3 · TSL

1.I detta avsnitt behandlas Högsta domstolens praxis beträffande innebörden av olika regler i TSL, dock inte de avgöranden som gäller innebörden av den preskriptionsregel som före den 1 januari 2015 stadgades i 31 § (tidigare 28 §) TSL. Dessa avgöranden har nämligen behandlats i avsnitt 1.7, tillsammans med de avgöranden som gäller innebörden av de närmst likalydande preskriptionsregler som före nämnda tidpunkt stadgades i FAL (och ännu tidigare i GFAL och KFL). Inte heller behandlas de rättsfall beträffande beräkning av trafikskadeersättning och därtill angränsande frågor som enligt 9 § TSL skall avgöras med stöd av reglerna i 5 kap. och 6 kap. 3 § SKL samt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Eftersom dessa rättsfall i själva verket tar sikte på innebörden av nämnda regler beträffande skadestånd måste de sägas höra till skadeståndsrätten snarare än till försäkringsrätten. Till skadeståndsrätten hör även de rättsfall som gäller innebörden av 18 § TSL. Inte heller dessa rättsfall görs därför till föremål för behandling i den följande framställningen. 3.1 Skada ”i följd av trafik” För att en skada skall omfattas av regelverket i TSL krävs enligt lagens 1 och 8 §§ att skadan uppkommit ”i följd av trafik” med motordrivet fordon. Följande avgöranden visar att Högsta domstolen numera är benägen att tolka detta uttryck på ett mycket extensivt sätt.s. 796

2.I NJA 1988 s. 221 hade några ynglingar, av vilka samtliga utom föraren var alkoholpåverkade, under färd mellan två närbelägna städer, parkerat sin bil på en parkeringsplats vid en kiosk och klivit ur för att köpa korv. En av ynglingarna (X) uppträdde härvid störande. För att undvika att X skulle bli omhändertagen av polis föste en av hans kamrater honom hastigt in i bilen. I samband härmed träffades X:s öga av bildörren och skadades. Högsta domstolen ansåg att skadan hade sådant samband med bilens normala brukande att den skulle anses ha uppkommit i följd av trafik med bilen.s. 797

3.I NJA 2007 s. 997 skulle X en decemberdag genomföra en färd med sin bil som stod parkerad utanför hans fastighet. Han satte sig i bilen och startade motorn. Därefter steg han ur bilen för att skrapa rutorna fria från is. Bilen stod då stilla. När han skulle skrapa bakrutan halkade han till följd av att marken var isbelagd. Han ramlade omkull och ådrog sig nack- och huvudskador. Högsta domstolen konstaterade att X skadats medan han utförde en förberedande åtgärd för att bilen omedelbart därefter skulle kunna framföras på ett trafiksäkert sätt. Skadorna kunde därför anses ha sådant samband med hur en bil normalt brukas att de skulle anses ha uppkommit i följd av trafik med bilen. 3.2 Begränsning av väghållares rätt till trafikskadeersättning Följande rättsfall grundlägger och preciserar en begränsning av väghållares rätt till trafikskadeersättning som inte har något explicit stöd i TSL.s. 797

4.I NJA 2004 s. 566 hade en trafikolycka medfört att drivmedel från ett fordon läckt ut på vägbanan. På grund av utsläppet utfördes genom Vägverkets försorg visst saneringsarbete. För de kostnader som varit förenade med detta arbete yrkade Vägverket trafikskadeersättning med drygt 5 000 kr. Försäkringsgivaren bestred ersättningsskyldighet och gjorde bland annat gällande att rätten till trafikskadeersättning inte gäller för åtgärder av det i målet aktuella slaget, eftersom Vägverket som väghållare varit skyldigt att utföra dessa åtgärder enligt 26 § VägL.s. 797

5.Trots att Vägverket i målet yrkat trafikskadeersättning diskuterade Högsta domstolen som utgångspunkt huruvida Vägverket kunde anses äga rätt till skadestånd avseende de sålunda uppkomna kostnaderna. Efter att ha slagit fast att det ifrågavarande utsläppet inneburit sakskada konstaterade Högsta domstolen att, i rättsfall där fråga varit om skadestånd kunnat utgå för kostnader avseende räddningstjänst och polisutryckning (NJA 1950 s. 610 och NJA 2001 s. 627), det som en allmän princip uttalats att kostnader för åtgärder som myndigheter är skyldiga att utföra får anses vara av sådan natur att de inte är skadeståndsgrundande utan särskilt lagstöd. Vidare konstaterade domstolen att en väghållare enligt 26 § VägL är skyldig att hålla allmän väg i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom bland annat underhåll och reparation samt att dessa skyldigheter får anses vara av sådan natur att det allmänna inte äger rätt till skadestånd från en i en trafikolycka inblandad trafikant för sådana åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ankommer på väghållaren. Det kunde i målet inte anses visat att omfattningen eller karaktären av Vägverkets åtgärder avvikit från vad som får anses normalt vid en trafikolycka. Någon rätt till skadestånd för de i målet ifrågavarande kostnaderna förelåg sålunda inte.s. 797

6.Därefter övergick Högsta domstolen till att diskutera huruvida sådan avsaknad av rätt till ersättning skulle anses gälla också när ersättningsyrkandet avsåg trafikskadeersättning. Domstolen konstaterade inledningsvis att trafikskadeersättning inte utgör skadestånd i formell mening, men att detta inte hindrar att vissa skadeståndsrättsliga grundsatser kan tillämpas även i fråga om trafikskadeersättning. Till detta lades att skälen för att begränsa det allmännas rätt till skadestånd i situationer av det ifrågavarande slaget, kunde anses göra sig gällande även när alternativet till att låta det allmänna slutligt svara för sådana kostnader vore att vältra över betalningsansvaret på trafikförsäkringskollektivet. Mot denna bakgrund fann Högsta domstolen att det vid krav på kostnadsersättning avseende åtgärder som normalt ankommer på det allmänna i egenskap av väghållare efter en trafikolycka inte fanns någon anledning att göra skillnad beroende på om det allmännas anspråk avsåg skadestånd eller trafikskadeersättning. Den fastlagda principen om Vägverkets avsaknad av rätt till skadestånd för kostnader avseende skyddsåtgärder som Vägverket varit skyldigt att utföra kunde sålunda anses tillämplig även vid krav på trafikskadeersättning. Slutsatsvis konstaterade Högsta domstolen att Vägverket inte kunde anses äga rätt till trafikskadeersättning för de saneringskostnader som uppkommit med anledning av trafikolyckan.s. 798

7.Med viss förenkling kan 2004 års rättsfall sägas ge uttryck för att rätten till trafikskadeersättning enligt 11 § första stycket TSL inte omfattar kostnader för åtgärder som en väghållare varit skyldig att vidta. I NJA 2011 s. 331 I och II klargör emellertid Högsta domstolen att detta undantag har utomordentligt begränsad räckvidd. I det första av dessa båda fall (I) hade en dragbil med tillkopplat tanksläp varit inblandad i en trafikolycka på en bro. Olyckan medförde att tankinnehållet, cirka 55 000 liter brandfarlig vätska fattade eld och orsakade skador på bron och på en parallell bro. Vägverket, sedermera Trafikverket, yrkade trafikskadeersättning med närmare 24 000 000 kr, motsvarande kostnaden för att reparera broarna. Försäkringsgivaren bestred yrkandet med hänvisning till att skadorna var av sådant slag att Trafikverket haft en skyldighet att reparera dessa. I det andra fallet (II) hade ett vägmärke skadats efter att det blivit påkört av en personbil. I målet yrkade Mariestads kommun trafikskadeersättning med drygt 1 000 kr avseende kostnaden för att ersätta det skadade märket med ett nytt. Försäkringsgivaren bestred yrkandet med hänvisning till att skadan var av sådant slag att kommunen haft en skyldighet att åtgärda skadan.s. 798

8.I båda dessa fall biföll Högsta domstolen de skadelidande väghållarnas yrkanden om trafikskadeersättning. Och till detta resultat kom domstolen trots att den, i enlighet med vad som anförts av de båda försäkringsgivarna, konstaterat att de skador för vilka ersättning yrkats varit av sådant slag att Trafikverket respektive Mariestads kommun haft en skyldighet att reparera dessa. Domskälen i de båda fallen är till stor del likalydande. Efter en kort redogörelse för tidigare rättspraxis konstaterade Högsta domstolen att kostnader som det allmänna har för vissa åtgärder inom ramen för offentligt finansierade samhälleliga skyddsinrättningar normalt ska bäras av det allmänna och att det således är inom denna ram, det vill säga när fråga är om skyddsåtgärder, som det ansetts vara en princip att det allmännas kostnader inte är ersättningsgrundande utan särskilt lagstöd när det förelegat en skyldighet för det allmänna att utföra de åtgärder som medfört kostnader. Följaktligen konstaterade domstolen att en väghållares rätt till ersättning bör anses begränsad endast när väghållaren vidtagit sådana skyddsåtgärder som principiellt åligger väghållaren och som syftar till att mildra de direkta följderna av en trafikolycka eller till att förhindra nya olyckor på grund av den riskökning som trafikolyckan inneburit. Såsom exempel på sådana skyddsåtgärder anfördes sanering av en vägbana från drivmedel, röjning av en trafikolycksplats från sådant som kan orsaka skada vid påkörning, avstängning av en väg, omdirigering av trafiken eller utplacering av tillfälliga vägmärken. Mot denna bakgrund konstaterades att en väghållares kostnader för att reparera eller ersätta skadad egendom som inte har uppkommit som en direkt följd av skyddsåtgärder som det allmänna varit skyldigt att vidta normalt bör anses utgöra en sakskada som är ersättningsgill enligt vad som anges i 11 § TSL. Med hänvisning härtill uttalades att en väghållare i allmänhet borde vara berättigad till ersättning för kostnader för exempelvis reparation av skadad eller förstörd vägport, vägmärke, vajerräcke, lyktstolpe, trafikljusanläggning, vägbana, refug, bro eller annan anordning som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande.s. 799

9.Med dessa principiella uttalanden som utgångspunkt övergick Högsta domstolen till att i konkret hänseende ta ställning till ersättningsyrkandena i de båda fallen. I det första fallet (I) konstaterades att Trafikverkets yrkat ersättning för kostnader för reparation av broarna och inte för de skyddsåtgärder som verket vidtog i anslutning till olyckan och att verket därför skulle anses berättigat till trafikskadeersättning för den sakskada som uppkommit. I det andra fallet (II) uttalas att inte heller Mariestads kommuns åtgärd för att ersätta det skadade vägmärket kunde anses utgöra en skyddsåtgärd. Härtill fogades att detta gäller oavsett vilket syfte eller funktion det enskilda vägmärket haft. Även Mariestads kommun skulle därför enligt Högsta domstolens uppfattning anses berättigad till trafikskadeersättning för den sakskada som uppkommit. 3.3 Jämkning av trafikskadeersättning Ett flertal rättsfall gäller jämkning av trafikskadeersättning med stöd av 12 § TSL. Samtliga dessa fall tar sikte på ersättning för personskada och således på de jämkningsförutsättningar som stadgas i den nämnda bestämmelsens första stycke. 3.3.1 Uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan NJA 1983 s. 522 I och II gällde två olika fall i vilka två olika personer kastat sig framför lastbilar, blivit påkörda och åsamkats svåra skador. Huvudfrågan i de båda fallen gällde huruvida den skadelidande kunde anses ha gjort sig skyldig till sådant uppsåt eller sådan grov vårdslöshet som enligt 12 § första stycket TSL krävs för att trafikskadeersättning avseende personskada skall jämkas.s. 800

10.I det första fallet (I) tog Högsta domstolen fasta på en vittnesuppgift som gav vid handen att den skadelidande led av en sjukdom som tidvis kunde medföra att denne inte var medveten om sin omgivning, saknade kontroll över sitt agerande och därför kunde företa omotiverade handlingar. Vidare konstaterade domstolen att utredningen inte kunde anses ge något underlag för ett antagande om att olyckan inträffat på grund av något självdestruktivt handlande från den skadelidandes sida. Mot denna bakgrund ansåg Högsta domstolen övervägande skäl föreligga för uppfattningen att den skadelidande vid det aktuella tillfället inte varit så medveten om sitt handlande som fordras för att detta skall kunna anses innefatta en sådan uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan som enligt 12 § första stycket TSL krävs för jämkning.s. 800

11.I det andra fallet (II) var det däremot utrett att den skadelidande vid olyckstillfället önskat beröva sig livet och därför kastat sig framför lastbilen. Vid detta förhållande ansåg Högsta domstolen att den i 12 § första stycket första meningen TSL föreskrivna förutsättningen för jämkning (uppsåt alternativt grov vårdslöshet) var uppfylld. Beträffande frågan om jämkningsgraden tog domstolen fasta på en vittnesuppgift om att den skadelidande vid det aktuella tillfället handlat under inflytande av ett akut abnormtillstånd, som närmast kunde jämställas med sinnessjukdom, samt ett förarbetsuttalande om att det av sociala skäl finns anledning att bedöma psykiskt abnorma personers medverkan till personskada efter en särskilt mild måttstock. Trots att den skadelidande ensam kunde anses vållande till olyckan jämkades ersättningen därför med endast en tredjedel (varvid ersättningen således motsvarade två tredjedelar av full ersättning). 3.3.2 Vårdslös medverkan vid rattfylleri I NJA 2000 s. 150 hade en bilförare med hög alkoholkoncentration i blodet kört av vägen och skadat sig allvarligt. Frågan i målet gällde huruvida den trafikskadeersättning vartill den skadelidande föraren ägde rätt kunde jämkas med stöd av 12 § första stycket andra meningen TSL. Då det stod klart att den skadelidande fällts till ansvar för rattfylleri för sin körning vid olyckstillfället var det för utgången i målet avgörande huruvida den skadelidande därutöver kunde anses genom vårdslöshet ha medverkat till sina skador. Högsta domstolen konstaterade att bevisbördan härför åvilar försäkringsgivaren, att utredningen inte gav någon möjlighet att vinna klarhet om olycksorsaken samt att kraven på försäkringsgivarens bevisning måste anpassas med hänsyn härtill. Eftersom flera omständigheter talade för att en älg funnits på olycksplatsen vid olyckstillfället kunde det inte uteslutas att den skadelidande tvingats till en hastig undanmanöver som inte innefattat vårdslöshet. Vid detta förhållande kunde försäkringsgivaren inte anses ha framlagt tillräcklig bevisning om att den skadelidande medverkat till sina skador genom vårdslöshet. Grund för jämkning av trafikskadeersättningen förelåg därför inte. 3.3.3 Medverkan genom självmord I NJA 1981 s. 920 hade en bilförare begått självmord genom att med sin bil köra in i mitträcket på en motorväg. Den i målet aktuella frågan gällde huruvida den ersättning för förlorat underhåll som tillkom de efterlevande skulle jämkas med stöd av 12 § första stycket tredje meningen TSL. Hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, konstaterade att 12 § första stycket tredje meningen inte säger mer än att jämkning kan ske, om den avlidne, såsom i det aktuella fallet, uppsåtligen medverkat till dödsfallet. Vidare uttalade domstolen att regeln, mot bakgrund av bland annat ”trafikförsäkringens socialförsäkringsrättsliga aspekter” rimligen borde ges den innebörden att ojämkad ersättning som regel skall utgå också vid självmord. Endast i sådana undantagsfall då det skulle te sig stötande borde denna regel frångås, med följd att trafikskadeersättningen jämkas. Med sikte på det aktuella fallet konstaterade rätten att det sätt på vilket den avlidne valt att begå självmord inte dikterats av någon avsikt att bereda de efterlevande ett ekonomiskt skydd för framtiden. Härtill lades att vare sig de efterlevandes ekonomiska förhållande eller någon annan omständighet kunde anses medföra att full ersättning framstod som stötande. Den trafikskadeersättning vartill de efterlevande ägde rätt skulle därför inte jämkas. 3.4 Ränta på trafikskadeersättning I NJA 2013 s. 560 hade en person åsamkats personskada i samband med en trafikolycka som inträffade 1998. Trafikskadenämnden prövade ärendet vid två tillfällen, 2006 och 2008, och lämnade härvid sina rekommendationer beträffande ersättningen med utgångspunkt i det penningvärde som gällde vid tidpunkten för nämndens respektive beslut. Parterna var eniga om att Trafikskadenämnden skulle ha rekommenderat ett visst lägre belopp om prövningen i nämnden hade skett den 15 september 1999, som ostridigt utgjorde den tidpunkt från vilken ränta skulle utgå. Frågan i målet gällde huruvida räntan skulle beräknas med utgångspunkt från det belopp som Trafikskadenämnden faktiskt rekommenderat eller med utgångspunkt från det lägre belopp som Trafikskadenämnden skulle ha rekommenderat om prövningen skett vid den tidpunkt från vilken ränta skulle utgå (den 15 september 1999). Högsta domstolen slog fast att en korrigering måste kunna göras för att motverka överkompensation i sådana fall där en försämring av penningvärdet blir beaktad genom såväl metoden för hur ersättningsbeloppet har fastställts som ränteberäkningen. Det tillades emellertid att en sådan korrigering borde förutsätta att det står klart att den ersättningsberättigade har erhållit full kompensation för penningvärdeförsämringen. Med sikte på det aktuella fallet konstaterade domstolen att såväl den ersättning som Trafikskadenämnden rekommenderat, vilken var baserad på årligen reviderade schabloner, som en ränta baserad på reglerna i RänteL kunde anses innefatta ett hänsynstagande till penningvärdets försämring. I syfte att undvika överkompensation skulle den ränta vartill den skadelidande ostridigt ägde rätt därför beräknas med utgångspunkt från det lägre belopp som Trafikskadenämnden skulle ha rekommenderat om prövningen skett vid den tidpunkt från vilken ränta skulle utgå (den 15 september 1999). 3.5 Återkrav mot trafikförsäkring Det förekommer att skador som skulle kunna ersättas med trafikskadeersättning i stället ersätts med skadestånd eller ur annan försäkring. I sådana fall kan den som har utgivit ersättning med stöd av 19 § TSL äga rätt att inträda i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning och därigenom helt eller delvis återkräva vad som utgivits. Denna återkravsrätt har emellertid vissa inskränkningar vars innebörd preciseras i ett antal rättsfall från Högsta domstolen. 3.5.1 Återkravsrätten gäller inte i den mån trafikskadeersättning (oms. 800

12.sådan utgivits) skulle ha kunnat återkrävas från den skadestånds-s. 803

13.skyldige enligt 20 § TSL I NJA 2012 s. 584 hade ett tåg och en lastbil kolliderat med ett stort antal personskador som resultat. Det var ostridigt att lastbilens förare orsakat olyckan genom grov vårdslöshet. SJ betalade skadestånd för personskadorna i enlighet med JTL och riktade därefter ett återkrav enligt 19 § första stycket TSL mot den försäkringsgivare som trafikförsäkrat lastbilen. Försäkringsgivaren bestred kravet med hänvisning till att rätt till återkrav enligt 19 § första stycket andra meningen inte föreligger i den mån trafikskadeersättning (om sådan utgivits) skulle ha kunnat krävas åter från den skadeståndsskyldige enligt 20 § TSL, att trafikskadeersättning (som utgivits) enligt sistnämnda stadgande kan återkrävas om den ifrågavarande skadan vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet samt att de personskador för vilka SJ utgivit skadestånd ostridigt vållats genom lastbilsförarens grova vårdslöshet. Frågan i målet gällde huruvida en försäkringsgivare kan åberopa en skadevållares grova vårdslöshet inte bara gentemot skadevållaren (lastbilens förare) själv, utan även gentemot den (SJ) som utgett skadestånd utan att ha vållat skadan. Högsta domstolen konstaterade att ordalydelsen i 19 § första stycket andra meningen TSL i och för sig kunde anses medge den tolkning som försäkringsgivaren hade hävdat. Samtidigt framhölls emellertid att förarbetena till den ifrågavarande bestämmelsen inte ger någon antydan om att grov vårdslöshet hos en helt annan skadevållare än den som utgivit skadestånd och därefter framställt återkrav skulle kunna utgöra ett hinder mot sistnämnda krav. Det tillades att en sådan tolkning av 19 § första stycket också i övrigt skulle få konsekvenser som inte kan ha varit avsedda. Vid detta förhållande ansåg Högsta domstolen att lastbilsförarens grova vårdslöshet inte utgjorde något hinder mot bifall till det av SJ framställda återkravet. 3.5.2 Återkravsrätten omfattar inte avräkningsförmåner och dylika er-s. 803

14.sättningar En annan inskränkning av återkravsrätten aktualiseras vid tillämpning av 19 § andra stycket TSL. Även om det inte framgår explicit får det nämligen anses klart att återkravsrätt enligt detta stadgande inte föreligger i situationer där den utgivna ersättningen är av sådant slag att den med stöd av 5 kap. 3 § SKL och vidhängande skadeståndsrättsliga principer (som enligt 9 § TSL äger tillämpning också i fråga om trafikskadeersättning) skall avräknas från trafikskadeersättningen. I den mån sådan avräkning skall ske kan det nämligen konstateras att det som den utgivna ersättningen avsett att kompensera inte kan ersättas med trafikskadeersättning. Och eftersom återkravsrätten utgör en subrogationsrätt innebär detta i sin tur att det inte finns något att återkräva. I följande rättsfall har Högsta domstolen tagit ställning till huruvida detta undantag från återkravsrätten äger tillämpning i ett specifikt fall.s. 803

15.I NJA 1990 s. 726 hade en trafikolycka vållats av ett fordon som var trafikförsäkrat hos en svensk försäkringsgivare. Den skadelidande hade en privat sjukförsäkring hos en tysk försäkringsgivare som med anledning av olyckan utgivit ersättning för sjukvårdskostnader och därefter, under hänvisning till 19 § andra stycket TSL, riktat ett återkrav mot den svenska försäkringsgivaren. Sistnämnda försäkringsgivare invände att den tyska försäkringsgivaren inte hade någon rätt till återkrav. Högsta domstolen redogjorde inledningsvis för innebörden av den sålunda åberopade bestämmelsen och tillade att den där föreskrivna rätten till återkrav även skulle anses tillkomma utländska försäkringsgivare. Den centrala frågan i målet gällde emellertid huruvida ersättningen ur den tyska försäkringen skulle likställas med en sådan socialförsäkringsförmån som i enlighet med vad som nyss framgått skall avräknas från den trafikskadeersättning vartill den skadelidande ägde rätt, med följd att regressrätt vore utesluten. Högsta domstolen konstaterade att det var ostridigt att den skadelidande inte omfattades av den obligatoriska försäkringen i Tyskland och att han hade kunnat välja att stå helt utan försäkringsskydd. Av utredningen framgick också att den privata försäkringen finansierades genom premier beräknade enligt försäkringstekniska grunder och att försäkringen genom ett tariffsystem kunde utformas enligt personliga önskemål. Även om försäkringen fullgjorde ett ändamål som i Sverige tillgodoses inom ramen för socialförsäkringen ansågs ersättningen därför inte vara att likställa med en socialförsäkringsförmån. Enligt Högsta domstolen var ersättningen ur den tyska försäkringen därför inte av sådant slag att den skulle avräknas från trafikskadeersättning. Vid detta förhållande förelåg inte något hinder mot återkrav. Den tyska försäkringsgivaren hade således rätt att från den svenska försäkringsgivaren återkräva vad som utgivits.s. 804

16.I det snarlika rättsfallet NJA 1990 s. 734 hade en tysk försäkringsgivare betalat ersättning för inkomstförlust med anledning av en personskada som uppkommit vid en trafikolycka i Sverige som orsakats av en bil som omfattades av svensk trafikförsäkring. Under åberopande av 19 § andra stycket TSL riktade den tyska försäkringsgivaren ett återkrav mot den svenska försäkringsgivaren som emellertid invände att någon rätt till återkrav inte kunde anses föreligga. Högsta domstolen slog fast att den tyska försäkringsgivaren hade rätt till återkrav men att en förutsättning härför, liksom i föregående rättsfall, utgjordes av att ersättningen ur den tyska försäkringen inte var av sådant slag att den skulle likställas med en sådan socialförsäkringsförmån som i enlighet med vad som framgått ovan avräknas från den trafikskadeersättning vartill den skadelidande ägde rätt, med följd att regressrätt vore utesluten. Högsta domstolen konstaterade att det var ostridigt att den skadelidande enligt tysk lag var skyldig att ha sjukförsäkring men att denne begagnat sig av rätten att byta ut medlemskapet i en allmän sjukkassa mot medlemskap i den kassa som administrerades av den tyske försäkringsgivaren. Verksamheten i denna kassa var offentligrättsligt reglerad och finansierades av arbetsgivaravgifter och premier från de försäkrade. Det var vidare ostridigt att den utgivna ersättningen motsvarade vad som skulle ha utgått om den skadelidande varit medlem i en allmän sjukkassa. Med hänsyn till dessa förhållanden ansåg Högsta domstolen att ersättningen från den tyska försäkringsgivaren betalats enligt i huvudsak samma grunder som en socialförsäkringsförmån. Vid detta förhållande omfattade den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning inte det som ersättningen från den tyska försäkringsgivaren avsett att kompensera. Eftersom den tyska försäkringsgivarens återkravsrätt inte kunde omfatta mer än vad den skadelidande hade rätt att erhålla i trafikskadeersättning hade den tyska försäkringsgivaren inte rätt att återkräva den utbetalda ersättningen från den svenska försäkringsgivaren. 3.6 Trafikförsäkringsavgift Enligt 2 § TSL skall trafikförsäkring finnas för motordrivet fordon som är registrerat i vägtrafikregistret och inte är avställt samt för annat motordrivet fordon som brukas i trafik här i landet. Vidare stadgas att försäkringsplikten skall fullgöras av fordonets ägare. Om föreskriven trafikförsäkring saknas är den försäkringspliktige enligt 34 § TSL skyldig att till Trafikförsäkringsföreningen utge trafikförsäkringsavgift för tid under vilken försäkringsplikten inte fullgjorts. 3.6.1 Vem skall anses vara ägare till ett motordrivet fordon med åtföl-s. 804

17.jande skyldighet att utge trafikförsäkringsavgift? Med anledning av detta regelverk har frågan om vem som skall anses vara ägare till ett motordrivet fordon, och därför skyldig att utge trafikförsäkringsavgift för fordonet, aktualiserats i två rättsfall.s. 806

18.I NJA 1986 s. 758 slog Högsta domstolen fast att försäkringsplikten och den åtföljande plikten att utge trafikförsäkringsavgift åvilar den som registrerats som fordonets ägare, om inte någon annan visas vara den verklige ägaren. Den som registrerats som ägare presumeras sålunda vara fordonets verklige ägare. Och för att presumtionen skall brytas krävs att den som registrerats som ägare kan styrka att han inte äger fordonet. Vidare ger 1986 års rättsfall besked om att det förhållandet att någon annan tecknat trafikförsäkring för det ifrågavarande fordonet inte befriar fordonsägaren från försäkringsplikten.s. 806

19.I NJA 2009 s 244 gjorde den som registrerats som fordonsägare gällande att den föreliggande registreringen tillkommit på grund av en anmälan om ägarbyte som varit förfalskad. Med hänsyn till att tillgången till bevisning i en sådan situation allmänt sett torde vara begränsad ansåg Högsta domstolen att det beviskrav som uppställdes i NJA 1986 s. 758 (styrkt) var för strängt. I stället skulle det anses tillräckligt om den registrerade ägaren kunde göra sannolikt att han vid den aktuella tidpunkten inte var ägare till det ifrågavarande fordonet. 3.6.2 Bestämning av trafikförsäkringsavgift Enligt 34 § andra stycket TSL bestäms trafikförsäkringsavgift på grundval av de årspremier för trafikförsäkring som tillämpats under den tid trafikförsäkring saknats. Avgiften får med tio procent överstiga högsta försäkringspremie (inklusive skatt) för fordon av samma fordonsslag (exempelvis personbil, lastbil, buss respektive motorcykel) och med samma användningssätt som det oförsäkrade fordonet.s. 806

20.I NJA 2005 s. 324 lade Högsta domstolen fast att de årspremier som åsyftas i 34 § andra stycket TSL utgörs av sådana som under aktuell tidsperiod ingått i något försäkringsbolags tariff. Det krävs således inte att den ifrågavarande premien faktiskt accepterats av någon försäkringstagare (såtillvida att försäkring tecknats). Vidare slog domstolen fast att det schabloniserade sätt för beräkning av trafikförsäkringsavgift som föreskrivs i 34 § andra stycket TSL innebär att avgifterna inte skall differentieras med hänsyn till sådant som fordonens fabrikat eller fordonsägarens bosättningsort, ålder eller kön samt att detta i många fall medför avgifter som i jämförelse med relevanta trafikförsäkringspremier framstår som mycket höga. 3.6.3 Nedsättning (jämkning) av trafikförsäkringsavgift Enligt 34 § fjärde stycket TSL kan trafikförsäkringsavgift sättas ned (jämkas) om det finns särskilda skäl. I förarbetena till denna regel uttalas att avgiften kan sättas ned eller helt falla bort om den med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt hård. Som exempel anges dels att den försäkringspliktige på grund av sjukdom inte har kunnat fullgöra sin försäkringsplikt och avgiften avsevärt överstiger vad han faktiskt skulle ha erlagt i försäkringspremier om fordonet varit trafikförsäkrat, dels att den försäkringspliktige har kunnat visa att fordonet har förvarats på ett sådant sätt att det inte har kunnat användas under den aktuella tiden. Härutöver behandlas frågan om vad som utgör särskilda skäl i inte mindre än tre rättsfall från Högsta domstolen.s. 806

21.I NJA 1985 s. 673 hade en bil under cirka tre och en halv månad saknat trafikförsäkring utan att vara avställd. Högsta domstolen godtog den försäkringspliktiges uppgifter om att bilen under den aktuella perioden varit så svårt skadad att den inte kunnat brukas i trafik och att det inte heller funnits några förutsättningar för att den efter reparationer åter skulle kunna tas i bruk. Med hänsyn härtill ansåg Högsta domstolen att särskilda skäl att jämka trafikförsäkringsavgiften kunde anses föreligga. Vidare uttalade domstolen att jämkning i fall av det aktuella slaget i allmänhet skall ske till ungefär hälften av normal trafikförsäkringsavgift.s. 807

22.I NJA 2005 s. 335 hade försäkringsplikten försummats under cirka tio månader. Högsta domstolen konstaterade att när trafikförsäkringsavgiften infördes, det hade förutsatts att avgiftssystemet skulle fungera på ett sådant sätt att den tid för vilken avgift skulle utgå blev så kort som möjligt samt att den tid för vilken avgift i det aktuella fallet krävdes blivit betydligt längre än vad som varit avsikten med följd att den debiterade avgiften kommit att avsevärt överstiga vad som faktiskt skulle ha erlagts i försäkringspremier om försäkringsplikten fullgjorts. Med hänsyn härtill och till att den ifrågavarande bilen under hela den i målet aktuella perioden varit omhändertagen av polis (efter stöld) och således obestridligen stått obrukad ansågs den yrkade avgiften som oskäligt hård. Särskilda skäl att sätta ned avgiften med cirka 60 % av yrkat belopp ansågs därför föreligga.s. 807

23.I det i avsnitt 3.6.2 nämnda rättsfallet NJA 2005 s. 324 hade den försäkringspliktige till stöd för att trafikförsäkringsavgiften skulle sättas ned med stöd av 34 § fjärde stycket TSL anfört att den ifrågavarande bilen vid hennes förvärv sedan flera år varit i familjens besittning och att hon därför inte upplevt köpet som att en överlåtelse skett per viss dag, att meddelande från Vägverket om att hon hade registrerats som ägare kommit henne till handa först åtta dagar efter dagen för registreringen, att hon dessförinnan varit av uppfattningen att den tidigare ägarens försäkring fortfarande gällde samt att hon, när hon fått kännedom om att bilen var oförsäkrad, tecknat försäkring så snart det varit möjligt men att mellanliggande helgdagar medfört en försening med fem dagar. Enligt Högsta domstolen kunde dessa skäl inte medföra att trafikförsäkringsavgiften framstod som oskäligt hård i den mening som enligt förarbetena till TSL krävs för nedsättning. Samtidigt framhöll domstolen att den i hög grad schabloniserade trafikförsäkringsavgiften i många fall medför så höga avgifter att det kunde ifrågasättas om inte ett ökat utrymme för nedsättning skulle kunna anses motiverat. Enär förarbetena till TSL ger vid handen att dessa höga avgifter varit avsedda ansåg Högsta domstolen emellertid att det inte borde ankomma på rättstillämpningen att dämpa verkningarna av det ifrågavarande regelverket. Särskilda skäl att sätta ned den yrkade trafikförsäkringsavgiften kunde därför inte anses föreligga. 3.6.4 Preskription av fordran på trafikförsäkringsavgift Enligt 31 § femte stycket TSL preskriberas fordringar på trafikförsäkringsavgift inte enligt de särskilda preskriptionsreglerna i TSL utan enligt reglerna i PreskL.s. 807

24.I NJA 2012 s. 414 aktualiserades frågan huruvida en sådan fordran preskriberas tio år efter fordringens tillkomst enligt huvudregeln i 2 § första stycket PreskL eller tre år efter tillkomsten enligt undantagsregeln i 2 § andra stycket PreskL beträffande konsumentfordringar. Högsta domstolen konstaterade att undantagsregeln i 2 § andra stycket äger tillämpning endast på fordringar mot en konsument om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. Vidare konstaterade domstolen att trafikförsäkringsavgift debiteras av Trafikförsäkringsföreningen enligt en schabloniserad beräkning som i många fall medför avgifter som avsevärt överstiger motsvarande trafikförsäkringspremier, att grunden för rätten att ta ut trafikförsäkringsavgift främst är att säkra efterlevnaden av trafikförsäkringsplikten, att avgiften således utgör en sanktion mot dem som inte bidrar till trafikförsäkringssystemet, att någon motprestation kopplad till avgiften inte erhålls av den avgiftsskyldige samt att en fordran på trafikförsäkringsavgift således inte avser en nyttighet som tillhandahålls fordonsägare för huvudsakligen enskilt bruk. Vid detta förhållande kunde Trafikförsäkringsföreningens i målet aktuella fordran på trafikförsäkringsavgift inte anses utgöra en konsumentfordran med följd att den skulle preskriberas tio år efter uppkomsten enligt 2 § första stycket PreskL.s. 808