Stycket

2.Den första frågan som hovrätten ställdes inför med anledning av A.A:s och M.M:s invändning att de inte var straffmyndiga var i vilken ordning saken skulle prövas. Bör rätten avstå från att ta ställning till och uttala sig i skuldfrågan om den tilltalade inte är straffmyndig? Högsta domstolen har i NJA 1998 s. 693 i en närliggande situation konstaterat att åtalet ska ogillas, om förbudet mot att ådöma påföljd enligt 1 kap. 6 § brottsbalken är tillämpligt. Riksåklagaren hade i det målet för sin del hävdat att domslutet i stället borde utformas så att det framgick att den tilltalade hade begått de åtalade gärningarna men att påföljd inte fick ådömas med hänsyn till hans ålder vid brottstillfällena. I samma rättsfall uttalade Högsta domstolen vidare att domstolen normalt inte i domskälen bör fastslå att en tilltalad som inte är straffmyndig har begått den åtalade gärningen; domstolen bör i stället — på samma sätt som gäller vid preskription — uttala sig mer hypotetiskt. Om det också förs talan om skadestånd, som grundar sig på den åtalade gärningen, kan det dock enligt Högsta domstolen framstå som naturligt att avfatta domskälen så att domstolen redan i ansvarsdelen uttalar sig i frågan om den tilltalade har begått gärningen. Hovrätten fann mot denna bakgrund och med beaktande av att det i det aktuella fallet dessutom var fråga om åtal för brott som hade begåtts tillsammans med en straffmyndig person att domen skulle disponeras på samma sätt som i tingsrätten. Hovrätten tog därför först ställning till frågan om skuld för samtliga tilltalade. Hovrätten instämde härvid fullt ut i tingsrättens bedömning.s. 338