Stycket

6.Ännu en intressant pusselbit när det gäller att teckna en bild av hur talerätten gestaltar sig i svensk förvaltningsrätt får man genom HFD 2014 ref. 8. Där var fråga om Svenska Naturskyddsföreningen hade rätt att klaga på Skogsstyrelsens beslut om att tillåta avverkning av skog i ett fjällområde. Lagstiftningen på området är utformad så att en enskild skogsägare anmäler till Skogsstyrelsen att man vill avverka och myndigheten därefter beslutar om att ge tillstånd (eventuellt förenat med villkor) eller om att neka sådant tillstånd. I det aktuella målet hade Skogsstyrelsen beviljat avverkning med vissa villkor för ett skogsområde som låg fjällnära och som var omgivet av områden som i sin tur skyddades som nationalparker. Beslutet överklagades av Svenska Naturskyddsföreningen och frågan för HFD var om föreningen kunde medges talerätt angående ett beslut som riktades till skogsägaren och där föreningen inte var granne eller på liknande sätt direkt berörd av avverkningen som sådan. Det blev även i detta mål fråga om att tillämpa den allmänna bestämmelsen om talerätt m.m. i 22 § förvaltningslagen. Domstolen konstaterade inledningsvis att en ideell förening som inte haft partsställning och inte omfattas av vissa särskilda regler i miljöbalken vanligen inte tillerkänns talerätt. Efter en tämligen ingående analys av vissa bestämmelser i den s.k. Århuskonventionen drog HFD slutsatsen att det aktuella beslutet omfattades av konventionens bestämmelse om att allmänheten ska ges tillgång till effektiva rättsmedel (artikel 9.3). Mot den bakgrunden — och då Svenska Naturskyddsföreningen i övrigt uppfyllde villkoren för att kunna anses tillvarata allmänna intressen — så fann domstolen att beslutet om avverkning skulle anses angå föreningen på det sätt som 22 § förvaltningslagen kräver för talerätt. Vad avgörandet i korthet alltså illustrerar är en s.k. konventionskonform tolkning av svensk lag. Denna typ av avgöranden är sannolikt av stor praktisk betydelse mot bakgrund av den pågående internationaliseringen av nationella rättsordningar.s. 229