1.Stadgan tillämpas i svenska domstolar. Nedan följer ett kort urval av publicerade avgöranden från Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Påfallande många av dessa avgöranden handlar om tillämpningen av ne bis in idem i samband med dubbla förfaranden för skattebrott och skattetillägg. Här ska endast nämnas ett fåtal.s. 279
2.När det gäller Högsta domstolens tillämpning av stadgan finns tre domar som förtjänar att lyftas fram. Det första är naturligtvis pleniavgörandet NJA 2013 s. 502 (”Juniavgörandet”) som gällde ne bis in idem vid dubbla förfaranden för skattebrott och skattetillägg, det andra är NJA 2014 s. 79 som gäller frågan när en svensk domstol kan frångå EU-domstolens tolkning av unionsrätten. Gemensamt för dessa två avgöranden är att Högsta domstolen tillämpar stadgan och EKMR parallellt. I NJA 2013 s. 502 anpassas tillämpningen av EKMR för att erhålla samma skyddsnivå som föreskrivs av EU-domstolen i domen Åkerberg Fransson för stadgan. I NJA 2014 s. 79 drar Högsta domstolen ett likhetstecken mellan EKMR och unionsrätten när det gäller tilllämpningen av proportionalitetsprincipen. Det tredje avgörandet, NJA 2015 s. 14, behandlar frågan om ne bis in idem i samband med återkallelse av körkort efter åtal för rattfylleri.s. 280
3.När det gäller Högsta förvaltningsdomstolens praxis är det också ne bis in idem som märks särskilt. Här ska särskilt nämnas HFD 2013 ref 71 som gällde dubbla förfaranden för skattebrott och skattetillägg, HFD 2014 ref 80 som gällde återkallelse av körkort efter åtal för rattfylleri och HFD 2015 ref 20 som gällde återkallelse av vapentillstånd på grund av en tidigare meddelad brottmålsdom. I beslutet om vargjakten den 18 december 2015 hänvisar Högsta förvaltningsdomstolen till stadgans bestämmelse om rätten till ett effektivt rättsmedel nästan som om den vore subsidiär i förhållande till fördragen och de allmänna principer som delvis kommit till uttryck i fördragen. I avgörandet HFD 2012 ref 29 anförde domstolen att rätten till skadestånd enligt unionsrätten kompenserade för bristande talerätt vid ett beslut om tjänstekoncession och att det svenska systemet därmed var förenligt med artikel 47 i stadgan.s. 280
4.Avslutningsvis kan noteras att stadgan ännu inte verkar ha fått ett balanserat genomslag i rättspraxis. Den allmänna tendensen är att avgöranden som behandlar ne bis in idem dominerat stort under åren 2013–2015 när det gäller prejudikatbildning. I flera avgöranden likställs stadgan med EKMR, men paradoxalt nog är just principen ne bis in idem enligt artikel 50 i stadgan en bra illustration på hur stadgan kan skilja sig från EKMR:s rättighetsskydd. Det finns tre olika tolkningar av principen i unionsrätten. Den första gäller vid en inhemsk situation (då ska EKMR och stadgan tolkas på samma sätt), den andra om det rör sig om Schengensamarbetet (då gäller Schengenkonventionens definition). En tredje tolkning gäller inom EU:s konkurrensrätt, eftersom EU-domstolen har en egen specifik definition av idem som skiljer sig från Europadomstolens definition när det handlar om överträdelser av konkurrensrätten. Här har EU-domstolen uttryckligen tagit avstånd från Europadomstolens rättspraxis. Ulf Bernitz har redan påpekat att uppfattningen att stadgan skulle utgöra en dubblering av EKMR (och därigenom vara onödig) inte är korrekt. Utvecklingen bekräftar för närvarande det antagandet.s. 280