1.Avslutningsvis skall i korthet refereras några rättsfall beträffande ett antal förhållandevis udda frågeställningar som inte på ett naturligt sätt kunnat inordnas i den tidigare framställningen. 6.1 Avtalsrättsligt bindande anbud beträffande återköp? NJA 1997 s. 27 ger vid handen att en uppgift avseende en livförsäkrings kontantvärde inklusive återbäring som lämnats i en premieaviseringshandling inte kan anses utgöra ett avtalsrättsligt bindande anbud till försäkringshavaren att i strid med vad som föreskrivs i försäkringsvillkoren återköpa försäkringen för det angivna beloppet. 6.2 Skall ersättning ur byggfelsförsäkring reduceras med hänsyn till ålder ochs. 812
2.bruk? NJA 2014 s. 3 ger vid handen att avdrag för ålder och bruk inte får göras vid bestämmande av ersättning avseende skälig kostnad för att avhjälpa byggfel enligt 2 § första stycket första punkten i den numera upphävda lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring mm. Av allt att döma gäller detsamma också vid bestämmande av ersättning ur färdigställandeskydd enligt 16 § samma lag samt enligt 5 § i den numera gällande lagen (2014:227) om färdigställandeskydd. 6.3 Ansvar för kostnader hos dispaschör I NJA 2006 s. 32 bekräftade Högsta domstolen en sedan länge tillämpad praxis i dispaschärenden som innebär att försäkringstagare som förlorar ett sådant ärende inte åläggs att betala försäkringsbolagets kostnader hos dispaschören. Till stöd härför anförde domstolen att det inte finns uttryckligt stöd i lag för att ålägga försäkringstagare en sådan betalningsskyldighet samt att tillräckliga skäl för en analogisk tillämpning av reglerna i 18 kap. RB inte heller kan anses föreligga. 6.4 Svensk domsrätt? I NJA 2007 s. 482 hade ett svenskt bolag väckt talan mot en försäkringsgivare som hade sitt säte på Isle of Man med yrkande om försäkringsersättning. Bestämmelserna om behörighet vid försäkringstvister i de enligt svensk rätt gällande regelverken i Bryssel I-förordningen respektive Luganokonventionen, vilka till följd av försäkringsgivarens hemvist på Isle of Man inte ägde direkt tillämpning i målet, ansågs inte heller vara analogiskt tillämpliga vid bedömningen av huruvida det enligt nationell rätt föreligger svensk domsrätt. Vid detta förhållande kunde svensk domsrätt inte anses föreligga i målet. 6.5 Innebär försäkringsgivarens erkännande av skadeståndsfordring pre-s. 812
3.skriptionsavbrott? I NJA 2001 s. 329 hade en skadelidande gjort en skriftlig skadeanmälan till den försäkringsgivare hos vilken skadevållaren, som utgjordes av en försumlig fastighetsmäklare, hade en för fastighetsmäklare obligatorisk ansvarsförsäkring, varefter försäkringsgivaren genom brev erkänt skadeståndsfordringen. Frågan i målet gällde huruvida nämnda erkännande skulle anses innebära preskriptionsavbrott enligt 5 § PreskL med avseende på skadeståndsfordringen. Högsta domstolen konstaterade att försäkringsgivaren, enligt villkoren för den ifrågavarande försäkringen, åtagit sig att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger, att förhandla med den som kräver skadestånd, att föra den försäkrades talan vid rättegång samt att betala det skadestånd som den försäkrade är skyldig att utge. Av försäkringsvillkoren kunde därför anses följa att den försäkrade skadevållaren, som uppenbarligen valt att utnyttja sin försäkring, godtagit att försäkringsgivaren skulle företräda honom som ombud i förhållande till den som begärt skadestånd. Vid detta förhållande skulle den försäkrade skadevållaren anses bunden av de åtgärder som företagits av försäkringsgivaren som om de företagits av honom själv. I sin tur fick detta till följd att försäkringsgivarens erkännande av den ifrågavarande skadeståndsfordringen skulle anses medföra preskriptionsavbrott. 6.6 Verkan av RÖ 97 efter överlåtelse av regressfordran I NJA 2009 s. 846 hade ett försäkringsbestånd överlåtits från en försäkringsgivare (A), som inte var bunden av de begränsningar av försäkringsgivares regressrätt som följer av vissa försäkringsgivares då gällande så kallade regressöverenskommelse (RÖ 97), till en försäkringsgivare (B) som var bunden av denna överenskommelse. Efter en tillbakaöverlåtelse av en specifik regressfordran från B till A, uppkom fråga huruvida de begränsningar av regressrätten som följer av RÖ 97 kunde anses tillämpliga när A (som i enlighet med vad som redan framgått inte anslutit sig till RÖ 97) ville driva in fordringen. Högsta domstolen konstaterade att den ifrågavarande regressfordringen vid tillbakaöverlåtelsen från B till A var belastad med de begränsningar som följde av att B var ansluten till RÖ 97 och att B vid tiden för talans väckande, till följd av dessa begränsningar, skulle ha saknat regressrätt. Härutöver slog domstolen fast att en förvärvare av en enkel fordran enligt 27 § SkbrL inte äger bättre rätt mot gäldenären än vad överlåtaren ägde. Enär A sålunda inte kunde äga bättre rätt än B skulle den ifrågavarande begränsningen av regressrätten anses gälla också för A. 6.7 Civilrättsligt tvingande reglering? Allra sist skall nämnas NJA 2005 s. 745. I detta fall ansågs ett i ett avtal om rättsskyddsförsäkring intaget avtalsvillkor stå i strid med föreskrifterna i 3 § lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. Den centrala frågan i målet gällde huruvida nämnda bestämmelse skulle anses civilrättsligt tvingande eller inte. Med hänsyn till den ifrågavarande bestämmelsens syfte ansåg Högsta domstolen att det var naturligast att uppfatta regeln som civilrättsligt tvingande. Efter en lagändring framgår detta numera explicit av den ifrågavarande regelns andra stycke.s. 813