Stycket

3.Från ett allmänt perspektiv kan det konstateras att NJA 1992 s. 782 bekräftar att risken för missuppfattningar vad beträffar en ställningsfullmäktigs behörighet av lagstiftaren har placerats på tredje man. Senare har det diskuterats huruvida denna ordning måhända är alltför onyanserad. Inte minst gör sig denna synpunkt gällande när tredje man utgörs av en godtroende konsument. Med hänvisning till synpunkter av detta slag har också Högsta domstolen i NJA 2001 s. 191 I och II, som båda gällde bankdirektörers behörighet i samband med ingående av kreditrelaterade avtal, valt att tolka föreliggande sedvänja på ett extensivt sätt med följd att huvudmannen kunde anses bunden. Dessa avgöranden bör emellertid inte läggas till grund för några långtgående slutsatser vad beträffar den här ifrågavarande riskfördelningen. Huvudregeln är sålunda fortfarande, i enlighet med vad som föreskrivs i 10 § andra stycket AvtL, att risken för missuppfattningar vad beträffar ställningsfullmäktigens behörighet bärs av tredje man. Stöd härför ger om inte annat NJA 2002 s. 244 där en banktjänsteman utfärdat två bankgarantier trots att han enligt rådande sedvänja saknade behörighet härtill. Enligt Högsta domstolen kunde huvudmannen inte anses bunden av garantierna. Mot denna bakgrund kan NJA 2001 s. 191 I och II knappast sägas indikera annat än en smärre förskjutning i rättsläget vilken kan få betydelse i fall där ställningsfullmäktigens agerande, till skillnad från vad som var fallet i NJA 1992 s. 782, ligger nära gränsen till den behörighet som rådande sedvänja ger vid handen. Det synes alltså i första hand vara i sådana fall som domstolarna genom en extensiv tolkning av sedvänjan kan välja att placera risken för missförstånd vad beträffar rådande sedvänja på huvudmannen i stället för på tredje man. Av allt att döma skulle sålunda utgången i NJA 1992 s. 782 ha blivit densamma även för det fall att målet prövats efter 2001 och 2002 års avgöranden.s. 751