Stycket

21.Resonemanget om att en fullmakt är verksam även efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren har förlorat sin förmåga att rätthandla har sin grund i fullmaktens funktion. En fullmakt är ett meddelande till tredje man, avsett att skapa tillit till fullmäktigens behörighet att binda huvudmannen. I förmynderskapsrättslig litteratur har saken uttryckts på följande sätt: Fullmakten, den av fullmaktsgivaren tilldelade behörigheten att rättshandla för hennes räkning, tjänar som legitimation för fullmäktigen i förhållande till tredje man. Genom fullmakten medger fullmaktsgivaren bundenhet till de rättshandlingar som fullmäktigen vidtar i hennes namn och inom ramen för fullmakten. Fullmaktens funktion är således att legitimera fullmäktigen och det underliggande intresset är följaktligen skyddet av godtroende tredje man. Därför tillmäts bara yttre faktum som kan iakttas av tredje man betydelse för fullmaktens verkan. Viljeförklaringen från fullmaktsgivaren som grund för fullmakters verkan har ”mist sin monopolställning” i fullmaktsrätten, till förmån för ”affärslivets krav på att den befogade goda tro som skapas av den yttre situationen också blir rimligt tillförlitlig”. HD har också i NJA 2013 s. 659 uttalat som en grundläggande princip att ”[d]en som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan […] bli bunden av personens handlande”.s. 532