferas och uppgifterna jämföras med ett centralt register över bilar som tidigare smitit från betalning, varefter personal vid bensinstationen skulle kunna kräva förskottsbetalning av bilföraren ifråga. Systemet skulle också innefatta en rutin för att informera innehavare av registrerade bilar om registreringen och en möjlighet att bestrida uppgifterna. HFD slog fast att hanteringen av uppgifter om vilka fordon som förekommit vid obetalda tankningar var att anse som en behandling av personuppgifter om lagöverträdelser. Frågan var sedan om det tänkta systemet kunde anses förenligt med skyddet av den personliga integriteten, något som ytterst kan ses som en proportionalitetsprövning (se ovan). Domstolen fäste vikt vid att det handlade om uppgifter om misstanke om brott, att fordonsägaren genom systemet utpekas som ansvarig, att systemet var tänkt att involvera många företag och att det var beroende av personalens iakttagelser. Att systemet innehöll felkällor och att det var fråga om betydande risk för enskildas integritet påpekades vidare. Mot den bakgrunden fann HFD att intresset av att förebygga olovliga tankningar inte kunde motivera det integritetsintrång som registret innebar.s. 239

8.I HFD 2015 ref. 5 gällde det frågor som berör relationen mellan föräldrar och barn. Bakgrunden var den att två skilda föräldrar med gemensam vårdnad blivit oeniga om deras barn borde få ett centralstimulerande läkemedel för att lindra effekterna av en ADHDdiagnos. Medicinen hade provats en tid, men föräldrarna var oense om effekterna hade varit bra eller inte. Modern ansökte då utan faderns medgivande om fortsatt medicinering och detta medgavs av socialnämnden. I HFD kom frågan att gälla om den utredning som socialnämnden grundat sitt beslut på var tillräcklig för att kunna gå emot den ena vårdnadshavarens vilja. Enligt reglerna i föräldrabalken får socialnämnden nämligen besluta om vård mot en vårdnadshavares vilja, men det måste då ske för att tillgodose barnets bästa. Vid genomgången av regleringen framhöll domstolen ett förarbetsuttalande om att ett sådant ingrepp i rätten till skydd för privat- och familjeliv måste vara nödvändigt och proportionerligt på det sätt som föreskrivs i artikel 8 i Europakonventionen för att anses godtagbart. Mot den bakgrunden kunde det konstateras att det ställdes relativt höga krav på det underlag som utgör bas för ett sådant beslut och HFD fann att det inte funnits ett tillräckligt underlag för att kunna konstatera att en fortsatt behandling var nödvändig för barnets bästa. Avgörandet belyser tillämpningen av regler om barnets bästa i förhållande till föräldrars intressen och illustrerar samtidigt det sätt som domstolar ofta närmar sig frågor där teknisk eller vetenskaplig kompetens ytterst måste fälla avgörandet för vilket eller vilka myndighetsbeslut som ska fattas. En domstol kan på sådana områden endast sällan göra en bättre bedömning av själva sakfrågan, men kan däremot granska det underlag som myndigheterna haft för att garantera att besluten fattats under bästa möjliga förutsättningar.s. 240