Stycket

3.I början av 1970-talet kom frasen ”uttrycker missaktning” att ersätta formuleringen om förtal och smädelse. Bakgrunden var att man i och med tillträdet till FN:s rasdiskrimineringskonvention befarade att det straffbara området i svensk rätt var för snävt utformat i förhållande till konventionens krav. Särskilt framhölls att det med den föreslagna ändringen inte skulle råda någon tvekan om att förlöjliganden praktiskt taget alltid skulle bli straffbara. Med den utformningen kom kriminaliseringen som synes att bli mycket långtgående. I någon mån mildras bilden av hur omfattande kriminaliseringen är av de återkommande förarbetsuttalandena om att det för straff måste stå fullt klart att ett uttalande överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion (se ovan och t.ex. prop. 2001/02:59 s. 41). Hur dessa uttalanden ska uppfattas är inte självklart, men kanske kan de bäst förstås som en allmän anvisning om restriktivitet i tillämpningen med hänsyn till yttrandefrihetsintresset, snarare än som rättsliga kriterier att pröva ett visst uttalande mot (se justitierådet Victors skiljaktiga mening i NJA 2006 s. 467).s. 391