Stycket

33.I NJA 1998 s. 448 hade en atomreaktor försäkrats mot driftavbrott som uppstått ”genom” ersättningsbar egendomsskada. En sådan skada medförde ett kortare driftavbrott varunder den skadade egendomen återställdes. Reaktorn återtogs därefter i drift. Under det efterföljande utredningsarbetet uppdagades att den ifrågavarande egendomens konstruktion inte ens i oskadat skick motsvarade gällande säkerhetskrav. För att uppnå nämnda krav fordrades att egendomen konstruerades om. Arbetet härmed föranledde ytterligare två driftstopp. Den försäkrades krav på ersättning härför avböjdes av försäkringsgivaren under åberopande av att dessa båda driftstopp inte stått i sådant samband med egendomsskadan som enligt villkoren krävdes för att ersättning skulle betalas ur försäkringen. Högsta domstolen konstaterade att parterna, vid de förhandlingar som föregått försäkringsavtalets tillkomst, inte diskuterat det ifrågavarande sambandskravet. Inte heller kunde avtalstexten anses ange att någon särskild innebörd i detta hänseende varit avsedd. Enär båda parterna vid avtalsslutet företrätts av personer med i sammanhanget relevant erfarenhet och sakkunskap ansågs det ligga närmast till hands att avgöra den omtvistade sambandsfrågan mot bakgrund av de allmänna principer för avbrottsförsäkring som kommit till uttryck i ett flertal allmänt tillämpade och i målet åberopade standardvillkor. Ett genomgående drag i dessa villkor ansågs vara att den försäkrades rätt till ersättning är begränsad till förluster som hänför sig till sådan avbrottstid som erfordrats för att återställa den skadade egendomen i samma skick som före skadan. De i målet aktuella avbrotten hade nyttjats till sådana förbättringar i den försäkrade egendomen som syftade till en högre säkerhet än den som faktiskt förelåg när skadan inträffade och som återställdes redan under det första driftavbrottet. De båda senare avbrotten kunde mot denna bakgrund inte anses stå i sådant samband med egendomsskadan att försäkringsgivaren vore skyldig att utge ersättning.s. 765