Närliggande

49.I NJA 2009 s. 408 hade två byggnader, en maskinhall och en panncentral, brandskadats. Byggnaderna ägdes av en näringsidkande privatperson. Skadorna omfattades av dennes företagsförsäkring. Enligt försäkringsvillkoren kunde skadeersättning betalas (a) kontant i förskott, (b) kontant efter att den skadade egendomen återställts eller (c) genom att den skadade egendomen återställdes genom försäkringsgivarens försorg. Försäkringsgivaren ägde rätt att välja på vilket av dessa sätt ersättning skulle utges. Försäkringstagaren saknade möjlighet att förskottera kostnaden för återuppförande av byggnaderna, som uppgick till cirka 16 miljoner kronor, och yrkade därför bland annat förskottsersättning enligt alternativ (a). Försäkringsgivaren hänvisade till den föreskrivna valrätten och meddelade att ersättning inte kunde betalas med mindre än att försäkringstagaren kunde visa att de skadade byggnaderna återställts. Högsta domstolen konstaterade att en skadereglering med den inriktning som försäkringsgivaren gjorde gällande skulle medföra att försäkringstagaren i praktiken saknade möjlighet att erhålla den ersättning ur försäkringen som försäkringsgivaren i och för sig hade vitsordat. Enligt domstolen kunde en sådan tillämpning av försäkringsvillkoren anses uppenbart oskälig mot försäkringstagaren. Av processtekniska skäl avgjorde Högsta domstolen emellertid inte frågan om eventuell jämkning. I stället återförvisades målet till hovrätten för fortsatt handläggning, varvid hovrätten genom tillämpning av 36 § AvtL dömde försäkringsgivaren att betala ut den ifrågavarande ersättningen i förskott. 1.5 Förbud mot oskäliga försäkringsvillkor Oskäliga försäkringsvillkor kan inte bara jämkas med stöd av 36 § AvtL utan även göras till föremål för förbud med stöd av 3 § AVLK respektive 1 § AVLN. I följande avgörande har Marknadsdomstolen tagit ställning till en talan om sådant förbud.s. 774