Närliggande

23.I HFD 2016 ref. 59 kom HFD att ytterligare bygga vidare på den inslagna vägen om att domstolsprövningar visavi grundlag kräver konkreta beslut med någorlunda påtagliga rättsverkningar för att en enskild ska kunna nyttja domstolarna som ett remedium för upplevda brister och fel. Här var fråga om en myndighet som fattat ett beslut som HFD fann rätteligen borde kategoriseras som en norm istället för som ett beslut i enskilt fall. Beslutet ifråga kunde inte överklagas i domstol och angreps därför genom en ansökan om resning, Denna avvisades dock av HFD, eftersom en prövning av grundlagsenligheten inte kan ske inom ramen för en fristående talan som inte avser en konkret rättstillämpningssituation. Man kan kanske säga att domen bygger vidare på avgörandet från 2014, genom att inte heller vid resning öppna för en till överklagandeinstitutet sidoordnad möjlighet till abstrakt lagprövning. Samtidigt fastslås på ett entydigt sätt att bestämmelsen i 11 kap. 14 § regeringsformen inte medger abstrakt lagprövning, något som också har visst nyhetsvärde.s. 227