Stycket

8.Även HFD 2016 ref. 44 gällde säregna förhållanden. Målet gällde en man (X) som i början av 1990-talet dömts till rättspsykiatrisk vård med anledning av ett antal grova brott. 1996 lyckas mannen rymma och enligt uppgift ta sig till Kanada, där han såvitt är känt sedan dess vistas. Under tiden har de svenska myndigheterna fortsatt med den återkommande prövning av om vården ska fortsätta eller ej som sker enligt regler om särskild utskrivningsprövning. I korthet innebär detta att chefsöverläkaren var sjätte månad ansöker om att vården antingen ska fortsätta eller upphöra och att detta sedan prövas av förvaltningsdomstol efter hörande av bl.a. åklagare. Eftersom X inte var möjlig att undersöka eller annars bedöma så kom prövningen ganska snart att bli av den karaktären att läkare och domstol fann sig sakna underlag för att kunna medge att vården upphör, varför denna fick fortsätta. X hade under årens lopp en del kontakter med vårdinrättningen och begärde då att vården skulle upphöra. Han skickade in vissa intyg angående sin hälsa och ett utdrag från det federala straffregistret men kunde av naturliga skäl inte undersökas av svenska läkare och vården fick pågå. När målet gavs prövningstillstånd i HFD hade denna ”tvångsvård utan faktisk vård” pågått i nästan tjugo år. Domstolen konstaterade först att anledningen till att påföljden rättspsykiatrisk vård — till skillnad från andra brottspåföljder — inte preskriberas var att man förutsatt att vårdmyndigheterna skulle ompröva behovet av vård om avsevärd tid förflöt innan sådan kunde komma till stånd. Vidare framhölls att regeringsformen ger ett skydd mot frihetsberövanden som innefattar att sådana inte ska gå längre än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med åtgärden. HFD fann att ingen vård kommit till stånd på många år och att varken den enskildes vårdbehov eller samhällets skyddsbehov kunnat tillgodoses genom de återkommande prövningarna i förvaltningsdomstol. Nya beslut om tvångsvård var därför inte ändamålsenliga och vården skulle upphöra.s. 220