Stycket

56.I NJA 1990 s. 93 hade försäkringsgivaren avböjt den försäkrades krav på ersättning med anledning av brand i ett bostadshus under påstående att den försäkrade uppsåtligen orsakat branden. Det var ostridigt mellan parterna att försäkringsgivaren hade bevisbördan för sistnämnda förhållande. Enligt Högsta domstolen kunde försäkringstagarkollektivets intresse av rimliga premienivåer anses tala emot att beviskravet skulle ställas lika högt som när det är fråga om ansvar för brott (styrkt bortom rimligt tvivel). Med hänsyn till det starka intresset av att den lojale försäkringstagaren skall kunna lita på att försäkringen ger skydd mot de stora ekonomiska förluster som en brand i en försäkrad byggnad kan medföra kunde beviskravet emellertid inte sättas lägre än vad som normalt gäller i civilmål. Liksom i NJA 1986 s. 470 skulle beviskravet därför innebära ett krav på att det av försäkringsgivaren påstådda förhållandet kunde anses styrkt. Den tekniska utredningen i målet gav inte något besked i fråga om vad som kunde ha orsakat branden. Till detta kom att försäkringsgivaren inte ens lyckats göra sannolikt att den försäkrade haft ekonomiska motiv att anlägga branden. Med hänsyn härtill ansågs försäkringsgivaren inte ha fullgjort det uppställda beviskravet, trots att den försäkrades trovärdighet bedömts vara nedsatt samt att denne före branden fört bort vissa föremål från den ifrågavarande byggnaden. 1.6.3 Andra omständigheter NJA 1994 s. 449 I och II gällde bilägare med vagnskadegaranti (I) respektive vagnskadeförsäkring (II). Bilägarna hade i de båda fallen krävt ersättning för skador som uppstått i samband med trafikolycka. Sedan försäkringsgivaren vägrat att betala ersättning under åberopande av att respektive bilägare vid respektive olyckstillfälle fört bilen trots att denne saknat körkort och varit alkoholpåverkad (I) respektive varit alkoholpåverkad (II) samt att försäkringsvillkoren innehöll undantag för skador som inträffat under sådana omständigheter, har bilägarna i båda fallen påstått att bilen förts av en annan person som haft körkort och varit nykter. Enligt Högsta domstolen kunde frågan om huruvida den försäkrade eller någon annan fört bilen inte anses höra till frågan om huruvida de ifrågavarande undantagen skulle tilllämpas. Enligt domstolen kunde nämligen dessa undantag närmast anses utgå från att det är klarlagt vem som varit bilförare. Härutöver konstaterade Högsta domstolen att en försäkringsgivare måste anses ha betydligt sämre möjligheter än en försäkrad bilägare att föra bevisning om vem som vid ett specifikt tillfälle varit bilförare. Och särskilt kunde detta anses gälla när, såsom i de båda aktuella fallen, den försäkrade bilägaren själv befunnit sig i bilen vid olyckstillfället. Av sådana skäl ansågs de försäkrade bilägarna ha bevisbördan för påståendet om att de inte själva fört bilen. På bevisningens styrka ställdes det krav som normalt ställs i tvistemål, det vill säga att det kunde anses styrkt att den försäkrade inte själv fört bilen. Inte i något av de båda fallen ansågs den försäkrade ha fullgjort den sålunda uppställda bevisskyldigheten. Ett viktigt skäl härtill synes ha varit att de uppgifter som de försäkrade i de båda fallen lämnat beträffande den uppgivna föraren varit så vaga att denne inte i något av fallen kunnat spåras.s. 778