Rättsfall
NJA 1992 s. 782
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1992 s. 782
BibTeX
@misc{nja-1992-s-782,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1992 s. 782}},
year = {1992},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
25 hänvisningar i 12 artiklar · 25 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis6 hänvisningar
- I detta avsnitt behandlas rättspraxis beträffande frågeställningar som är avhängiga regler och principer som är av allmän natur såtillvida att de inte återfinns i lagstiftning som specifikt tar sikte på försäkring. Exempel utgörs av frågor beträffande tolkning, utfyllning och jämkning av försäkringsvillkor samt frågor beträffande bevisbörda och beviskrav i tvister beträffande försäkringsersättning. Härutöver behandlas rättspraxis beträffande vissa nyligen upphävda regler beträffande preskription i FAL respektive TSL vilka, till följd av att de utformats på ett enhetligt sätt, ägde tillämpning inom stora delar av försäkringsrätten och såtillvida kan sägas ha varit av allmän natur. 1.1 Skadereglerares behörighet En fråga med stor praktisk betydelse är i vilken utsträckning olika befattningshavare i ett försäkringsbolag med stöd av fullmakt kan sluta avtal med bindande verkan för bolaget. Denna fråga behandlades av Högsta domstolen i det mycket uppmärksammade rättsfallet NJA 1992 s. 782.
- Från ett allmänt perspektiv kan det konstateras att NJA 1992 s. 782 bekräftar att risken för missuppfattningar vad beträffar en ställningsfullmäktigs behörighet av lagstiftaren har placerats på tredje man. Senare har det diskuterats huruvida denna ordning måhända är alltför onyanserad. Inte minst gör sig denna synpunkt gällande när tredje man utgörs av en godtroende konsument. Med hänvisning till synpunkter av detta slag har också Högsta domstolen i NJA 2001 s. 191 I och II, som båda gällde bankdirektörers behörighet i samband med ingående av kreditrelaterade avtal, valt att tolka föreliggande sedvänja på ett extensivt sätt med följd att huvudmannen kunde anses bunden. Dessa avgöranden bör emellertid inte läggas till grund för några långtgående slutsatser vad beträffar den här ifrågavarande riskfördelningen. Huvudregeln är sålunda fortfarande, i enlighet med vad som föreskrivs i 10 § andra stycket AvtL, att risken för missuppfattningar vad beträffar ställningsfullmäktigens behörighet bärs av tredje man. Stöd härför ger om inte annat NJA 2002 s. 244 där en banktjänsteman utfärdat två bankgarantier trots att han enligt rådande sedvänja saknade behörighet härtill. Enligt Högsta domstolen kunde huvudmannen inte anses bunden av garantierna. Mot denna bakgrund kan NJA 2001 s. 191 I och II knappast sägas indikera annat än en smärre förskjutning i rättsläget vilken kan få betydelse i fall där ställningsfullmäktigens agerande, till skillnad från vad som var fallet i NJA 1992 s. 782, ligger nära gränsen till den behörighet som rådande sedvänja ger vid handen. Det synes alltså i första hand vara i sådana fall som domstolarna genom en extensiv tolkning av sedvänjan kan välja att placera risken för missförstånd vad beträffar rådande sedvänja på huvudmannen i stället för på tredje man. Av allt att döma skulle sålunda utgången i NJA 1992 s. 782 ha blivit densamma även för det fall att målet prövats efter 2001 och 2002 års avgöranden.
- I syfte att på ett mera effektivt sätt flytta risken för missuppfattningar beträffande en fullmäktigs behörighet från tredje man till huvudmannen har Högsta domstolen i NJA 2013 s. 659 utvecklat den så kallade kombinationsfullmakten och därvid gjort följande uttalande: ”Den som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan … bli bunden av personens handlande. … Avgörande är de yttre förhållanden som härrör från huvudmannen och som tredje man har kunnat iaktta … . Vid bedömningen av om tredje man har kunnat hysa en befogad tillit i fråga om att det fanns en behörighet, får hänsyn tas till bl.a. vilket slags avtal det rör sig om, vilken verksamhet det gäller, hur vanligt förekommande avtalstypen är och vilka åtaganden avtalet innebär.” I NJA 2014 s. 684 preciserades de angivna kriterierna ytterligare. Inte i något av de båda rättsfallen ansågs emellertid någon fullmaktsskapande befogad tillit föreligga. Den utvecklade kombinationsfullmaktens räckvidd måste därför alltjämt anses vara tämligen oklar. Huruvida försäkringstagaren i NJA 1992 s. 782 kan anses ha haft befogad tillit av sådant slag som i 2013 och 2014 års fall skulle ha ansetts fullmaktsskapande är därför i hög grad osäkert. 1.2 Tolkning av försäkringsvillkor Ett mycket stort antal rättsfall gäller tolkning av försäkringsvillkor. I endast ett fåtal av dessa har emellertid Högsta domstolen på ett mera principiellt plan uttalat sig beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor. Dessa avgöranden behandlas i avsnitt 1.2.1. Övriga avgöranden är kasuistiskt präglade såtillvida att Högsta domstolen tagit ställning till den i varje enskilt fall aktuella tolkningsfrågan och härvid angivit vilken eller vilka faktorer som varit av betydelse för tolkningsresultatet. Sammantaget ger denna rikhaltiga praxis, som behandlas i avsnitt 1.2.2, emellertid en god bild av vilka olika faktorer som kan äga inflytande vid tolkningen av försäkringsvillkor. 1.2.1 Generella uttalanden I NJA 2001 s. 750 gjorde Högsta domstolen ett principiellt uttalande beträffande de faktorer som äger relevans vid tolkning av försäkringsvillkor. Uttalandet har följande lydelse: ”Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor har man … att ta hänsyn till, utöver ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt, gängse praxis osv. Man får också pröva vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln.” I ett senare avgörande, NJA 2006 s. 53, har Högsta domstolen med hänvisning till 2001 års dom, nära nog återupprepat detta uttalande, dock med uteslutande av den passus som gäller vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Med hänsyn till den nämnda hänvisningen har det emellertid knappast varit Högsta domstolens avsikt att ta avstånd från den sålunda utelämnade tolkningsfaktorn. Detta bekräftas av NJA 2013 s. 253 där Högsta domstolen, med hänvisning till såväl NJA 2001 s. 750 som NJA 2006 s. 53, gjort ett uttalande som, med undantag för ett fåtal språkliga avvikelser utan substantiell betydelse, motsvarar uttalandet i 2001 års dom.
Försäkringsbolags lojalitetskrav under utmejsling2 hänvisningar
- Jfr minoriteten (två justitieråd) i NJA 1992 s. 782: ”Det står i mindre god överensstämmelse med branschpraxis att under förhandenvarande förhållanden vägra betala försäkringsersättning. Omständigheterna i detta fall får anses så särpräglade att villkoret icke — oaktat hotellet är näringsidkare — bör få tillämpas mot hotellet.”
- Jfr minoriteten i NJA 1992 s. 782.
Allmänna råd och jämkning av borgensåtaganden1 hänvisning
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20047 hänvisningar
- I NJA 1992 s. 782 hade brand drabbat ett bolags fastighet. Försäkringsgivaren ansvarade inte för branden enligt tillämpliga villkor p.g.a. att betalning av premien skett för sent. En skadereglerare hade i brev kort tid efter branden förklarat att han skriftligen bekräftade ett tidigare gjort muntligt åtagande för försäkringsgivaren att svara för reparation och kostnader för avbrott föranledda av skadan. Frågan var därför om skaderegleraren på grund av reglerna om ställningsfullmakt haft behörighet att binda försäkringsgivaren till ett ansvar för skadorna. HD fäste härvid avseende vid att det i doktrinen av Grönfors framhållits att ”ställningsfullmakt avser de schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingarna, under det att ovanliga och mera omfattande rättshandlingar har fullmaktsdokumentet som sitt naturliga instrument” och att ett liknande synsätt syntes ligga bakom NJA 1990 s. 591.
- Frågan om försäkringsvillkors giltighet avsåg i NJA 1992 s. 782 ett villkor enligt vilket försäkring började gälla dagen efter att betalning erlagts. I det aktuella fallet hade betalning enligt HD erlagts den 9 maj vilket var samma dag som brandskadan inträffat, varför försäkringen enligt sin lydelse inte gällde. Frågan var därför om skäl fanns att jämka villkoret så att skadan skulle ersättas enligt försäkringen när båda parter var näringsidkare. En grund härför kunde ha varit att försäkringsgivarens information rörande sista betalningsdag och verkan av för sent erlagd premie varit bristfällig. Emellertid hade försäkringstagaren företrätts av sakkunnigt ombud som fick antas ha haft fullt klart för sig villkorens innehåll, något som skulle tillräknas försäkringstagaren. Ett annat skäl för jämkning som åberopades av försäkringstagaren var att man genom postandet av betalningsordern visat en beredskap att erlägga premien och att detta borde föranleda att skadan skulle täckas av försäkringen. HD anförde här, med en motivering som avviker väsentligt från den i NJA 1989 s. 346, att en jämkning ”enbart av det skälet att en betalningstransaktion har inletts, skulle i själva verket innebära att man, utan att några särskilda omständigheter föreligger, vägrar att ta konsekvenserna av den avtalsfrihet som i detta hänseende råder utanför konsumentförsäkringslagens område”. Jämkningen skulle enligt HD ”närmare bestämt … ta sig uttryck i att domstolen kompletterar ett allmänt tillämpat standardvillkor med en regel som innebär att med betalning likställs visad betalningsvilja i form av en påbörjad betalningstransaktion trots att villkoret befunnits … anknyta till sedvanliga civilrättsliga principer”. Med anledning härav fann HD att grund saknades för att jämka försäkringsvillkoret.
- En norm som i avtalstolkningshänseende kan likställas med lagstiftning är en allmän rättsprincip. Existensen av och innehållet i sådana principer kan ibland ha en avgörande betydelse för ett avtalstolkningsproblem. Ett exempel där en allmän rättsprincip hade betydelse för avtalstolkningen erbjuds av NJA 1989 s. 269, där fem personer verksamma i ett aktiebolag hade tecknat generell proprieborgen för bolagets förpliktelser. Särskild proprieborgen hade sedan tecknats av två andra personer för en kredit som lämnats. Fråga uppkom sedermera om banken med stöd av en bestämmelse i borgensvillkoren ägt friskriva två av fem som tecknat generell proprieborgen från ansvar. Enligt villkoret gällde att ”om annan borgen har ställts eller kommer att ställas för sådan förpliktelse får banken utan minskning av det ansvar som åvilar borgensman på grund av hans i denna borgensförbindelse tecknade borgen och utan dennes hörande medge ändringar beträffande säkerheten och således även bringa säkerheten att upphöra genom att lämna ut pant eller avstå från rätt mot annan borgensman”. Enligt HD var ordalydelsen oklar och gav närmast vid handen att villkoret avsåg annan säkerhet än den generella borgensförbindelsen och sålunda inte gav banken rätt att friskriva två av de fem borgensmännen från ansvar. HD sökte därför stöd i allmänna borgensrättsliga principer, enligt vilka en borgenär inte utan särskilt förbehåll får friskriva någon solidariskt ansvarig borgensman, om inte de övriga borgensmännen godkänner åtgärden. Denna allmänna princip ansågs medföra att bankens villkor skulle tolkas restriktivt. HD fäste härutöver vikt vid att oklarheten inte skulle gå ut över borgensmännen, att banken inte klargjort innebörden i bestämmelsen för dem och att bankföreningarna i sina yttranden tagit avstånd från bankens tolkning. Banken ansågs till följd av dessa omständigheter inte ha haft rätt friskriva de två borgensmännen från ansvar. Ett annat exempel utgörs av NJA 1992 s. 782. Här hade en företagsförsäkring upphört att gälla. Försäkringsgivarens ansvar skulle enligt villkoren återinträda dagen efter den då premien betalades. Eftersom betalningsorder skickats den 8 maj, bokförts hos postgirot den 9 maj och brand utbrutit i fastigheten tidigt på morgonen den 9 maj uppkom frågan hur villkoren skulle tolkas. HD anförde här att det fick förutsättas att villkoret hade ”den innebörd som följer av vad som enligt allmänna civilrättsliga principer gäller i fråga om betalning”. Eftersom det av dessa principer, som kommit till uttryck i viss lagstiftning och rättspraxis, följde att betalning fick anses fullgjord när postgirot avslutat sina bokföringsåtgärder hade betalning skett först den 9 maj. Eftersom ansvaret återinträdde först dagen därefter ansvarade försäkringsgivaren inte på denna grund för branden.
Oskälighet och 36 § avtalslagen1 hänvisning
Stoppningsrätt under godstransport1 hänvisning
Banks ansvar vid placeringsrådgivning2 hänvisningar
- Jfr Tore Almén, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 580, samt angående begränsat köprättsligt felansvar för aktier som säljs på börsen Hultmark a.a. s. 89 ff. 1 0 Hultmark a.a. s. 143 ff. 1 1 Hultmark a.a. s. 277 ff. 1 2 Jfr NJA 1914 s.219 där värdelösa aktier i ett likviderat bolag vid försäljning på auktion betecknats som ”värdepapper”. HD ansåg dem inte vara sålda under ”felaktig beteckning”, dvs. 48 § gamla köplagens ungefärliga motsvarighet till en varas avvikelse från ”befintligt skick” enligt 19 § nuvarande köplagen. 1 3 Jfr Svea hovrätts dom 1997-06-06, T 11/96 (Cocozza ./. Ernst & Young AB). 1 4 Jfr NJA 1989 s. 428 där en invändning från gäldenären att den fordran banken åberopade till stöd för konkursansökan uppkommit därför att banken, vid bristande säkerhet, genom en felaktig tillämpning av avtalsvillkoren, underlåtit att kräva in tillräcklig säkerhet för optionspositioner ansågs sakna fog eftersom positionerna intagits på gäldenärens uppdrag. Denne måste, enligt HD, ha varit medveten om riskerna. 1 5 I fallet undgick kommissionären skadestånd på grund av hur motpartens talan var upplagd i HD. HD kom fram till att kommissionären brustit i sin informationsplikt när handeln inleddes. Kunden åberopade dock att kommissionären brustit i informationsplikten i ett senare skede, nämligen i samband med de förlustbringande affärerna. HD ansåg att kommissionären vid denna senare tidpunkt med fog kunnat utgå från att kunden var medveten om de villkor och risker som var förknippade med handeln. Vid den tidpunkten hade ju kunden redan deltagit i ett antal affärer, talat med mäklaren om affärerna och erhålla skriftlig redovisning av dessa och därigenom fått den information han behövde. 1 6 OM-avtalet, som i uppdaterad form fortfarande används, gäller handel med standardiserade derivatinstrument på OM Stockholmsbörsen. Avtalet reglerar i första hand kundens förhållande till banken men också i viss mån kundens förhållande till OM. 1 7 Jfr Ramberg och Hultmark, Allmän avtalsrätt, Stockholm 1999, s. 148 angående oklarhetsregeln, och s. 152 om principen att det som preciserats gäller framför det som är allmänt hållet. 1 8 1 kap. 7 § Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 1998:21) om handel och tjänster på värdepappersmarknaden. 1 9 Jfr Banks ansvar, s. 531 not 6 där författarna angående föreskrifters normstatus hänvisar till NJA 1995 s. 693 och menar att HD i fallet ”slår fast att brott mot en föreskrift inte utan vidare grundar skadeståndsskyldighet”. Detta verkar vara en missuppfattning av HD:s uttalanden i rättsfallet. HD säger på s. 705 i fallet att allmänna råd till skillnad från föreskrifter inte är bindande. Därför kunde enligt HD det förhållandet att de allmänna råden inte följts i ett visst fall inte grunda skadeståndsskyldighet. 2 0 Jfr Banks ansvar, s. 541 2 1 I promemorian föreslås att en uttrycklig definition av derivatinstrument, som skall omfatta även depåbevis, tas in i den nya lagen om brott på värdepappersmarknaden, s. 86. Man kan ifrågasätta om det är riktigt att definiera depåbevis som derivatinstrument, särskilt om definitionen på samma sätt som den nu gällande insiderlagens definition av finansiella instrument blir vägledande även på andra områden, jfr prop. 1994/95:130, Handel och tjänster på värdepappersmarknaden s. 21 och prop. 1990/91:42, Avtal om avräkning (nettning) vid handel med finansiella instrument s. 85 f. och 141 ff. 2 2 Se t.ex. Kleineman, Skatterådgivarna och skadeståndsansvaret, Svensk Skattetidning 1998 s. 101. 2 3 NJA 1991 s. 625, NJA 1992 s. 243, NJA 1998 s. 625. 2 4 NJA 1994 s. 598. 2 5 NJA 1994 s. 598. I fallet undgick skatterådgivaren betalningsansvar eftersom banken på grund av särskilda omständigheter i fallet med fog hade kunnat utgå från att kunden ändå varit medveten om riskerna. Jfr Göta hovrätts dom 1996-0110, DT 2002, Magnusson ./. Handelsbanken, avseende en likartad situation men där det inte förelåg några sådana särskilda omständigheter som avlastade rådgivaren informationsplikten varför rådgivaren i det fallet blev skadeståndsskyldig. 2 6 För en utförlig analys av rättsfallet se Kleineman, Tekniska konsulters skadeståndsansvar för vilseledande information, JT 1994–95 s. 702. 2 7 Vid bedömningen av vilken betydelse rättsfallet avseende försäkringsmäklaren, NJA 1992 s. 782, har för andra rådgivares ansvar bör man beakta att försäkringsmäklarens omsorgsplikt är lagreglerad. Enligt 13 § lagen (1989:508) om försäkringsmäklare skall försäkringsmäklaren utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed och i den utsträckning som omständigheterna kräver det klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och, i förekommande fall tjänster i samband med sparande samt föreslå lämpliga lösningar. 2 8 Banks ansvar, s. 547. 2 9 Jfr Banks ansvar, s. 547. 3 0 Jfr 1 kap. 7 § 2 stycket FFFS 1998:21. 3 1 (www.fondbolagen.se/html/frame_rekommendation.html). 3 2 Se t.ex. Dagens nyheter 2000-03-03 ”Riskfond går bäst just nu”. I artikeln publiceras en lista över de tio ”bästa och sämsta” fonderna. DN skriver vidare att ”gemensamt för de mest framgångsrika fonderna är den höga risken”. I sammanhanget kan även SEB:s lansering av Internetfonden sommaren 1999 nämnas. Information om att fonden skulle startas tillhandahölls enbart på Internet och i broschyrer på bankkontoren. I all information poängterades att fonden var en högriskinvestering och kunder råddes att bara placera en mindre del av sitt kapital i fonden. Följden blev en masstillströmning till fonden — 14 000 sparare köpte andelar för 165 miljoner kr under de första veckorna. Detta kan jämföras med KPA Fonder som under samma period genomförde en omfattande affischkampanj för sina etiska fonder som resulterade i 1 400 nya andelsägare. 3 3 Kleineman, Rådgivares informationsansvar, s. 190. 3 4 Jfr NJA 1991 s. 625, NJA 1992 s. 243 och NJA 1998 s. 625. 3 5 Jfr NJA 1997 s. 65 som avsåg en av fastighetsköpare anlitad besiktningsmans ansvar för underlåtenhet att lämna tydlig information om en väsentlig omständighet. 3 6 Jfr Kleineman, Lender Liability — ett skadeståndsrättsligt perspektiv på 1990-talets finansiella kris, JT 1992–93 s. 289, se not 15 s. 297. 3 7 Banks ansvar, s. 560. 3 8 Jfr Banks ansvar, s. 548. 3 9 Beträffande faran med ett alltför långtgående rådgivaransvar se Kleineman, Rådgivares informationsansvar, s. 211.
- I NJA 1992 s. 782 var det bl.a. fråga om en försäkringsmäklares informationsansvar. Kunden hade lämnat uppdraget i syfte att erhålla samma försäkringsskydd som tidigare men till en lägre kostnad. Den information om den nya försäkringen som fanns i materialet från försäkringsbolaget ansågs av HD vara bristfällig och mäklaren borde ha informerat kunden om vad kunden hade att iaktta för att försäkringsskyddet skulle upphöra. HD fann därför att mäklaren varit oaktsam. En liknande bedömning gjordes i NJA 1997 s. 65 som avsåg en av fastighetsköpare anlitad besiktningsman. HD fann att besiktningsmannens varit oaktsam på grund av sin underlåtenhet att informera fastighetsköparna om riskerna med avsaknaden av ventilationsöppningar i takfoten. Även dessa fall ger uttryck för ovan nämnda princip. 3.4 Utvidgad informationsplikt? Pålsson och Samuelsson tar i Banks ansvar upp den engelska regeln om rådgivarens skyldighet att lämna de råd som är lämpliga för kunden, vilket förutsätter att rådgivaren satt sig in i kundens ekonomiska ställning m.m. Pålsson och Samuelsson efterlyser motsvarande svenska regler för informationsinsamling och menar att de metoder bankerna idag tillämpar i allmänhet är ”oprecisa och bygger alltför mycket på rådgivarens subjektiva uppfattning för att vara acceptabla”.