Stycket

58.NJA 2006 s. 367 gällde frågan om bevisbörda i ett mål angående ersättning ur rättsskyddsförsäkring för skäliga och nödvändiga rättegångskostnader. Högsta domstolen slog fast att frågan om huruvida ett yrkat belopp är skäligt eller inte föranleder en rättslig bedömning som det ankommer på domstolen att göra och att en part därför knappast kan sägas ha bevisbördan för själva skäligheten men väl för de omständigheter som är avgörande för den skälighetsbedömning som domstolen har att göra. Bevisbördan härför ansågs åvila den försäkrade. Detta förhållande ansågs emellertid inte hindra att bevisskyldigheten kunde växla mellan parterna med hänsyn till den bevisning som framlagts under processens gång. Sedan den försäkrade lagt fram sin bevisning och försäkringsgivaren haft invändningar mot denna, kunde det enligt domstolen anses ankomma på den senare att styrka sina invändningar i den utsträckning som erfordras för att den försäkrades bevisning inte längre skall anses tillräcklig. 1.6.4 Särskilt om värdering av läkares bedömningar i fråga om orsaks-s. 780