Närliggande

44.NJA 1989 s. 346 gällde en bestämmelse i villkoren för en stöldförsäkring som angav att försäkringen gällde för stöld genom ”inbrott då någon olovligen med våld brutit sig in i eller med dyrk tagit sig in” i försäkringslokalen eller genom att någon tagit sig in i nämnda lokal ”med för låset avsedd nyckel … som åtkommits genom rån eller inbrott i annan lokal eller bostad”. Försäkringstagarens krav på ersättning ur försäkringen avböjdes av försäkringsgivaren med hänvisning till att gärningsmännen inte tagit sig in i försäkringslokalen på något av de sätt som förutsattes i försäkringsvillkoren utan med hjälp av så kallade falska nycklar, närmare bestämt nycklar som olovligen kopierats från de originalnycklar som under en tid funnits deponerade hos ett bevakningsföretag. Enligt Högsta domstolens majoritet (fyra justitieråd) kunde de ifrågavarande begränsningarna av försäkringens omfattning anses ”vila på en rationell motivering”. De kunde därför ”inte anses vara oskäliga i sig”. Inte heller kunde omständigheterna vid avtalets tillkomst anses vara sådana att en jämkning kunde anses motiverad. Majoriteten ville emellertid ta fasta på att försäkringstagaren lagt ned en ovanligt långtgående omsorg på att förebygga stölder, och att han hade utgått från att försäkringen skulle täcka en stöld som utfördes på det aktuella sättet. Nycklarna hade dessutom deponerats hos bevakningsföretaget på försäkringsgivarens direkta föranstaltande, låt vara att ingen försumlighet kunde läggas försäkringsgivaren till last härvidlag. Med hänsyn till bland annat dessa speciella omständigheter ansågs det oskäligt att gentemot försäkringstagaren åberopa de citerade begränsningarna av försäkringsskyddet. Nämnda begränsningar jämkades således med stöd av 36 § AvtL med följd att försäkringstagarens ersättningsyrkande kunde bifallas.s. 772