Rättsfall
NJA 1989 s. 346
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1989 s. 346
BibTeX
@misc{nja-1989-s-346,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1989 s. 346}},
year = {1989},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
15 hänvisningar i 6 artiklar · 15 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis6 hänvisningar
- Vid sidan om nedan refererade rättsfall kan hänvisning göras till NJA 1989 s. 346 där det faktum att försäkringsvillkoren i det aktuella avseendet framstod som konsekventa synes ha bidragit till att Högsta domstolen valde att tolka den omtvistade bestämmelsen i enlighet med dess ordalydelse. Se även NJA 1992 s. 414. Detta avgörande är svårtolkat. Högsta domstolen förefaller emellertid ha hyst uppfattningen att var och en av de båda bestämmelser som var föremål för tvist, betraktad för sig, kunde anses klar. Tillsammans medförde de båda bestämmelserna emellertid en reglering som ansågs vara motsägelsefull och därför mindre rimlig, vilket bidrog till att de tolkades i strid med ordalydelsen.
- NJA 1989 s. 346 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en inbrottsförsäkring för företag enligt vilken försäkringen gällde för stöld genom ”inbrott då någon olovligen med våld brutit sig in i eller med dyrk tagit sig in i lokal”. Den försäkrade yrkade ersättning för en stöld som genomförts med hjälp av så kallade falska nycklar, närmare bestämt nycklar som olovligen kopierats från de originalnycklar som under en tid funnits deponerade hos ett anlitat bevakningsföretag. Kravet avböjdes av försäkringsgivaren under hänvisning till att försäkringsfall enligt den citerade bestämmelsen inte kunde anses vara för handen. Högsta domstolen konstaterade att begreppet dyrk enligt allmänt språkbruk inte kunde anses omfatta falsk nyckel. Vidare uttalade domstolen att villkoren framstod som konsekventa då försäkringen endast omfattade skador när våld eller dyrk använts medan skador där förtroendemissbruk kunde misstänkas föll utanför försäkringsskyddet. Vid dessa förhållanden fanns det enligt Högsta domstolen inte något skäl att tolka den aktuella bestämmelsen ”på annat sätt än enligt ordalydelsen” med följd att den försäkrade inte kunde grunda någon rätt till ersättning för den inträffade skadan ”omedelbart på försäkringsvillkoren”.
- NJA 1989 s. 346 gällde en bestämmelse i villkoren för en stöldförsäkring som angav att försäkringen gällde för stöld genom ”inbrott då någon olovligen med våld brutit sig in i eller med dyrk tagit sig in” i försäkringslokalen eller genom att någon tagit sig in i nämnda lokal ”med för låset avsedd nyckel … som åtkommits genom rån eller inbrott i annan lokal eller bostad”. Försäkringstagarens krav på ersättning ur försäkringen avböjdes av försäkringsgivaren med hänvisning till att gärningsmännen inte tagit sig in i försäkringslokalen på något av de sätt som förutsattes i försäkringsvillkoren utan med hjälp av så kallade falska nycklar, närmare bestämt nycklar som olovligen kopierats från de originalnycklar som under en tid funnits deponerade hos ett bevakningsföretag. Enligt Högsta domstolens majoritet (fyra justitieråd) kunde de ifrågavarande begränsningarna av försäkringens omfattning anses ”vila på en rationell motivering”. De kunde därför ”inte anses vara oskäliga i sig”. Inte heller kunde omständigheterna vid avtalets tillkomst anses vara sådana att en jämkning kunde anses motiverad. Majoriteten ville emellertid ta fasta på att försäkringstagaren lagt ned en ovanligt långtgående omsorg på att förebygga stölder, och att han hade utgått från att försäkringen skulle täcka en stöld som utfördes på det aktuella sättet. Nycklarna hade dessutom deponerats hos bevakningsföretaget på försäkringsgivarens direkta föranstaltande, låt vara att ingen försumlighet kunde läggas försäkringsgivaren till last härvidlag. Med hänsyn till bland annat dessa speciella omständigheter ansågs det oskäligt att gentemot försäkringstagaren åberopa de citerade begränsningarna av försäkringsskyddet. Nämnda begränsningar jämkades således med stöd av 36 § AvtL med följd att försäkringstagarens ersättningsyrkande kunde bifallas.
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20045 hänvisningar
- I NJA 1985 s. 397 I prövades bl.a. om en ansvarsfriskrivning enligt vilken ansvaret för fel och brist som visade sig under garantitiden begränsades till att avse brist och fel som har sin grund i grov vårdslöshet av entreprenören. Enligt tingsrätten, vars dom fastställdes av HD, torde bestämmelsen ha ”förestavats av ett allmänt önskemål att avtalsförhållanden av ifrågavarande slag skall kunna avvecklas inom en begränsad tid, avsevärt kortare än den allmänna preskriptionstiden.” Önskemålet ansågs gälla även fall där entreprenören var näringsidkare och beställaren konsument. Någon jämkning eller något åsidosättande ansågs det därför inte finnas anledning till. 1.5.6.5 Försäkringsvillkor I NJA 1989 s. 346 fann HD att ett avtalsvillkor om försäkringsgivares ansvar för stöld inte omfattade fall där s.k. falsk nyckel, d.v.s. en obehörigen framställd replik eller kopia av en originalnyckel, använts. Enligt försäkringsgivaren omfattades inte fall av aktuellt slag eftersom detta skulle öka risken för anmälningar om fingerade försäkringsfall, vilket av HD ansågs vara en rationell motivering som föranledde att villkoren inte kunde anses vara oskäliga i sig. Varken innehållet i villkoren eller omständigheterna vid avtalets tillkomst var enligt HD sådana att skäl för jämkning förelåg. Därför återstod att pröva om jämkning skulle ske med hänsyn till senare inträffade förhållanden. Enligt HD tedde det sig sannolikt att försäkringstagaren, om han hade föreställt sig att stöld av det inträffade slaget inte skulle omfattas av villkoren, skulle ha avstått från att deponera nycklarna hos ett bevakningsföretag på sätt som skett ”eller att han på annat sätt skulle ha sörjt för skydd gentemot ett sådant tillvägagångssätt”. Deponeringen hade skett på direkt föranstaltande från försäkringsgivaren men det kunde inte läggas försäkringsgivaren till last att denne inte klargjort riskerna med förfaringssättet. Enligt HD fick emellertid förhållandet betydelse vid skälighetsbedömningen på så sätt att övervägande skäl fick anses tala för att villkoren var oskäliga gentemot försäkringstagaren och därför inte kunde åberopas som begränsning av ansvaret. Vad som utgjorde den efterföljande omständigheten som medförde ansvar är oklart.
- Frågan om försäkringsvillkors giltighet avsåg i NJA 1992 s. 782 ett villkor enligt vilket försäkring började gälla dagen efter att betalning erlagts. I det aktuella fallet hade betalning enligt HD erlagts den 9 maj vilket var samma dag som brandskadan inträffat, varför försäkringen enligt sin lydelse inte gällde. Frågan var därför om skäl fanns att jämka villkoret så att skadan skulle ersättas enligt försäkringen när båda parter var näringsidkare. En grund härför kunde ha varit att försäkringsgivarens information rörande sista betalningsdag och verkan av för sent erlagd premie varit bristfällig. Emellertid hade försäkringstagaren företrätts av sakkunnigt ombud som fick antas ha haft fullt klart för sig villkorens innehåll, något som skulle tillräknas försäkringstagaren. Ett annat skäl för jämkning som åberopades av försäkringstagaren var att man genom postandet av betalningsordern visat en beredskap att erlägga premien och att detta borde föranleda att skadan skulle täckas av försäkringen. HD anförde här, med en motivering som avviker väsentligt från den i NJA 1989 s. 346, att en jämkning ”enbart av det skälet att en betalningstransaktion har inletts, skulle i själva verket innebära att man, utan att några särskilda omständigheter föreligger, vägrar att ta konsekvenserna av den avtalsfrihet som i detta hänseende råder utanför konsumentförsäkringslagens område”. Jämkningen skulle enligt HD ”närmare bestämt … ta sig uttryck i att domstolen kompletterar ett allmänt tillämpat standardvillkor med en regel som innebär att med betalning likställs visad betalningsvilja i form av en påbörjad betalningstransaktion trots att villkoret befunnits … anknyta till sedvanliga civilrättsliga principer”. Med anledning härav fann HD att grund saknades för att jämka försäkringsvillkoret.
- Också i NJA 1987 s. 835 fäste HD avgörande vikt vid klausulens ordalydelse. Här tolkades en klausul som begränsade försäkringsbolags ansvar för skada som orsakats genom levererad egendom om skadan uppkommit ”till följd av oriktiga utfästelser angående levererad egendoms lämplighet för visst ändamål”. I målet var det ostridigt att försäkringstagaren inte lämnat en direkt garanti eller gjort en därmed jämförlig uttrycklig utfästelse. HD, som anförde att det vid tolkningen skulle beaktas att fråga var om en undantagsbestämmelse i ett standardavtal, fann att ordalydelsen, ”tolkad enligt vanligt språkbruk” gav ”föga stöd” för försäkringsgivarens påstående att enbart en försäljning av fiskmjöl med vetskap om att detta skulle användas som minkfoder ”är att anse som en utfästelse om mjölets lämplighet för visst ändamål”. Detta kan jämföras med NJA 1989 s. 346 avseende tolkningen av ett försäkringsvillkor enligt vilket försäkringsbolaget ansvarade för ”skada, t.ex. stöld och skadegörelse” genom ”inbrott då någon olovligen med våld brutit sig in i eller med dyrk tagit sig in i lokal som uppfyller för försäkringen gällande krav på inbrottsskydd eller i värdeskåp” eller genom ”att någon tagit sig in i lokal eller i värdeskåp med för låset avsedd nyckel eller kod som åtkommits genom rån eller inbrott i annan lokal eller bostad”. Enligt HD var det ostridigt mellan parterna att inbrottet förövats med hjälp av falska nycklar vilka kopierats från dem som försäkringstagaren under viss tid hade deponerade hos det bevakningsföretag som försäkringstagaren anlitat. Av bestämmelsen framgick vidare att bestämmelsens uppräkning var uttömmande. Villkoren kunde enligt HD inte anses vara formulerade ”på ett sådant sätt att de objektivt sett ger utrymme för tvekan angående innebörden” och de gav inte intryck av en avsikt att ge ett heltäckande skydd mot stöld. Härtill kom att de enligt HD var konsekventa genom att de bara omfattade skador när våld eller dyrk använts och inte andra fall. På grund härav saknades enligt HD skäl att tolka bestämmelserna på annat sätt än enligt ordalydelsen.